lördag 31 december 2011

Nyår

Festinbjudningarna har inte haglat direkt. Men nära vännerna V och J frågade om vi ville komma på partaj. De ska lämna bort sitt barn och ha baluns. Det känns inte aktuellt med två barn i släptåg. Så Sambon och jag bestämde att vi ska köra rejset själva. Med hämtmat och film när barnen lagt sig. Men här om dagen ringde några andra vänner, ett par med en bebis plus en syrra till mannen som inte hade någon att fira med. Så nu är vita linnedukarna och vinglasen på bordet. Vi blir fem vuxna och tre barn och det blir käk från en viss restaurang där jag var på bloggträff för några år sedan. Nice! Underbart också att Sambon kan bygga lego med Prinsen istället för att laga nyårsmat. Vi har startat en ny tradition tror jag bestämt.

torsdag 29 december 2011

Ladda

Jag har hunnit hämtat andan redan sedan förra inlägget för några timmar sedan. Gittan har nu sovit ute i vagnen i tre timmar och Prinsen leker med en kompis. Prinsen och kompisen var ute själva i en timme och nu leker de så fint ihop inne. Mamman har hunnit dammsuga ett tvåvåningshus, ordnat lunch och rensat kylen. Nu väntar jag bara på att Gittan ska vakna. Kanske ska ta en te så länge.

När man får barn lär man sig att prioritera. Jag väljer vad jag vill göra, vad jag behöver göra de korta stunder jag kan välja. Sedan är jag med barnen och just nu är Gittan inne i en period när hon mest vill sitta på min arm. Det är likosm bara att haja läget och hämta energi när det är möjligt. För att kunna vara den där mamman som pallar att vara på alerten.

I dag laddade jag med dammsugaren. Dammet försvann och på något konstigt vis kom kraften tillbaka. Kanske att jag bara behövde vara för mig själv en kort liten stund.

Risigt humör

Jag känner mig på risigt humör. Det är formodligen för att vi har varit förkylda i olika omgångar sedan lucia. För att Prinsen inte har någon att leka med på dagarna nu när han är hemma från dagmamman. Att han mest går omkring och tjatar om att han vill äta godis och spela tv-spel. Här äter vi godis på lördagarna med vissa undantag. Tv-spel spelar man på fredagrana. Prinsen är spelgalen. På riktigt. Därför har vi (läs jag) fått begränsa spelandet.

I morse vaknde jag med snor och ont i stämbanden igen. Vad är det för himla monsterförkylning? Men efter ett par koppar te känns det bättre.

Idag har jag inga planer förrutom att Prinsens kompis kommer hit mellan 10-16. Ibland är det lättare att ta hand om tre barn än två. Jag ska bara plocka i huset och det är nog, för det kan ta en hel dag.

onsdag 28 december 2011

Grejerna

Förresten tycker jag att det egentligen är helt miffo att man först stressar för att handla presenter till folk och sedan att det tar timmar, som jag tidigare skrev, att öppna dem. Och sedan att man, som när vi kom hem, packar upp i en timme också. Sorterar allt på rätt plats för att sedan åka till pappersinsamlingen och kasta alla kartonger. Sedan att man, också som jag, måste möblera om för att få plats med alla grejer. Hur otacksam får man vara, när man liksom klagar för sig själv när man flyttar runt alla saker i rummet? "Men oj vilka stooora grejer. Ett helt fotbollsspel på ben! Hur ska detta få plats?"

Överflöd

Ja, julklappsöppningen tog två och en halv timme i år också. Och jag mår illa. För att jag tycker att det är överdrivet. Men ok, Prinsen fick en del julklappar av oss. Bland annat en megastor legolåda som han önskade sig mest. Sambon tänkte så sin fattiga barndom, på den ensamstående mamman med fem barn och kunde inte låta bli att handla byggsatsen. Och jag tycker att låt gå om vi handlar till våra. Men att vi ska öppna dem ihop med syrran som är helt köpgalen. Det blir bara för mycket. Hon har stora barn och där är det datorer, mobiltelefoner, kaffemaskiner osv. Svindyra prylar. Nästa år vill jag att vi ska öppna de gemensamma klapparna ihop. De klappar vi byter. Men de vi ger till våra barn kan vi öppna hemma, innan vi drar till syrran. Det blir liksom lite galet annars. Som att det läggs fokus på själva öppningen och att man knappt orkar fika efteråt. Hur gör ni hos er? Hålls antalet klappar nere eller är det galet hos dig med?

Av Sambon fick jag ett par fina träningsskor som jag behövde, för jag ska köpa gymkort efter nyår. Vi ska också gå på en musikal på vårkanten. Det ska bli roligt!

Tomten kom och Gittan blev livrädd. För han med skägget, för att syrrans hund skällde som en galning. Så jag fick stå i köket och försöka lugna Gittan. Och Tomten (min pappa) försökte visa att han inte var farlig, så han kom ut i köket och Gittan skrek ännu mer. Och min mamma blev arg på Tomten, sin exman som hon varit skild ifrån i 35 år, väste att "Nu går du! Fattar du inte att hon är rädd!" Och Tomten gick och jag fick dåligt samvete för att jag inte hade en möjlighet att prata och för att jag som vanligt inte hade så mycket tålamod med syrrans hund. Förresten blev Tomten avslöjad av Prinsen som såg att det var morfar.

fredag 23 december 2011

Pyssel

Förresten tackar jag er (två) som kom med fina tips om julklapp till min kompis! Jag följde era råd, gjorde en sån där rolig konservburk och lade i hemmagjord kola!

Jul

Det är jul. Jag har alltid gillat julen, tyckt om stämningen. Det var jobbigt förstås som barnlös, att man tänkte "Inga barn den här julen heller..." och grät både inuti och utanpå.
Det är Gittans första jul. Det ska bli kul att se vad hon tycker om Tomten och om Prinsen fortfarande tror. Jag såg aldrig Tomten när jag var liten. Jag vet inte varför. Om det var för att mamma var för pank för att handla julklappar eller om hon inte kände någon som kunde klä ut sig. Det spelar ingen roll. Det var inget jag tänkte på då.
Jag blev moster när jag var 14 år. Jag har alltid engagerat mig mycket i min systers barn. På julen gjorde vi jämt pepparkakshus när de var mindre och i många år har jag gjort julkola och tagit med på julafton.
Sambon har ingen vidare kontakt med stora delar av sin släkt. Eller ingen alls, med vissa. Hans pappa bor i ett annat land. Sambons pappa skulle komma hit i september sa han. För att hälsa på och för att få träffa Gittan för första gången. Han har inte hört av sig sedan dess. Sambon är trött på besvikelser och lade till pappan på listan över släktingar som man inte har någon kontakt med. Idag kom postbilen. Med stora paket till Prinsen och Gittan. Med en kort där det stod att pappan var ledsen över att han inte hållit det han lovade, att det ska bli bättre. Jag blev glad av det.
Jag får alltid jobbiga känslor vid jul. För olika saker. Som att vi har handlat för mycket paket, att vi inte har skänkt pengar till välgörande ändamål eller att vi har gett för lite. Att någon har fått fel present eller att någon fått för lite, att det är hemskt att julklappsutdelningen tar timmar när andra i världen inte har mat. Att det finns många barn som hatar julen, för att deras föräldrar är packade. Att det är så jäkla synd om de som inte kan fira, som kanske inte har ett hem. Det kommer jämt upp sådana tankar runt jul för mig.
Förra julen var jag höggravid. Det var massor av snö som jag vadade runt i och jag hade på mig Sambons svarta stora jacka, den enda jag kom i. Jag låg nästan när jag körde bil och jag käkade en massa äppelpajer på Mc Donalds drive in så att det fortfarande finns fläckar på jackan.
Imorgon är det julafton. Den allra första för Gittan, den sjätte för Prinsen och vi ska ha det mysigt. Och regnet öser ner.

God jul!

måndag 19 december 2011

Förkylningar

Jag vaknade halv fem idag, med Gittan. Hon är förkyld med snuva som rinner ideligen. Med nysningar som gör att nappen flyger ut. Prinsen har också varit sjuk, och jag, men det är bättre nu. Idag skulle Prinsen till dagmamman. Men där går magsjuka så jag vill inte lämna honom. Det betyder att jag själv ännu en dag ska rådda. Och det är ingen match i vanliga fall. Men nu är Gittan inte bra. Det betyder att hon sover dåligt, att hon vill vara i min famn hela tiden. Om jag sätter ner henne på golvet drar hon mig i benen. Hon vill vara på min arm. Bara. Prinsen vill "göra något", leka, åka iväg på något. Och det är svårt idag. Att få ihop det.

Jag blir lite knäpp att gå hemma i en hel vecka. Av att inte se något annat än vårt hus, denna gata och inte träffa några andra människor. Jag tror att det är därför jag kände mig på risigt humör när jag vaknade. Plus att jag var trött. Jag hade liksom inget tålamod. Nu. När jag behöver det som mest.

