onsdag 31 januari 2007

Gympa i gynstolen.

Så var jag på ännu en efterkontroll på specialmödravården där de bland annat kollar muskler och knipförmåga i underredet. Visst är man ju rätt rutinerad nu för tiden vad gäller gynbesök, men ändå.

Jag minns när jag var yngre. Då var det jobbigt att gå till gynekologen. Man kände sig blottad, gick och våndades flera dagar innan besöket. Då hade jag alltid kjol på mig när jag skulle till gyn, tyckte att det var extra jobbigt att ligga där i stolen med endast strumpor på nedre delan av kroppen. Nu, efter att ha varit i IVF-karusellen, känns det inte som att jag bryr mig så mycket längre. Man har på något sätt blivit härdad.

Så var det dax att hoppa upp där i stolen på efterkontrollen. Av med byxorna och där står man i en halvkort tröja, med vita stubbiga vinterben och strumpor med giraffer på. (Kunde jag inte ta något mer neutralt på mig?!) "Du kan sätta dig i stolen" säger den erfarna kvinnliga läkaren i 60-års åldern. Jag sätter mig men så..."Det är något konstigt med benstöden" säger gynnen och ber mig provligga efter att ha snurrat ett antal varv på dem. Jag lägger mig igen men något är galet. Hon fixar och trixar. Jag provar, sitter upp och lägger mig ner. Hon vrider och skruvar allt medan jag sitter där i giraffstrumporna och med stubbiga vinterben. "Jag måste fråga en kollega" säger hon och går ut en stund.

Efter en stund kommer hon tillbaka med en kvinna i 40-års åldern. Jag som nu sitter i stolen på vanligt vis har dragit ner tröjan så långt det går. Det känns liksom konstigt att säga hej till någon första gången då man inte har några byxor på sig.
"Hej! Här siter jag utan brallor" fnissar jag.

Efter ännu en lång rad snilleblixtar om hur deras gynstol kunde funka blev jag undersökt till sist. Det efter att ha hoppat upp och ner i stolen åtskilliga gånger. De kom inte fram till någon bra lösning med stolen utan jag fick sitta bäst det gick. "Du behöver ingen mer träning idag" sa de båda när jag gick. Det stämmer. Det blev ingen spinning den dagen, ingen yoga eller pump. Det blev istället gympa i gynstolen.

Förlossningen.

Tänkte här i korta drag berätta om när Prinsen föddes.

Efter att haft regelbundna värkar i 12 timmar åkte vi in till förlossningen.Det var en varm sommarkväll i slutet av augusti.Då jag stapplade in på avdelningen hade vattnet sipprat ut i omgångar och jag var öppen 4 cm.Klockan var 20.30.

Vi fick ett rum och jag stod och hängde på sängen i flera timmar.Testade lustgasen som inte funkade.Då jag var öppen 7 cm bad jag att få epiduralen.Det kändes skönt att kunna lägga sig i sängen och slappna av lite.Sedan blev det lugnt.Jättelugnt.Epiduralen hade gjort så att värkarna stannade av.Jag fick stå och hänga på en gåstol och sitta på en hink för att barnets huvud skulle åka längre ned.De gav mig en massa värkstimulerande och började prata om snitt.Klockan 24.00 var jag helt öppen.

Jag låg och tittade ut genom förstret.Det var mörkt ute och det jag kunde se var en innergård och ett fåtal förnster där det lös.Väntade på att något skulle hända.

Vid 03.20 kom barnmorskan in i rummet."Nu ska du krysta ut barnet" sa hon.Jag stod på alla fyra i sängen."Jag ser ett huvud"sa hon. Barnmorskan bad mig lägga mig på rygg och sa att jag skulle dra mina böjda ben mot mig. Det var då jag såg alla grönklädda människor.Det var sammanlagt kanske fem-sex personer i rummet.Jag fattade att något var fel.Så kom en manlig barnmorska fram till mig. "Hej!Jag heter Totte. Jag ska hjälpa dig att få ut barnet" sa han.

