Förlossningen.

Tänkte här i korta drag berätta om när Prinsen föddes.

Efter att haft regelbundna värkar i 12 timmar åkte vi in till förlossningen.Det var en varm sommarkväll i slutet av augusti.Då jag stapplade in på avdelningen hade vattnet sipprat ut i omgångar och jag var öppen 4 cm.Klockan var 20.30.

Vi fick ett rum och jag stod och hängde på sängen i flera timmar.Testade lustgasen som inte funkade.Då jag var öppen 7 cm bad jag att få epiduralen.Det kändes skönt att kunna lägga sig i sängen och slappna av lite.Sedan blev det lugnt.Jättelugnt.Epiduralen hade gjort så att värkarna stannade av.Jag fick stå och hänga på en gåstol och sitta på en hink för att barnets huvud skulle åka längre ned.De gav mig en massa värkstimulerande och började prata om snitt.Klockan 24.00 var jag helt öppen.

Jag låg och tittade ut genom förstret.Det var mörkt ute och det jag kunde se var en innergård och ett fåtal förnster där det lös.Väntade på att något skulle hända.

Vid 03.20 kom barnmorskan in i rummet."Nu ska du krysta ut barnet" sa hon.Jag stod på alla fyra i sängen."Jag ser ett huvud"sa hon. Barnmorskan bad mig lägga mig på rygg och sa att jag skulle dra mina böjda ben mot mig. Det var då jag såg alla grönklädda människor.Det var sammanlagt kanske fem-sex personer i rummet.Jag fattade att något var fel.Så kom en manlig barnmorska fram till mig. "Hej!Jag heter Totte. Jag ska hjälpa dig att få ut barnet" sa han.

Jag förstod att något var galet men inte vad.Jag hade ont och märkte att det var brottom.Detta gjorde att jag inte hade någon möjlighet att fråga vad som stod på. Under varje krystvärk hängde sig Totte på min mage. Jag pressade på allt vad jag kunde.Kände inga värkar eftersom jag var så bedövad av epiduralen.De i rummet berömde mig och barnmorskan sa med hög och allvarlig röst "Bra! Kom igen nu". Efter en stund var jag trött och kved "Jag orkar inte mer".
"Du måste!"sa barnmorskan och jag fattade allvaret.Jag tryckte på för kung och fosterland medan barnmorskan stack in händerna i mitt underliv, särade och slet. Detta medan Totte hängde med hela sin tyngd över min mage.

Så kom bebisen ut! Klockan var då 03.50.Jag såg hur det sprutade ut blod från mig och hur de vände bebisen upp och ner. Jag hörde inget barnskrik. Barnmorskan och alla de andra började springa ut med barnet från rummet och jag hörde bara "Pappan ska med". Sambon sprang efter de grönklädda. Kvar låg jag. Förvirrad, chockad och livrädd. Vad var det som hände med vårat barn? I rummet var det endast en undersköterska kvar. Hon gick mest omkring och städade medan jag låg och yrade "Var är mitt barn? Vad är det som händer?"

Efter ca 20 minuter fick jag veta att vi hade fått en son. De hade sett att hjärtljuden gick ner och var tvugna att få ut honom snabbt, varav Totte hjälpte till. Det var för sent med snitt eftersom han redan hade kommit så långt ner. Navelsträngen satt två varv hårt runt halsen och klipptes av så fort huvudet var ute. De sprang med vår bebis til ett akutrum där de sög ur fostervatten ur hans lungor,gav honom syrgas och kollade så allt var bra. Han var medtagen efter förlossningen. Min sambo var svimfärdigoch skräckslagen. Vår nyfödda bebis låg där med en liten mask över ansiktet och rörde inte armar och ben. Efter en stund i akutrummet kvicknade han till, tack gode gud.

Eftersom det var tvunget att få ut honom snabbt så sprack jag mycket. Från hål till hål. Jag sövdes ner på morgonen och opererades. Min livmoder drog inte ihop sig efter förlossningen så jag blödde mycket,sammanlagt 2 1/2 liter, vilket ledde till att jag fick fem påsar blod.

De första timmarna efter förlossningen var jag helt borta. Jag var så lycklig över att äntligen ha fått våran lilla fina bebis men jag bara yrade och sov. De första riktiga minnena jag har då vår bebis var helt nyfödd var mitt på dagen då jag hade varit sövd. Jag vaknade på uppvaket bredvid ett stort fönster. Det första jag såg var en stor blå himmel med vita fluffiga moln och bredvid sängen stod min sambo med vår lilla underbara lilla prins på armen. "Är jag i himlen?" tänkte jag och det var jag ju nästan. Jag hade blivit mamma, det jag längtat efter så länge. Dagen då vår son föddes är den mest omtumlande och underbara i mitt liv.