Idag kom Sambon och en av hans anställda hit på förmiddagen. När jag undrade vad de skulle göra sa de att de skulle äta lunch. Samma lunch som jag hade tänkt att äta. Men som bara räcker till en vuxen. "Sparar du lite av pastan till Prinsen?" undrade jag. Och det slutade med att Sambon sopade igen dörren. För att han också var på risigt humör, hade ont i halsen och...jag vet inte vad. Han tyckte att jag idiotförklarade honom med min fråga. Som att han skulle käka hela den pastamängden. Som att jag borde ha fattat att det också skulle räcka till Prinsen. "Han är fan störd i huvudet!" sa jag till ytterdörren som märkligt nog hängde kvar efter smällen. "Vem?" undrade Prinsen. "Pappa" sa jag. "Han smällde i dörren så att huset höll på att gå sönder! Han är en riktig surmule. Han ska INTE få några julklappar!" "Jo av mig!" sa Prinsen som tog sin far i försvar

Det är inte pedagogiskt att kalla sitt barns pappa fula saker inför honom. Det är inte psykologiskt, det är inte alls ok eller på något sätt försvarbart. Men jag orkade inte. Kunde inte hålla masken, bita ihop och låta Sambon hållas. Fan. "Förlåt" sa jag till Prinsen. Men han är bara så grinig. Man kan bli sur på såna man älskar också. Och mamma är trött" talade jag om. "Det kallas att man bråkar!" konstaterade Prinsen. "Ja, men det är ingen fara. Det kan bli så ibland. Blir du ledsen av att vi blir osams, pappa och jag?" "Nej." "Bra, för det är inte ditt fel och det går över. Du blir ju också arg på såna du gillar. Det blir så ibland."

Men. Måste jag få dörren i fejset? Måste jag det?

Det har varit intensivt den senaste veckan. Med snuviga näsor att torka. Med örontermometrar och alvedon. Med ögoninflammationer, hosta och luftrörsvidgande medicin. Jag är ändå glad. För förkylningar är bara förkylningar, som går över rätt snart. Men jag tror att det är orsaken till att det är som det är, att det blev som det blev idag.

Jag är inte perfekt. Ingen är perfekt. Ännu en gång måste jag intyga mig det.

fredag 16 december 2011

Julkort

I dag postade jag våra julkort. Jag har fotat mina barn med stjärngosse- och tomtekläder, tyck att det är fruktansvärt om ni vill. Men jag tycker att det är gulligt. Hon skrattade mot kameran, Gittan, satt i Prinsens famn. Prinsen tittade på sin stjärna han höll i handen och han log. Han var så glad när vi köpte kläderna, så att han kunde vara Staffan. Han har pratat om det varje år vid lucia men i sista stund valt att vara pepparkaksgubbe istället.

I måndags firade vi lucia med dagmammorna. En mamma sa till mig "Så han vill ha den där på sig?" och tittade på struten. "Ja?" sa jag och fattade inte vad hon menade. Kanske att en del i skolan tyckte att det var töntigt att vara stjärngosse? Eller vad? Min son tycker att det är jättefint. Hennes fråga visar mer vad hon står tycker jag och jag vet att det är jätteviktigt för henne att hennes barn är tipp topp, matchade, nyduschade osv. Jag vill att mina barn ska vara lyckliga. Att de ska kunna ha på sig vad de vill, vara med vem de vill och vara stolta för det. Och om det börjar med en strut på huvudet eller något annat, det vet inte jag. Förresten har inte barn några förutfattade meningar, det är ju det som är så coolt. Det är vi vuxna som står för idiotgrejerna.

Förr skickade jag många julkort. Jag tycker själv att det är trevligt att få en julhälsning och att det är roligare att få den i brevlådan än via sms eller i datorn. Men jag har lagt ner till viss del. Tröttnade på att skicka 30 och få 10 tillbaka. Ja andra människor kanske gör annat, så sant. Men jag ruttnade. Nu skickar jag bara till folk som skickar till oss, och till en av mina bästa vänner som aldrig har fått iväg ett enda julkort någonsin.

Men varför dessa utklädda barn då? Jag tycker att det är gulligt som sagt. Nu när jag själv har barn. Förr var det jobbigt var än jag såg barn. På stan, hemma hos folk, på restauranger, på julkort. Det sög, men det är annorlunda nu.

Vilka får dessa kort då? Det är delvis den nära släkten. Både de som inte ser Prinsen och Gittan så ofta och de som är väldigt engagerade i våra barn. Kort på barnen får också de kompisar som själva skickar barnkort till oss, för det gör en del. Mina barnlösa kompisar som skickar julkort, endast en person med man, får ett neutralt kort med tomtar på.

Men. Jag har en vän, M. Hon har inga barn. Det blev liksom inte så. M är en jättefin tjej. Hon arbetar med barn och är en av de jag vänder mig till om det är något jag vill ventilera. Också om det är något med mina barn. Hon har nämligen så himla bra grejer att komma med! M är nog den som jag pratade mest med när vi kämpade för att få Gittan. M har vid något tillfälle fått ett foto på Prinsen och Gittan och jag tror ärligt att hon blev glad. Så nu när jag satt och skrev julkort tänkte jag att, ska M få barnkort eller neutralt? Neutralt tycker väl de flesta som läser säkert. Men jag kände att jag tror att hon nog hellre vill ha det andra. Så jag skrev ett mejl.

Hej M!

Jag har tänkt att skicka några julkort, till speciellt utvalda. Men. Det kommer att finnas två olika. Pappa och syrran och så där vill säkerligen ha en bild på Prinsen och Gittan. Någon kompis som inte har barn får neutralt. De som tidigare skickat kort till oss med sina barn på får barnkort av mig. Ja du fattar. Frågan är vilket du vill ha och det frågar jag rakt av. För jag vet faktiskt inte. En del (som du) kanske inte vill ha mina barn på julkort. Jag förstår att man kan bli vansinnig om det dimper ner ett kort på små tomtar om man själv inte har barn. Och det respekterar jag så klart!
Men vilket kort vill DU ha? Ett på mina små tomtar eller ett köpekort?(Och svara nu ärligt, för jag förstår ditt val i vilket fall. Det vet du!)

/Anna-Bell

Sedan kom svaret:

Anna-Bell,

Måste säga att du är himla omtänksam som frågar om det där med julkorten! Tidigare kunde jag nog störa mig på fotokort med folks ungar i julmundering. Numera är det lugnt, absolut. Särskilt med dig! Jag lovar, det känns inte jobbigt att få ett kort av dina tomtar, bara gulligt. Så gör det du själv tycker!

Kram M

Näe, man måste inte fråga folk. Men jag kände att vi kan ha en öppen relation. Speciellt med den där barngrejen.

Förresten ska det blir kul att se om vi nu får julkort av de vi har postat till. Mycket spännande!

Tack

Vi fick julkort från pappa och hans fru i går. Längst nere på kortet hade min pappa skrivit. "Kram. Tack för att ni finns!" Jag som har tänkt på honom och på vår relation på sistone. På vårt kort till dem skrev jag då "Och tack för att NI finns!" Fina ord värmer och kan skapa bra saker.

Kreativiet

En kompis till mig och jag ska byta julklappar. Men då vi båda är mellan jobb på olika sätt har vi bestämt följande:

Vi ska inhandla en present till den andra för 30 spänn.
Vi ska också göra en hemmagjord julklapp till den andre. Alltså något litet och inte värsta grejen.

Detta för att det 1 är en sport att hitta något för 30 kronor och 2 tvingar en till lite kreativitet.

Vad skulle du välja att göra för en liten grej??

Gåta

Gåta: Vad är det som rinner halva natten?

Svar: Anna-Bells öga eftersom hon tydligen har fått ögoninflammation.

(Det när Prinsen är bättre och vi skulle göra något "roligt" idag. Så det blir att glo i huset i dag också och inte träffa några andra människor. Blä.)

onsdag 14 december 2011

Lucia

Hoppas att ni hade en fin lucia förresten! Jag var hemma med en Staffan Stalledräng som hostade, snorade och hade feber.

tisdag 13 december 2011

Svar till Anonym

Så här skriver du till mig:

"Varför är det konstigt att inte fler kändisar berättat om sina IVF:er och adoptioner? Om jag inte minns fel så har du inte ens berättat för din egen mamma?"

Nej jag har inte berättat om våra IVF:er för mina nära släktingar. Inte heller min, som du skriver, egen mamma. Då du väljer att vara anonym vet jag inte hur mycket du har läst min blogg. Vi har gjort rätt många behandlingar för att få våra barn. Jag valde att tala om för våra närmaste vänner men struntade i resten av olika anledningar. Att jag inte talade om för min mamma var för att skona henne. Jag känner min mor. Vet att hon hade mått dåligt för vår skull och jag hade aldrig orkat hålla även henne flytande när jag själv många gånger kippade efter luft. Att jag inte har berättat för min mamma (och för andra) nu när vi fått våra älskade barn är för att jag helt enkelt inte har kommit till skott. Har våndats en del för att jag tycker att jag borde tala om, men har inte hittat rätt tillfälle. Men du ska veta att jag under resans gång har varit fruktansvärt glad över mitt/vårt beslut att vara tysta.

Men. Det jag skrev var:

"Men visst är det konstigt att man inte vet fler!"

Alltså skrev jag inte som du menar att det är "konstigt att inte fler kändisar har berättat" utan att det är "konstigt att man inte vet fler." En klar skillnad om du frågar mig. Som offentlig person kan det bli så att saker om ens privata kommer ut, även om man inte väljer att direkt outa sig eller skriva ett pressmeddelande. Ta adoption till exempel. På min fråga tidigare på bloggen fick jag tio svar. Fyra personer som har adopterat ett barn (eller fler) nämndes. Tycker inte du att det är lite om man tänker på hur många offentliga personer vi har i detta land, speciellt om man räknar in alla B-kändisar också...