Jag förstod att något var galet men inte vad.Jag hade ont och märkte att det var brottom.Detta gjorde att jag inte hade någon möjlighet att fråga vad som stod på. Under varje krystvärk hängde sig Totte på min mage. Jag pressade på allt vad jag kunde.Kände inga värkar eftersom jag var så bedövad av epiduralen.De i rummet berömde mig och barnmorskan sa med hög och allvarlig röst "Bra! Kom igen nu". Efter en stund var jag trött och kved "Jag orkar inte mer".
"Du måste!"sa barnmorskan och jag fattade allvaret.Jag tryckte på för kung och fosterland medan barnmorskan stack in händerna i mitt underliv, särade och slet. Detta medan Totte hängde med hela sin tyngd över min mage.

Så kom bebisen ut! Klockan var då 03.50.Jag såg hur det sprutade ut blod från mig och hur de vände bebisen upp och ner. Jag hörde inget barnskrik. Barnmorskan och alla de andra började springa ut med barnet från rummet och jag hörde bara "Pappan ska med". Sambon sprang efter de grönklädda. Kvar låg jag. Förvirrad, chockad och livrädd. Vad var det som hände med vårat barn? I rummet var det endast en undersköterska kvar. Hon gick mest omkring och städade medan jag låg och yrade "Var är mitt barn? Vad är det som händer?"

Efter ca 20 minuter fick jag veta att vi hade fått en son. De hade sett att hjärtljuden gick ner och var tvugna att få ut honom snabbt, varav Totte hjälpte till. Det var för sent med snitt eftersom han redan hade kommit så långt ner. Navelsträngen satt två varv hårt runt halsen och klipptes av så fort huvudet var ute. De sprang med vår bebis til ett akutrum där de sög ur fostervatten ur hans lungor,gav honom syrgas och kollade så allt var bra. Han var medtagen efter förlossningen. Min sambo var svimfärdigoch skräckslagen. Vår nyfödda bebis låg där med en liten mask över ansiktet och rörde inte armar och ben. Efter en stund i akutrummet kvicknade han till, tack gode gud.

Eftersom det var tvunget att få ut honom snabbt så sprack jag mycket. Från hål till hål. Jag sövdes ner på morgonen och opererades. Min livmoder drog inte ihop sig efter förlossningen så jag blödde mycket,sammanlagt 2 1/2 liter, vilket ledde till att jag fick fem påsar blod.

De första timmarna efter förlossningen var jag helt borta. Jag var så lycklig över att äntligen ha fått våran lilla fina bebis men jag bara yrade och sov. De första riktiga minnena jag har då vår bebis var helt nyfödd var mitt på dagen då jag hade varit sövd. Jag vaknade på uppvaket bredvid ett stort fönster. Det första jag såg var en stor blå himmel med vita fluffiga moln och bredvid sängen stod min sambo med vår lilla underbara lilla prins på armen. "Är jag i himlen?" tänkte jag och det var jag ju nästan. Jag hade blivit mamma, det jag längtat efter så länge. Dagen då vår son föddes är den mest omtumlande och underbara i mitt liv.

måndag 29 januari 2007

IVF-tiden som var.

Egentligen känns det orimligt att försöka skriva om en flera år lång åktur i en berg-och-dal-bana på bara några rader.Men jag försöker ändå göra någon slags sammanfattning om just vår situation.

På sensommaren 2003 gav sambon äntligen med sig;Vi skulle försöka på riktigt nu!Jag hade längtat länge efter barn men sambon ville helst att jag skulle plugga klart.Men nu gav han med sig innan studierna var klara,tackolov.Sju månader senare hade jag redan fått panik eftersom jag hade en känsla av att det skulle ta lång tid att bli gravid.Jag ringde min gynekogog och drog en vit lögn om att vi hade försökt i nästan ett år.Provsvaren efter utredningen visade att sambons simmare inte var i bästa skick.Enda sättet för oss var,enligt gynekologen,att göra IVF.

