Hemester

Ja, vi har semester hemma, barnen och jag. Sambon har gamblat på jobbet. Han är både egen och har bytt jobb inom sin bransch nu, så det finns ingen möjlighet till semester för honom.

Vi drar till stranden varje dag när det är fint väder. Käkar lunch där eller hemma. lever lite enkelt.

Igår hängde jag med en granne som är Prinsens kompis pappas tjej. För första gången själva, hon och jag med barnen. Det var trevligt, hon är rar. Och idag blev Prinsen, Gittan och jag inbjudna till några nya grannar på fika. Vi blev kvar även på lunch och det var mysigt. Att ha hemester kan tydligen göra så att man lär känna nya människor, trevliga grannar, lite bättre.

Här om dagen fick jag en flipp. Prinsen och Gittan hade bråkat en massa och till sist skrek båda. Prinsen är i nån fas, där han har befunnit sig länge, och skriker vid minsta motgång. Till slut skrek även jag och dundrade in i sovrummet, skrek "Låt mig vara! Jag orkar inte mer!" Och sedan skrik och gråt, från oss alla tre i soffan. Det är det där med semester och ramarna. Att allt är så fluffigt, flytande. På gott och på ont, i detta fall inte bra. Och sedan. Det dåliga samvetet som ett brev på posten. Vilken jävla usel mamma jag är! Jag som läser om hur man ska vara, "Med känsla för barns självkänsla" och så flippar jag, gör alla fel.

På lördag ska Prinsen och jag hänga. Jag tror att jag är lite dålig på det. Jag ger Sambon tid själv. Jag tar med Prinsen och Gittan på mycket. Men Prinsens och min tid, bara han och jag, är det nig för lite av just nu. Han behöver mig. Vi ska boosta. Gå på stan. Fika. Besöka den mysiga affären där man kan handla jättevackra stenar. Prata. Vara mamma och son, tillsammans, utan att bli störda. Det tror jag kan vara bra.