Jag tycker fortfarande att det är konstigt att man inte vet fler. (Just adoption kan ju vara rätt uppenbart också.)

måndag 12 december 2011

Plåster

Jag smyger ut från sovrummet. Jag har nattat Gittan och jag tror att Sambon håller på att nattar Prinsen. Jag kikar in i Prinsens rum och möts av snarkningar. De ligger tätt ihop, Sambon har en sagobok öer höften som ligger uppvikt.
"Ska du gå upp och borsta tänderna eller?" viskar jag och ruskar lite på Sambon.
Han kikar upp på mig och jag ser att han har ett stort vitt plåster över näsryggen.
"Va?" säger han sömndrucket.
"Prinsen sover. Ska du gå upp? Och var tusan har du gjort på näsan? Har du ramlat eller?"
"Jag hittade ett sånt där pormaskplåster i badrummet. Men shit, undrar hur det blir när det har suttit fast i 45 minuter."

Lucia

Tack snälla för att ni tog er tid att tänka på offentliga personer som gjort IVF eller adopterat! (Återkommer senare med vad jag ska ha det till.)Men visst är det konstigt att man inte vet fler!

I morgon är det vägning av Gittan. Antar att hon inte har gått upp som hon ska. I dag käkade hon typ en deciliter gröna ärtor till middag. Det blir man ju inte så fetlagd av. Ska försöka tänka på att hon är en aktiv tjej. Men jag kan ändå inte låta bli att bli stressad av den där nedåtpekande kurvan. Hoppas att hennes vällingdrickande har gett henne några gram.

Idag har jag kollat på luciatåg. Jag hade hyfsat blanka ögon kan jag lova, när min fina Staffan Stalledräng läste två verser med tydlig och klar röst. Med och tittade var också pappa och hans fru. Jag kom på att jag aldrig tidigare har bjudit med dem och de hade inte ens träffat dagmamman Prinsen har gått hos i fyra år. De tyckte att tillställningen var så trevlig och efteråt käkade vi middag hos oss. Jag log när jag såg att Prinsen kröp upp intill sin morfar i soffan, och när Gittan drog morfar i mustaschen

söndag 11 december 2011

Kommit ut

Näe jag har inte kommit ut, talat om för mina nära och kära att vi har gjort IVF. Men jag undrar om ni kan hjälpa mig med en grej. Vet ni några svenska offentliga personer som har gjort IVF eller har adopterat ett (eller flera) barn?

Håller på med en grej, kan berätta sedan, och det är konstigt (eller rätt signifikativt) att jag inte hittar så mycket information om folk som har kommit ut med sin barnlöshet.

torsdag 8 december 2011

Fastern

Det är mörkt ute och jag hör hur det knackar på dörren. Barnen är i hallen med mig när jag öppnar. En tjej jag inte känner igen står där ute.
"Hej" säger jag och hon det samma. Sedan blir det tyst. Det känns som en minut.
"Vill du har hjälp med något? Jag tror att du har gått fel" säger jag och tar upp Gittan på armen.
"Sambon" säger hon. "Är han hemma?" undrar hon.
Jag tänker att det måste ha något med hans jobb att göra.
"Han är på väg hem. Kan jag hälsa något?"
"Jag är hans syster" säger hon och jag blir tyst igen.

Hon är systern som han inte har någon kontakt med. För att han har slutat att höra av sig till delar av släkten. För att de är struliga. Han orkar inte mer, säger han. Nu står hon här i min hall. Syrran jag inte har sett på åtta år.

"Kom in" säger jag. "Han kommer nog snart."
Vi pratar om bilresan och vad hon gör i Stockholm. Om att hon gillar våra vardagsrumstapeter. Och jag tänker att han borde dyka upp snart, Sambon. Det gör han och han visste om att hon skulle komma. Hon ringde honom tre minuter innan hon knackade på vår ytterdörr.

Vad säger man till en femåring om en kvinna som plötsligt dyker upp? Det här är din faster som du aldrig har vetat om. Hon har två barn som är dina kusiner. Förrsten har du två fastrar till och en farmor, men henne har du frågat om förut. Jag svarade då att pappa har en mamma. Men att de inte umgås. Så egentligen har du en farmor, men vi kommer inte att träffas, för pappa vill inte. (Och den jävla kärringen har inte grattat till dig och Gittan, när ni föddes. Inte ens ett vykort bemödade hon sig med. Så det är över. Men nej, det sa jag inte.)

Jag talar om att "Det här är pappas syster." men inget mer ingående. Jag presenterar henne inte, för jag vet inte om det är hon som är Hanna eller Jonna. Konstigt egentligen. "Jaha" säger Prinsen "När börjar julkalendern?"

Hon äter med oss och vi pratar. Om deras släkt, den släkt som också är mina barns. Men som mina barn inte kommer att träffa. Sedan sätter Sambon på kaffe. Vid sju åker hon vidare. Syrran, fastern som jag först inte kände igen. Utan trodde var någon som bara knackat på fel dörr.

Elva månader

Gittan är elva månader. Hon gillar att gå omkring med sin gåvagn. Hon gillar när man sjunger, börjar klappa på sina ben då. Hon är social och tycker om när det händer saker.

Hon börjar bli en liten tjej och inte bara en bebis. Ibland får jag panik och blir nostalgisk. Tänker att Gittan snart är stor. Men det är skönt också, det ska villigt erkännas. För även om det var gosigt när hon var mindre var det nojigt också. När jag inte kände henne och inte visste vad hon ville. När jag bara sov med ena ögat stängt, för jag var tvungen att ha koll. Hon andades ju så konstigt, så där ryckligt. Men det gör ju nyfödda barn. Jag var hormonell också. Fy vad jobbigt det kan vara att bara gråta utan att man vet varför. "Hon är så fiiin" och så gråt i en kvart. Jag kan grina för det nu också. Men på ett annat sätt.

Gittan vet vad hon inte får göra. När hon sitter i hallen vid skohyllan och gnager på skor ser hon på mig. Om jag säger "Aja, inte äta på skorna" ser hon lite skyldig ut. Sedan smilar hon upp sig, skrattar så att man ser alla fyra tänderna där nere och den enda framtanden uppe. Hon vet att man inte ska gnaga på skor.

Gittan är liten men ändå lite stor. Hon har lärt sig så mycket. I dag tänkte jag på att Gittan eventuellt har blivande klasskamrater som inte ännu är födda. Det känns väldigt skumt faktiskt.

onsdag 7 december 2011

Snoret och andra åkommor

Det finns så klart ingen färdig manual, inget facit utan många nyanser, tolkningar och för den delen typer av snor. Om Prinsen är rödmosig och har tjockt snor som rinner ideligen jag hemma. För att jag tycker att han bör ta det lugnt (leka hemma, inne eller ute) och för att det lär smitta. Är det droppsnuva låter jag honom gå. Det är ju sånt barn får och som kan hänga i ett tag. Lite förkyld, något snuvig och lite hostig, får han också gå. (Ja detta gäller när jag jobbar. Nu är jag hemma och då får Prinsen själv välja om han ska till dagmamman.)Vid gränsfall är jag ofta hemma eller säger till dagmamman. "Prinsen har varit lite hostig på morgonen. Ring om han hostar mycket så hämtar jag honom."

Att folk skickar sina barn halvsjuka till förskolan gör mig rätt irriterad faktiskt. (Nu pratar jag om när det är uppenbart att de är risiga och borde vara hemma.) Att jag får ta hand om halvsjuka barn gör att jag själv blir smittad och sedan drar hem skiten till mina barn. Och då blir det i slutänden både karensdag och vab för MIN del. Tack för det, liksom.

Om ett barn på jobbet är väldigt förkyld men ändå har orkat med verksamheten med nöd och näppe säger jag det när föräldern hämtar. Typ "Hon har varit väldigt snuvig och hostig idag." (Du bör observera henne och kanske vara hemma en dag eller två.)Om ett barn har ögoninflammation ringer vi hem barnet. Kanske inte om vi upptäcker det två timmar innan hämtning, men annars. För det smittar. Magsjuka är vi restriktiva med. När det har gått två dygn sedan senaste kräkningen eller diarrén är man välkommen tillbaka till förskolan. Är man själv magsjuk ska barnet vara hemma. Vissa fattar inte det. Trots information varje år. Jag undrar också hur en del föräldrar på allvar kan tro att deras barn har blivit laktosintolerant just precis i samma veva som det går en epidemi av magsjuka.

Allmäntillståndet ja. Det är en bra grej. Som tolkas olika. På jobbet har jag skickat hem barn med exempelvis ögoninflammation. Han eller hon var ju pigg hemma. Men ser man inte att barnet är geggig i ögonen? Har man inte kunskapen eller är man för stressad så man inte hinner kolla? Jag tror ett en del föräldrar faktiskt skickar sina barn till förskolan i halvrisigt skick för att de 1. inte har råd att vara hemma eller 2. tycker att de har ett så himla viktigt jobb så att de inte kan (!) vara hemma. Det är fruktansvärt om inte budgeten täcker vab. Annars tycker jag att det på något sätt ingår i föräldraskapet, att vara hemma med sitt barn när det inte är riktigt friskt.