I april 2004 ställdes vi i landstingets kö som då var 15 månader lång.För oss kändes det som en evighet så vi bestämde oss för att göra ett privat försök medan vi väntade.Det kändes bättre att GÖRA något och inte bara gå och vänta i över ett år.Sagt och gjort.På sommaren jobbade jag som en galning och då hösten kom hade vi sparat ihop 32 000 kronor.

Jag fick under utredningen reda på att jag har en kronisk inflammation i sköldkörteln vilket kan påverka fertiliteten.Efter ett läkarbesök fick jag en stående behandling med läkemedlet levaxin.

I oktober 2004 började vi med IVF nr 1.Sju ägg plockades ut.Två av dem var starka nog och ett av dem sattes in direkt medan det andra hamnade i frysen. Dagen innan usatt testdag föstod jag att det var kört.Det var den 18:e november och jag såg blod på toapappret.Två månader senare tog vi ägget som fanns i frysen.Även det gick åt skogen.

De privata försöken var över.Vi var ledsna,trötta och 32 000 kronor fattigare, men vi stod ändå fast vid att vi gjorde rätt som körde på i väntan på att komma fram i kön.

I april 2004 ringde en sjksköterska från sjukhuset där vi stod i kö för att göra landstingsförsök.Hon sa att det var några som hade tackat nej till att göra behandlingen och att vi därför kunde ta deras återbudstid om vi ville.Det ville vi!

Fyra månader tidigare än beräknat började vi vår behandling.I början av juni plockades 15 ägg ut.Fem av dem hamnade i frysen och ett sattes in direkt.Jag hade några dagar innan tagit min högskoleexamen.Testet efter denna behandling gjordes någon vecka efter min 30-årsdag.Jag hade utan andras vetskap skålat i alkoholfritt på festerna eftersom jag ju eventuellt kunde vara gravid.

Den 22:a juni gjorde vi testet som visade positivt!Vi var så glada men vågade knappt prata om det.En vecka senare var missfallet ett faktum.Jag kunde inte sluta gråta på flera dagar.Mina ögonlock var tjocka som mandarinklyftor.Det värkte i kroppen av både orättvisa och sorg.

I slutet av augusti tog vi ett ägg ur frysen.Drömmen blev krossad en fjärde gång.

Jag mådde dåligt denna höst.Tyckte att det var enkelt för andra,som inte var i detta barnlöshetshelvete att tycka till,mena att det finns annat i livet än barn som är viktigt.Det rimmar illa då man samtidigt gullar med sin bebis (som blev till vid första försöket)och inte kan prata om annat än sitt lilla barn.Självklart kändes det inte som att något annat kunde mäta sig med att få bli förälder.Vad skulle kunna jämföras med det?En ny bil?En villa eller sommarstuga?Nej,inget! Till dessa ville jag bara skrika:"Testa själv då att vara ofrivilligt barnlös!Försök att tänka på något annat samtidigt som din kropp pumpas full med hormoner.Försök själv då att hantera att du kanske aldrig kommer att kunna få några barn!"

Vi pratade om adpotion ibland men kom inte fram till något vettigt.Vi var inte överens och det var jobbigt.Han ville inte.Eftersom jag inte kunde tänka mig ett liv utan barn så fanns adoption med i mina tankar.Samtidigt längtade jag efter att få vara gravid,ha en stor mage och känna sparkar innifrån.

Den 1:a december 2005 var en lyckodag.Jag och sambon firade sex år tillsammans och gjorde det med att sätta in två embryon i min kropp. 16 sagar senare gjorde vi testet med stort T.Det var positivt!

Efter en komplikationsfri graviditet föddes vår underbara och efterlängtade son på utsatt datum.Äntligen kom han.Han,vår sockernorpa.Vår älskling.Prinsen.Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag får vara hans mamma.I dag tackade jag.I går.I morgon.Jag är så tacksam och lycklig över honom.Nu.För alltid.I evighet.

söndag 28 januari 2007

Premiär!!

Jag har tagit mig i kragen och skaffat mig en blogg.Ska bli både kul och befriande att ventilera mina tankar och känslor här!

På återseende!!

Anna-Bell