(Och jag vet förresten att man inte kan härleda bakterier Men ibland är det liksom uppenbart.)

tisdag 6 december 2011

Snor

Situation:

Ett barn lämnas in på förskolan. Han/hon är dyngsnorig men verkar pigg. Han/hon leker som vanligt men ser rödmosig ut och personalen får torka näsan gång på gång. Tjockt snor rinner ideligen och han/hon nyser också en del.

Fråga: Bör barnet vara hemma från förskolan?

A. Nej, man kan som förälder inte vara hemma för snor. Alla barn är snoriga lite då och då. Jag skulle lämna mitt nysande barn med tjockt snor.

B. Ja, eftersom barnet lär smitta de andra och det kan vara bra för barnet att kanske vara hemma och ta det lugnt även om det inte verkar direkt påverkat.

C. Annat alternativ.

måndag 5 december 2011

En natt hos Anna-Bell

Jag sitter upp för länge, en timme över vad som är tillåtet. Har sagt åt mig själv att jag ska ligga i sängen senast 22.00. Gittan vaknar precis när jag lägger mig och jag tar med mig henne under mitt täcke. Där somnar hon om med nappen och snutten. Klockan är 00.45 när jag vaknar. Gittan tumlar runt i sängen, låter lite. Inte så att hon skriker, men hon visar missnöje. Jag petar på sambon. "Välling, tack" viskar jag halvhögt. Han fattar kommandot snabbt och går upp. Jag ser att han håller på att krocka med dörren innan han går rätt. Gittan sveper i sig vällingen snabbt. Sedan vill hon leka. Hon rullar runt och gör pruttljud. Jag är trött och vill inte gå upp, för jag får för mig att hon blir pigg då. Ännu piggare. Jag letar efter en napp och hittar en snart, lägger den på sänggaveln. Sambon sover och Gittan hoppar nu i sängen, håller sig i sänggaveln. Rätt var det är släpper hon taget, det är en lek hon kommit på. Det är så roligt att ramla mjukt i sängen. Hon dunsar ner på min läpp och det pirrar liksom i den. Jag tar henne, lägger henne i mitten av sängen, mellan oss. In med nappen och snutten. Hon skrattar, den lilla busfian. Snurrar runt och ställer sig upp igen. När hon skallar min näsa börjar jag tjura, shit vad ont det gör. Jag tar mig för näsan. Blöder jag? Nej. Klockan är 02.00. Jag lägger Gittan i spjälsängen och hon bli arg. Riksförbannad på mig och skriker. Prinsen kommer in. "Jag drömde något" säger han. "Jag vill ligga bredvid pappa,." Han kryper ner tätt intill och somnar fastän Gittan ännu protesterar högljutt. Jag tar upp henne, erbjuder bröstet och hon ammmar lite innan hon ledsnar. Jag befinner mig som i ett töcken. Där jag halvslumrar och lägger ner Gittan mellan oss gång på gång. Plötsligt är hon på väg upp på sängbordet, händerna har hon redan där. Jag sätter mig upp, ger henne nappen och hon lägger sig bredvid mig, mellan oss. Hon snurrar runt igen och jag letar för trettio gången efter en napp, för den hon hade är försvunnen. Jag märker knappt när det händer men plötsligt har hon lagt sig ner och sover. Klockan är 03.15. Då börjar Sambon snarka. Drar högljudda timmerstockar. "Snarkar du så att du väcker Gittan blir jag galen! Vänd på dig" väser jag aggressivt och petar honom i sidan. Han rullar runt, så mycket han kan bredvid Prinsen. Jag somnar och vaknar av Sambons klocka 05.30. Han snosar två gånger och letar sedan efter kläder i en tvättpåse. Har ni hört hur mycket en tvättpåse kan prassla? Sedan går han och jag hör hur bilen efter en stund lämnar vår gata. 06.15 hör jag Prinsen viska "Jag vill öppna min adventskalender nu mamma!" Han hänger över mig och det blir varmt i mitt öra. "Snart" viskar jag tillbaka. "Gittan sover. Kan du öppna den själv?" Undrar jag. "Den är på nerevåningen och jag är mörkrädd" svarar han. "Då får du vänta lite, ok." Gittan rullar runt och ställer sig i krypställning. "Hej Gittan! God morgon!" Säger Prinsen. Hon får en puss av sin bror och hon vill gensst leka. Hon kastar sig, kryper vilt i cirklar och jag måste passa henne så att hon inte ramlar ur sängen. Jag får kvickt kliva upp. Tar med mig en tom nappflaska och två nappar innan jag lämnar rummet. Och barnen förstås. Vi sätter oss på mattan i vardagsrummet och där sitter vi tills vi har vaknat till. Då gör jag välling och te, öppnar luckor med Prinsen och tänder ett par värmeljus på bordet. Vi pratar om vad det är för dag och vad som ska hända. "God morgon, mina fina. Idag är det en ny dag. Det är måndag" säger jag.

Dagar

Inte för att det kanske spelar någon roll egentligen. Men idag fick jag mens. På dag 38. Efter att ha haft ägglossning på dag 27. Det kanske kan vara så när man får tillbaka sin mens efter graviditet och amning. Jag vet inte.

lördag 3 december 2011

Berätta i tv

Kollar på David Hellenius show på tv och ser att Carolina Gynning är där. Med svart fodral och platt mage talar hon om att hon är gravid. Jag tror att det är i vecka 12. Man får se bild på fostret taget från hennes mobil och det måste ha varit så tidigt, så tidigt, för inte kan jag då se något som liknar ett barn.

Varför vill man berätta i tv? När det är så himla tidigt. Jag slutar aldrig att förundras.

fredag 2 december 2011

Slagsmål

Jag hämtar Prinsen hos dagmamman och han har torkat blod i ena närborren. Det har varit slagsmål. Om en boll med en kille i samma ålder. Killen smockade till Prinsen mitt på näsan. Prinsen boxade tillbaka. Båda grät och blev sedan snabbt kompisar igen.

"Men Prinsen, man slåss inte" sa jag.

"Men mamma, du har ju sagt att det är ok att ge tillbaka på större barn."

Det var kanske inte riktigt så. Jag vill inte att mitt barn slåss. Men jag vill heller inte att han ska vara en dörrmatta. Att försvara sig, är det samma som att ge igen? Svårt det där.

Jobbet

Jag träffade D från jobbet igår. Hon undrade om jag ville komma till Förskolan någon dag, kanske när de ska ha julbord. Jag känner D. Hon är den enda jag pratar med privat som ännu arbetar kvar. (Har en fd finkollega som sagt upp sig och slutat. Vi umgås också.) Jag sa som det var. Att jag inte är så jätteintresserad av att träffa någon från jobbet och att jag tror att det är ömsesidigt. Jag har inget otalt med någon på jobbet, men jag ser ingen mening i att gå dit. Det finns liksom inget intresse.

Barnen som var "mina", de har gått vidare till storbarnsavdelningen och vissa har jag pratat med över staketet när jag promenerat förbi. Annars har jag inte hälsat på, mer än spontant. Jag tror att det är en grej som kan vara både bra och dålig för mig. Att jag många gånger inte försöker göra mig till. Klart att det kanske hade sett bättre ut om jag hälsade på på mitt jobb ibland. Vissa kanske tycker så. Men jag ser faktiskt ingen anledning att göra det. Förresten tänker jag inte arbeta kvar där.

torsdag 1 december 2011

Sex

För sex år sedan jobbade jag på en skola. Jag trivdes inte alls. För prick sex år sedan skolkade jag därifrån. Sa att jag hade magsjuka. Det var en torsdag och jag tror att det var snö ute.

I dag klockan 14.30 var jag där. Som så många gånger förut. På Huddinge sjukhus. Jag minns inte om Sambon var med. Det gjordes en frysåterföring och vi fick tillbaka två små embryon. Den ena var lite halvrisig. Dan andra hade fyra celler och fick betyget mvg. Det var han, det måste ha varit så.

Han är hos dagmamman nu, Prinsen. Leker med sina kompisar. Och han vet att vi ska fira i kväll. Att mamma och pappa har varit tillsammans i tolv år, att han flyttade in i min mage för sex år sedan.

Vi ska äta god mat ikväll. Tacos ville Prinsen. Sedan ska vi se på julkalendern och öppna luckan. Och vi ska kramas och jag ska tala om hur lycklig jag är som har min fina familj. Säga att den första december är en riktig turdag!

onsdag 30 november 2011

En pappa, en morfar

Mina föräldrar skiljde sig när jag var liten, bara ett år. Som pytteliten var jag bara hemma med mamma. Sedan började syrran och jag vara hos pappa varannan helg. Varannan vecka existerade liksom inte i början av 80-talet. Mamma träffade Ingemar när jag var fyra år. Jag minns inte att vi någonsin har varit utan honom. Han är och har varit som en extrafar till mig. Men pappa och jag har en bra relation. Det är på den nivån att vi hörs varje vecka. Då pratar vi om ditten och datten, kanske inga mer djupa saker men vi checkar av läget och han drar storys. Han är en jäkel på att berätta grejer, min pappa. Många gånger handlar det om hans hund, Vovven.

Pappa och jag bor relativt nära varandra. Det tar kanske en halvtimme med bil. Tre kvart om han kör, för på äldre dar har han börjat köra annorlunda. Kör på ettan för länge, kör långsammare än det är tillåtet. Han kommer nästan aldrig och hälsar på ändå. Trots att han är pensionär och jag är hemma. Han pratar om Vovven. Att han måste ut med honom och jag vill inte ha Vovven här. Det tror jag att han vet trots att jag inget sagt. Jag tål inte hundar riktigt och jag vill inte ha en massa hundhår här hemma. (Dagmamman har hundar och det är skitbra, men jag vill inte ha någon hemma helst.) Vovven borde kunna vara hemma själv i ett par timmar tycker jag, så det är inte det tror jag. Kanske är det bilkörningen.

När pappa och jag träffas gör vi det där han bor, men nästan aldrig hemma hos honom. En gång för kanske ett par år sedan hände en incident (ja jag är en idiot när det gäller att länka, trots att någon vänlig själ här gav mig en kurs..)så det känns olustigt. Vi, pappa och jag, blev lite osams om en grej. Eller vi tyckte olika och det blev jävligt dålig stämning och tjock luft. Prinsen råkade den gången trampa på Vovvens tass och jag förstår att han (hunden) reagerade. Vovven ylade till lite grann och då blev Prinsen rädd och började gråta, var på min pappa sa "Tur att han inte bet dig, Prinsen." Om en hund biter mitt barn ska den dö. Punkt. Det sa jag i form av :"Gör Vovven det, är det det sista han gör!" Sedan var stämningen rätt risig om man säger så.

Vi pratade aldrig om det där som hände. Vovven är pappas bebis, men jag tycker ändå inte att man säger så. Vi träffas mest på neutral mark, pappa och jag. Eftersom jag inte litar på Vovven. Det gör inte pappas fru heller, så det är inte jag som är paranoid. Ibland tar vi en lunch, pappa och jag. Ibland en promenad. Det är trevligt att ses.

Min syster har en restaurang. Jag var där här om dagen, med barnen. Hon har häcken full syrran och det var risigt på tomten utanför restaurangen. Inte alls juligt och det berodde inte endast på att det är bar backe. Hon hade en massa bråte utanför ingången, rödbetor i krukor, hinkar med fimpar. Jag gjorde ett ryck. Men Gittan i vagnen styrde jag upp. Plockade mossa, pyntade med julgranskulor. Tog bort allt skit. Prinsen hjälpte till och bar grejer, sa "Vad är mitt jobb nu, mamma?" Jag ordnade ett askfat till de rökande gästerna. Skrev att "Här får ni aska" och pyntade med stjärnor. Pappa kom förbi och jag sa att vi behövde tallris.

Pappa skryter gärna om sina barnbarn inför folk, men han lekar aldrig med Prinsen. Han pratar med honom när vi ses, men inte så mycket annat. Kanske är det till viss del för att han så sällan är hos oss. Han kommer ju bara när någon fyller år och då är det liksom annat. Ingemar, mammas man, bygger lego, tar med Prinsen ut på tomten, går till parken. Kanske är det så att min pappa inte är road av att leka? "Jag vill följa med morfar och plocka tallris!" sa Prinsen när vi var på restaurangen. Och de åkte iväg i bilen. Först hem till min pappa för att hämta en såg. Sedan till skogen. Det var allra första gången som de var ensamma, de två. Jag undrar om någon annan tänkte på det, eller var det bara jag? Prinsen var så glad när han kom tillbaka och han visade vilket ris han och morfar hade fixat.

I går var vi på Öppna Förskolan. Prinsen gjorde julkort till sina kompisar. "Det här är till Kevin. Det här till Alicia. Det röda är till morfar!" Jag ska se till att Prinsen och morfar träffas oftare. Styra upp saker som passar dem båda. För morfar kan engagera sig om man hamnar på en arena där han känner sig bekväm, så då får jag se till att ordna det. Det känns viktigt.

Ps. För några år sedan fick Prinsen en bok av sin morfar som hette "Till mitt barnbarn." I den hade han fyllt i en massa men jag vet inte om jag ännu har läst färdigt den. För jag bara grät hela tiden. På en sida hade han skrivit: "Jag har missat mycket av din mammas uppväxt men jag får försöka ge tillbaka en del som jag har missat. Förlåt mig, det är inte så lätt att vara pappa alltid."

måndag 28 november 2011

12

En av dagarna den här veckan firar vi, Sambon och jag. Vi har varit ihop i tolv år. Vad är det som gör att vi faktiskt håller ihop ännu? Efter allt. Jag skulle vilja svara att det är för att vi älskar varandra, är så kärleksfulla och har en så bra kommunikation Det första är sant, men på sistone har jag liksom fått påminna mig om det andra. Varför vi valde varandra, vad det är jag gillar med honom. För vissa dagar känns inget självklart.

Det är för mycket prat på grottmänniskenivå och för lite om livet. För mycket tristess och sura miner. För mycket tävlande om vem som ska ha sovmorgon och för lite tid att göra roliga saker.

Så varför är vi fortfarande ihop? Jag tror att det till viss del är för att vi båda två är såna där strävansmänniskor. Som springer med skallen rakt in i väggen men inte ger upp. Envisa satar. För att vi inte surar i veckor efter gnabb, utan brinner av och går vidare. För att jag ser den där roliga killen med humor mellan varven och mellan diskberget och tvätthögarna. Och honom gillar jag. Men samma sida som jag föll för kan jag irritera ihjäl mig på idag. Det matcho. För det var annat när man var 24. Nu smäller ödmjukhet högre. Men det är sån han är.

Jag skulle vilja skriva att jag älskar Sambon för att han är positiv, har mycket tålamod och är känslomänniska men det är inte sant. Han är mer en realist med svart humor som svårt att prata om känslor. Men jag älskar honom för att han är lojal, bjuder på sig själv och är givmild. De värsta egenskaperna hos en partner skulle för mig vara (förutom en misshandlare eller något annat extremt) någon som är bonnig. Jag klarar inte av folk som inte kan föra sig som drar bögskämt och liknande. Har också svårt för snåla människor.

Det har varit på tok för lite kramar på sistone. Och typ inget sex alls. Ekorrhjulet snurrar på och vi bara hänger på, tänker att det blir annat sen. När Gittan är större. När vi (läs Gittan och jag) sover bättre på nätterna. När vi kan gå på en bio eller ta en lunch ihop. Det är ingen rast och ro att gå ut och fika när barnen är med. Vi gör det ibland men det blir inte bra och slutar med att Sambon blir grinig. För han verkar aldrig fatta att det är så det kan vara. Och så blir jag plötsligt trebarnsmor. Hemma är det enklare när man fikar. Då kan Prinsen leka när han har ledsnat och Gittan får krypa runt på golvet. Det är svårt på ett café. Det bara är så och jag anser att man som förälder och vuxen får anpassa sig en relativt kort tid. När några vänner (som har en femåring de skulle ha barnvakt till) undrade om vi ville med på finrestaurang, skrattade jag. De tänkte att vi kunde ta med Gittan och jag tänkte att de inte förstod, att de hade glömt, att de snart blir påminda då hon är gravid. Visst, det kanske går med en lugn bebis, eller med en nykläckt. Men inte med en vild Gittan.

Han kan kläcka ur sig knäppa saker ibland, Sambon. Tänker sig inte för och skiter ibland om att be om ursäkt sedan. Förr blev jag galen och muckade. Det gör jag fortfarande ibland. Men vissa gånger struntar jag i honom. Går till ett annat rum och säger fula saker högt när jag vet att ingen hör. "Men jävla idiotknäppskalle. Jag skiter väl i dig!" Så kan det låta.

Jag vet att Sambon föll för min "fina rumpa" och för att jag var så pratsam. Rumpan är nu mer platt som en pannkaka och det där att jag är pratsam kan han bli galen på. Han är liksom inte den pratiga typen och uppfattar att jag vill veta allt och allt, då jag i själva verket bara försöker föra en normal konversation

Jag skulle vilja säga att vi är jämställda men då skulle jag fara med osanning. Jag har en del högskolepoäng och en examen. Sambon har noll poäng. Jag är anställd av kommunen vi bor i. Han är sin egen chef. Jag tjänar betydligt mindre än vad han gör. Om han inte kommer till sitt arbete hamnar både hans anställda och de han utför sitt arbete hos i skiten. När jag är hemma sätter de in en vikarie för mig. Jag skulle vilja dela VAB, tänker att det är viktigt att pappa också får badda febriga pannor. Jag tar alla VAB. Jag skulle vilja tala om för er att Sambon ska vara hemma med Gittan, för att han vill och värdesätter det högt. När jag frågar honom ser han mest stressad ut, pratar om företaget och när jag tänker på att han skulle vara föräldraledig och ändå sitta på kontoret, prata i telefonen, blippa med mobilen tänker jag att det ändå kan vara. Om han inte skulle kunna slappna av och fokusera på Gittan och på Prinsen är det nog ingen idé.

Jag har nära vänner. Så nära att jag kan ringa mitt i natten om det är något. Jag tror att även det bidrar till att Sambon och jag fortfarande är tillsammans. För en del saker tar jag med dem (speciellt två stycken) då jag vet att Sambon ändå inte skulle förstå eller orka lyssna. Han har själv sagt det att "Du och jag är livskmrater, men G är din själsfrende." Så sant. Jag tycker att det låter så vackert när folk påstår att deras partner är deras bästa vän. Som de kan prata om allt med men som de också är tända på och pippar med. Jag kan bara gratulera.

Tolv år. Av trångboddhet i Stockholms innerstad, fester och både bråk och försoningar. Av charterresor, restaurangbesök och en mass sex. Av flytt till en trea utanför stan, av längtan efter barn. Av år i IVF-karusellen, av missfall, av lyckan att bli föräldrar. Av småbarnsår och förundran över föräldraskapet. Tolv år av kärlek och glädje, av sorg och strävan. Av husköp, av tankar på syskon. Av flera IVF:er och missfall igen. Av ett sexliv som sagt upp sig, av lyckan av ännu ett barn.

"Still going strong" sa jag och tittade på Sambon här om dagen. "Still going i alla fall" sa han, drog mig intill sig och gav mig en smackpuss mitt på munnen.

fredag 25 november 2011

Pynta

Jag har pyntat idag. Hämtat papplådan från förrådet. Tagit fram samma gamla grejer som jag gör varje år. Porslinsfigurerna, jag som aldrig har porslinsfigurer annars, alla toapappersrulletomtar som Prinsen har gjort. Den vita snögubben som farmor en gång pysslade ihop, den börjar luta med huvudet, men den måste fram. Ljusstaken som mormor och morfar köpte på Epa. Morfar dog när jag var elva. Hur många gånger hade de den framme? Undrar om den fanns under jularna i det röda huset på landet.

Tiden blir så tydlig med traditioner. Hur många gånger plockade jag fram jullådan och alla dess skatter när jag var barnlös? Nu är det jul igen och jag är barnlös ännu, liksom. Den gamla speldosan som jag fick av mamma när jag var ett år. Pappa hade just lämnat henne och hon var luspank. Ett paket fick jag och det var den. När jag hör melodin låter det som barndom för mig.

Hur många gånger har jag ruvat när jag har packat upp jullådan? Tänkt att snart måste det bli. Nästa jul kanske jag har en liten.

Jag minns Prinsens första jul. Han var fyra månader och vågade sitta hos tomten. Han fick en massa paket och jag ammade i syrrans sons antika barnsäng. Prinsen var så fin och jag minns att han hade en randig body i vitt och brunt.

Jag har alltid älskat pappstjärnor. Förr hade vi en röd och gul som jag köpte i en udda butik på Söder. Idag har vi vita och två lila. Under den i köket finns nu två tomtar. De ser busiga ut, den ena kastar snöboll. Sambons mormor och morfar köpte dem en gång för kanske åtta år sedan. Morfarn dog precis när jag blev gravid med Prinsen. Jag vet att morfarn betydde mycket för Sambon. Det hade varit fint om vi hade tagit ett namn efter honom till vår son. Men vi tycket inte att Prinsen Rune var fint.

Julen 2008 fick jag ett tidigt missfall. Vi hade tagit ett av de nedfrysta embryona vi hade i frysen på Huddinge. Första tanken var "Helvete!" och den andra "Jag tänkte väl att det inte skulle gå så här lätt." Vi hade pratat en del om syskon och jag längtade. Prinsen var två år och vi firade hos syrran som vanligt.

Förra året när jullådan åker fram var jag höggravid. Det skulle inte ens dröja två veckor tills vi fick träffa vårt andra barn, Prinsens lillasyster. Jag längtade hela november på att få julpyssla och pynta. En del menar att man vill boa när man ska få barn. Det finns en film som visar hur Prinsen och jag klädde granen. Jag hade ett svart linne och tights och tramsade inför kameran. Jag önskade att Sambon skulle älska att filma mig, oss. Det önskar jag jämt, men han är inte road utan gör det för att jag sätter kameran i handen på honom.

Det är Gittans första jul snart. Allt det första är speciellt på något sätt. Jag önskar mig inget av Tomten för jag har fått allt jag velat. Han hörde min bön, såg min korta önskelista med stort innehåll som jag skrev varje år. Tack för det. Tack av hela mitt hjärta. Men om någon frågar i alla fall ska jag säga att jag vill ha en pyjamas. Låter konstigt när man är 36, men jag vill ha något att mysa i. Och rött te. Det finns så många goda smaker.

Klockan är nu 22.10 denna fredagkväll. Hon hade svårt att somna igår, Gittan. Hoppade runt i dubbelsängen, skrattade, gjorde pruttljud. Sedan vaknade hon halv sex i morse. Så jag ser i kors och ska lägga mig nu. Krypa ner i den svala sängen, somna i skenet av den lila pappstjärnan. Go natt vänner.

onsdag 23 november 2011

Påpekanden

Jag är på Öppna Förskolan igen, sitter med min tekopp och kollar på Gittan som leker på golvet. Iakttar även några andra föräldrar. Två rätt unga mammor, kanske 25, har varsin bebis. De sitter på golvet med sina barn och pratar.

Tjej A: "Min tjej har så väldigt utstående öron."

Tjej B: Är tyst.

Tjej A: Det måste vara från pappan, jag har det inte i alla fall. Man får väl tejpa dem eller nåt.

Jag: "Och du då din tjockis! Dig får man väl banta ner eller något!"

Nej det sa jag inte så klart. Men jag kokade lite inom mig. Fan att folk pekar på barns utseenden på det sättet. Fan att föräldrar gör det. Jag är övertygad om att hon älskar sitt barn, det är inte det. Men man säger inte så.

tisdag 22 november 2011

Bland falukorvsringar

Fina vännen O har varit ute och seglat i medelhavet. Med på halva trippen var ett ragg som har träffade efter vägen. Någon har tyckte var fin och attraktiv på alla sätt och vis.

"Så nu blir det gemensamt boende i Sverige och giftemål?" skojade jag.

"Näe. Jag vet inte vad som händer. Jag har så svårt att bli kär."

Själv skulle jag nog ha lätt för att bli kär tror jag. I en attraktiv människa på en båt. Helt ensamma med tid att utforska, möjlighet att göra vad andan faller på. Med solvarm hud och rufsigt hår.

Själv försöker jag hålla gnistan levande bland tvätthögar och falukorvsringar. Det är svårt ibland.

Äckligt?

I ett köpcenter söder om Stockholm ser jag ett par som går hand i hand. De är typ 40.

Han: Nu gjorde jag det igen!

Hon: Vadå?

Han: Hälsade på någon jag känner så där. Log fast jag egentligen inte gillar personen.

Hon: Fan vad äckligt!

Vad är bäst då? Att dissa helt eller att kasta ut ett falskt leende? Det undrade jag som gick bakom.

måndag 21 november 2011

Boende

Jag hamnade i en liten slags kris när jag började vara hemma så mycket. Inte över att slippa arbeta. Inte på något sätt över föräldraskapet. Men över boendet. Jag vet att jag har skrivit om det förr. Och ja, det är ett lyxproblem. Vi bor i ett relativt litet hus på typ 120 kvadratmeter. I ett område som man skulle kunna kalla "bra" rätt och slätt. I vårt område finns mest villor men också ett och annat radhus. Några få lägenheter finns också en bit bort. Jag tror att det är två olika kategorier som bor här, om man tänker på finansierinen av boendet: De som har det helt ok ekonomiskt eller de som har bott här länge. I många fall så länge att huset redan är avbetalt.

Krisen jag pratar om handlar om att jag tycker att det är så dött här i området. Jag vet att det bor en massa barn i närheten, men nästan ingen är ute. Vad gör folk på helgerna? Drar till Ikea eller köpcenter? Jag hade innan vi flyttade hit, en vision om att Prinsen skulle kunna springa mellan husen här, ha en massa kompisar. Ok, vi har inte valt att ha honom på förskolan som ligger här på gatan, så där missar vi en del. Men i alla fall. Vi är ute i området varje dag, men vi ser inte barn ute här varje dag. JAG behöver inga nya polare, jag har mina. Men jag tänker på att barnen ska ha många kompisar nära.

Sambon pratar om att bygga ett nytt hus. Vi som har småbarn, som har gjort 1000 turer med IVF och har gjort omfattande renoveringar av vårt hus. Hur mycket tycker han att vi ska palla? Jag funderar på radhus. Så att man bor närmare andra. För jag är en lägenhetsunge. Jag gillar att folk samlas i parken. Sån är jag. Men jag vill ändå inte bo i stan, för där finns för mycket bilar.

I vårt område finns två (2!) radhusområden som är till för människor som har fyllt 55 år. Jag brukar tänka på att området skulle vara mer livat om alla som ville fick bo där. Om det skulle vara barnvagnar utanför istället för rullatorer. Eller i varje fall blandat. Vad är det för jäkla diskriminering förresten? 55-plusboende. Var finns alla bostäder där man måste vara under 55 år för att bo? Var är alla husdjursägarboenden och alla bögboenden? Jag fattar inte konceptet.

torsdag 17 november 2011

Vad man visar

En del gånger tror jag att gräset är grönare än vad det egentligen är. Att folk är kära och lyckliga, pippar, älskar, hjälps åt, är så där härligt kärleksfulla och delar på hemmasysslorna. Men. Så skiljs de. Par som skriver fina grejer om varandra på FB, att de har världens finaste man osv. Skiljs trots att allt verkade så himla bra. Trots att de visade upp den nyputsade fasaden år ut och år in. Aldrig läckte ut.

Förrän efteråt.

För då får man höra. Ta del av att han inte alls var så rolig, varken i slafen eller utanför.

Näe. Man behöver inte gå ut med allt. (Och så klart inte på Facebook.) Men kan man inte vara bara så där lite lagom ärlig? Våga tycka att karln suger ibland. Att det är en själv som drar det största lasset med hem och barn. Att det faktiskt kan gå månader mellan liggen. Är det så farligt?

Vem ljuger man mest för när man försöker hålla fasaden uppe? För andra eller för sig själv?

onsdag 16 november 2011

Bad

I dag är det sista babybadet och jag erkänner att det känns bra. Inte för att det har varit omysigt att bada med Gittan, inte alls. Det är underbart att vara i det varma vattnet tillsammans med henne. Men...det var nog i alla fall inte min grej.

Korv

Att inhandla en korv för 170 spänn tycker jag är onödigt. Speciellt när man är föräldraledig och har lite knappt med stålar och speciellt så här innan jul. Men när syrrans son frågade kunde jag inte säga nej. Vad är det för en moster liksom som inte ställer upp för laget?

tisdag 15 november 2011

måndag 14 november 2011

Utdelning

Jag har nyss fått veta att tre par i min närhet väntar barn. En par som gjort en massa IVF:er som inte tagit sig. (Detta är också IVF). Ett par som tidigare fått ett sent missfall. Ett par där hon (min kompis) trodde att de kunde räkna sig till skaran som har svårt att få barn. Så var inte fallet.

Det verkar vara bra utdelning just nu!

söndag 13 november 2011

Nya grannar

Vi har fått nya grannar för ett tag sedan. Det är ett par, en kille och en tjej, som har köpt villan några hus från vår. Han är 39 år vet jag, hon kanske 35. De har två hundar. Inga barn. Så klart tror jag att de är ofrivilligt barnlösa. Varför tänker jag överhuvudtaget på det där med om de har barn eller inte? För att många par som köper villa har barn? För att jag själv har varit i IVF-karusellen? För att jag önskade att det skulle komma fler kompisar till Prinsen och Gittan när det såldes ett hus i närheten?

lördag 12 november 2011

Instrument

Jag gillar musik. Men det gör väl alla? Jag har ingen speciell typ av musik jag lyssnar på, utan det kan vara olika.

I kväll kollade jag på programmet Så mycket bättre. Fan vad bra det är. Och fan vad synd det är att jag inte är musikalisk. Eller så här. Faktum är att jag är rätt musikalisk. Och när jag växte upp köpte pappa instrument efter instrument till mig. Blockflöjt, dragspel, keeboard, synth. Jag klinkade, spelade, gjorde lite egna trudilutter. Jag fick många instrument. Men jag fick aldrig verktygen. Ingen av mina föräldrar erbjöd mig att verkligen lära mig att spela. Av någon som kunde. Noter och sånt. Det kan jag tycka är himla trist. Att jag aldrig lärde mig på riktigt.

fredag 11 november 2011

Maten

Gittan är pigg och glad som vanligt. Är på G och undersöker allt som kommer i hennes väg. Hon gillar nu för tiden att plocka med smörgåsbitar och bitar av banan. Hon ratar gröten men det verkar gå bättre med vällingen. Min strategi är att försöka peta i henne mat lite nu och då mellan målen. Det verkar som att hon har en superförbränning och behöver grejer mellan målen, till och med kanske mellan mellanmålen. Lite banan, lite välling, macka, avokado.

Idag har jag gjort egen barnmat igen. Det går fint men jag tycker inte att jag gör något annat. Handla, laga mat, fixa disken, laga mat, fixa disken. Frukost, frukt, lunch, mellis, middag, kvällsmål. Typ så. Det går i ett. Men det får vara så för det finns inget alternativ så klart.

Detta är Gittans sammanlagda mat denna dag, 11/11-11: (Då hon var vaken mellan 6.30 och 19.30 med en sovning mellan 9.00-12.00 och en sovande kvart (!) på eftermiddagen.)

Välling: 310 ml

Smörgåsar: Två små (5 gånger 5 cm), en med ost och en med leverpastej.

Antal gröttuggor: 5

Banan: En decimeter

Mål lagad mat: Två. Till lunch: Kyckling med couscous, blomkål och broccoli. Middag: Köttfärsröra med ris och grönsaker, samma som till lunchen plus sötpotatis.

Burkdessert från Hipp: En tredjedels burk med exotiska frukter.

Amning: På morgonen innan vi gick upp och sedan på kvällen när Gittan skulle sova.

Vill påpeka att detta är mer välling än Gittan brukar dricka och att det är svårt att uppskatta hur mycket av middagen hon fick i sig. Vi lät henne greja själv med maten efter halva måltiden för att hon ska få "lära känna" vad mat är. Det resulterade i att det var mat över halva köket, men hon stoppade i sig med sina små nävar. Tror ändå att både lunchen och middagen var helt ok portioner.

Nej jag är ingen dietist, men visst låter väl ovanstående matlista rätt ok för en liten nätt tiomånaders? Eller?

torsdag 10 november 2011

Vikten

I dag vägde jag Gittan på BVC och kurvan pekade rakt ner igen. Förmodligen för att hon har ätit mindre de senaste veckorna (hon räcker ut tungan efter några tuggor) och för att hon är en väldigt aktiv bebis.

Ja jag blir stressad, för man vill ju att allting ska vara bra. Men jag matar på, kämpar vidare och hoppas att det vänder. Syrran på BVC tyckte att jag ska sluta amma, för det gör jag fortfarande kvälls- och nattetid. Hon menar att det kan göra att Gittan helt enkelt inte är tillräckligt hungrig på dagarna.

Det känns jobbigt att sluta amma. Dels för att jag tycker att det är mysigt att amma, dels för att jag vet att Gittan kommer att bli jättearg och ledsen. Också för att jag förstår att det kommer att bli väldigt svårt för Sambon att ta Gittan. Hon är van vid mig och mina tuttar.

onsdag 9 november 2011

Kläder

Det var roligt att du Jenny var ärlig och med glimten i ögat skrev ett svar om de rutiga lammullströjorna och Gant-skjortorna som jag vissa gånger ser på kalas.

Jag är inte modeintresserad. Jag gillar att ha kläder jag tycker om, men jag avskyr modetidningar och modebloggar. Skulle aldrig få för mig att läsa om något sådant som om vad som är inne att ha på sig. Kan nämna kanske någongång att jag sett ett plagg jag gillade men inte mer än så. Det roar liksom inte mig att prata om det. Inte heller om smink, men det är en annan historia.

Min syrra är shopaholic. På riktigt. Hon kan bli kär i en väska, i ett par skor, i en klänning...Vad som helst som för stunden ger henne en kick. För hon får en kick av att handla och sedan också när folk ger henne komplimanger om det hon har handlat.

Prinsen har inga kalaskläder. När vi går på kalas har han på sig något som är helt och rent, så klart. Gärna något som är mjukt så att han kan leka, för det gör man på kalas. Jag handlar inga stuprörsjeans eller skinnjackor till barnen. En gång när Prinsen var drygt två år fick han en skjorta. Det var julafton han skulla ha den på sig tänkte jag men han skrek som galen innan han fick av sig skjortan. Till jullunchen anlände han i en t-hirt som satt bakofram. Fine för mig. Det var då jag förstod att han nog inte är någon skjortkille. Det är inte hans pappa heller.

Jag handlar klänningar till Gittan ibland. För att jag tycker att det är fint och det skäms jag inte för. Mjuka och färgglada som hon kan röra sig fritt i. Men hon har också en hel del kläder efter Prinsen som en del skulle kalla typiska "killkläder". En gång fick Gittan en "kalasklänning" av min syrra. Jättegulligt att syrran hade tänkt på Gittan. Men jag förstod liksom inte riktigt när jag skulle sätta på den på Gittan. En riktig karamell, knallrosa med prickar och tyll. När vi skule på födelsedagsmiddag hos pappa tog jag fram den. Men det kändes nästan som att jag klädde ut Gittan och när hon inte kunde krypa i den åkte den av på direkten.

Jag ser mycket olika kläder när jag arbetar på förskolan. De allra flesta föräldrar verkar ha koll på läget men en del kommer med de där taighta jeansen som barnet inte kan leka i. Eller för kalla små skinnjackor. Eller vantar som man inte kan dra över jackan/overallen, som gör att det kommer in snö i glipan. Jag har faktiskt skrivit en lista som föräldrarna får när de börjar hos oss. På vilka kläder vi rekommenderar För jag tror inte att vissa vet, eller att alla mammor och pappor faktisk ät ute så mycket med sina barn.

Så vad gillar jag då? Är Anna-Bell en jävligt grå prick som bara hasar runt i mysbyxor? Som vägrar befatta sig med mode? Så här. Jag gillar kläder. Men inte bara för att. Och inte för att det är inne. Igår städade jag ur min garderob. Jag rensade bort det för trånga, de allra fulaste plaggen, sakerna med fläckar, som saknar knappar. Kvar blev...inte så mycket alls. En del plagg kan jag inte stå för, känns inte som jag. Men i detta föräldralediga stadie kan man inte välja, känner jag. Om och när jag får välja vill jag ha nya gympaskor. Det är jag. Och tröjor med eller utan luva. Jeans som sitter skönt och klänningar att ha till leggins. Jag gillar koftor och kjolar, en blandning av svart och färgglatt. Det är jag, Anna-Bell. Egentligen. Och jag önskar att jag snart har möjlighet att inhandla något nytt. Tills vidare väljer jag ur den gamla halvdana garderoben som finns att tillgå.

Barnmat

Samma dag (igår) som jag tänkte skriva ett inlägg om att jag har jättedåligt samvete över att jag inte gör egen barnmat, och att jag tänker börja med det, kommer larmrapporten. Om att det lär finnas cancerframkallande ämnen i en viss sort av Sempers barnmat. Och jag mår dåligt. För att jag tänker att Gittan har ätit en massa av Sempers barnmat, inte just de som larmet gällde tackolov. Men annat, och att det kanske finns farliga ämnen i det andra också.

Ja detta är typiskt en grej som gör att mina symtom dyker upp igen, blixtsnabbt. Att jag får panik och katastroftankar. Ångest som värker i bröstet. Trots mina beök hos kuratorn. Att jag ser det allvarliga, att något farligt och hemskt ska hända Gittan. I detta fall för att jag har gett henne barnmat som är giftig.

Jag har matat mina barn med barnmat i huvudsak deras första år. För att jag tycker att det är bekvämt. Är lätt att variera sig. För att jag inte är så bra på att göra egen barnmat, är osäker på att han/hon annars får i sig av allt han/hon bör. För att man då vet ungefär vilka bitar de ska kunna greja vid en speciell ålder. Det låter asmesigt, jag vet. Och nu i efterhand ångrar jag att jag inte sket i burkarna på momangen.

Men det ska jag göra nu. För Gittan är tio månader och jag ska minsann också lära mig att göra smarrig egen mat. Rakt igenom. Och tack fina loggvän för svar på mina frågor! Nu väntar jag på mosboken.

tisdag 8 november 2011

Tomt

Det är på morgonen jag inser att kylen är tom. Prinsen får rostad macka med ost på, utan smör. I mjölkpaketet finns ungefär två droppar kvar, så han får dricka lingondricka.

Det är ingen katastrof, liksom. Men jag tycker ändå att det är risigt av oss, Sambon och mig, att inte se till att det finns grejer i kylen.

Idag blir det Ica Maxi.

måndag 7 november 2011

Barnkalas

Om jag går på barnkalas där mammorna har rutiga lammullströjor och barnen (pojkar ca fem år) har gant-skjortor känner jag mig som en skogshuggare. Men jag gillar det.

torsdag 3 november 2011

Ord

Jag tycker att det är rätt sorgligt att många av er inte heller har hört som barn att ni var älskade. Hur kan man som förälder låta bli att tala om?

Min mamma har aldrig varit så kramig. Nu när jag är vuxen är det jag som tar initiativet till det, om vi har träffats kan jag krama om henne och Ingemar, säga "Tack för idag!" Mammas kramar är inte omfamnande. Hon är liksom stel och jag vet inte varför. Som att hon bara klappar om mig lite så där på håll. Vissa människor bara är så. Jag har en kompis som är likadan. Hon är som en pinne, kramas inte utan omfamnar stelt och varje gång tror jag att jag luktar äckligt eller så, eftersom hon inte vill komma nära. Men jag förstår ju egentligen att det ligger hos henne.

Efter mitt förra inlägg och era svar har jag tänkt på hur min syrra är. Hon är nio år äldre än mig och har flera barn som nu är stora. Jag tror faktiskt inte att hon heller säger att hon älskar sina barn. Jag vet att hon kramas och visar dem kärlek så att de förstår att de är älskade, men jag tror inte att hon säger det.

Här säger vi ofta att vi älskar varandra, som sagt. Speciellt får barnen höra det. (Tyvärr har jag nog varit lite snål mot Sambon den senaste tiden om jag ska vara helt uppriktig.)Jag talar med Prinsen om det ibland. Säger att "Du vet att mamma älskar dig och pappa gör det också. Även om vi blir arga eller sura på varandra så älskar vi varandra ändå". Och visst är det kanske så att det är allra viktigast att visa. Visa med handling att barnet är älskat. Men jag tror ändå på ord. På att förklara, ge ömhetsbevis i form av meningar.

Jag undrar varför jag aldrig fick det. Det måste vara att det var en annan tid, ett annat sätt att vara. För jag har ju känt mig älskad. Jag har bara inte fått orden.

onsdag 2 november 2011

Eko

Jag är väl som folk är mest kanske, när det gäller det ekologiska. Jag väljer ofta ekologiska bananer och mjölk, men inte alltid. Vissa gånger köper jag andra ekologiska grejer i affären, men det är spontant och ingen regel.

Jag sorterar papper, kartong, glas och batterier men inte plast. Jag rensar ur kläder och lämnar till återvinning, köper en del beggat till barnen. För att det känns som en bra grej, billigt och miljövänligt, mindre kemikalier. Till mig själv handlar jag också en del second hand. Jag är förresten ingen shoppare. Är nöjd med det lilla även om det blir "Många bäckar små" ibland. En grej hit och dit, men inte stora fullastade kassar. Oftast. Jag köper sällan smink, utan kör på det jag har. Jag en hudkräm jag vill ha, som jag unnar mig. Men inga andra dyra skönhetssaker. Men det var inte shopping jag skulle skriva om...Utan det ekologiska.

Jag testade Ekolådan ett tag förut. Men det funkade inte fast jag minns inte varför grönsakerna blev kvar i kylen, jag som fixar grönsaker inför (nästan) varje måltid. Kanske ska ge det en chans till?

Ja jag åker för mycket bli. Det är inte bra för miljön. Det är en vana och för att det är smidigt med två barn, jag som far hit och dit. Och om jag ska till stan kostar det mig typ lika mycket att ta bilen. Sjukt va? Ja om det är på helgen och man kan parkera gratis på gatan. Så jag väljer att slippa dela med hostiga människor som inte flyttar sig från barnvagnsplatserna. Försöker dock promenera till dagmamman så ofta jag kan.

Men. Det jag undrar nu är:

1: Vad bör jag göra för att vara lite mer "Eko"? (Tänk nu att vår budget är lite stram då jag ska vara föräldraledig rätt länge och jag bara får 80% av min lilla deltidslön).

2: Vilka hudvårdprodukter är bra och prisvärda? Jag tänker på duschkräm och hudkräm till barnen och mig.

tisdag 1 november 2011

Älska

Ibland känner jag att jag klagar på mamma här på bloggen. Snälla mamma som bara vill så väl. Men som har lite snäva ramar ibland och som gör mig vansinnig för att hon tjatar om städning.

Jag älskar henne faktiskt, det gör jag. Och jag vet att hon älskar mig fast hon aldrig säger det. Men det märks. Jag kommer förresten inte ihåg att hon sa det till mig när jag var liten heller, att hon älskade mig. Konstigt, hur kan man låta bli. Jag säger det ofta till mina små, att jag älskar dem. När Prinsen har fjun på överläppen och Gittan smink så kommer jag att fortsätta att säga det. Jag kommer aldrig att sluta.

Mamma. Hon är faktiskt en av dem som är genuint intresserad av barnen. Som ringer och hör vad de sagt på BVC, frågar vad hon vägde, om allt var bra. En av dem som köper små saker till Prinsen, riddare, en festis eller en gosig filt till soffan. Som tänker på dem och visar det. Som kommer förbi någon gång i veckan bara för att titta på dem. Och hennes man är likadan. Det är skönt att ha de två som finns där och bryr sig.

De var här i helgen, mamma och Ingemar. Gittan satt nyvaken i sin vagn och Ingemar pratade med henne. Hon satt där och bara tittade med sina stora blå ögon och jag hörde honom säga. "Du är så fin" upprepade gånger. Och jag blev så glad. För det var rörande att se.

Jag vet inte om jag har talat om för min mamma att jag älskar henne. Brukar man göra det? Inte i min familj. Ja i min barndomsfamilj, menar jag. I min familj med Sambon, Prinsen och Gittan talar man om och det ska vi fortsätta med.

Hur har det varit i era familjer? Talar man om att man älskar varandra där?
Eller är det så att 40-talister är lite musslor med orden?
(Vissa av er kanske har föräldrar som är födda andra år än på 40-talet förstås).

Torr

Min mun är redan torr som ett russin av höstluften. Idag köpte jag ett nytt lipsyl. Det luktar gott och är krämigt. Synd bara att jag ser ut som Lili och Sussie när jag har det på mig. Eller som en av dem, hon som på 80-talet oftast hade så där tjockt ljusrosa läppmoj. (Läppenna med Nivea?)

Om det är någon som har ett favvolipsyl eller glans är det bara att hojta till.

måndag 31 oktober 2011

Bus eller godis?

Halloween. Ja visst är det amerikanskt. Men Prinsen bara :"Mamma, jag vill klä ut mig och göra bus eller godis." Jag bestämde att han fick gå till två av våra grannar. Vi känner dem och de har också barn.

Det var mörkt när Prinsen drog iväg. Med mask, mantel och väska att ha godis i. Jag följde efter och stod bakom en häck. Han började hos ena grannen, tvärs över gatan. När mamman i familjen öppnade dörren hörde jag hur han förställde rösten till en mörk variant. "Bus eller godis?" sa han. "Men oj vad du är läskig! Vänta ska du få lite godis!" Jag hörde Prinsen tacka med samma mörka röst och jag skrattade bakom häcken. Det såg så roligt ut med denna lilla utklädda figur.

Prinsen drog vidare till nästa granne. Även här gömde jag mig och kikade genom en häck. Det var barnen i familjen som öppnade, 8 och 11 år gamla. De hämtade godis efter att ha fått frågan och sedan hörde jag att de gång på gång undrade vem det var där under masken. "Vem är du? Snälla säg!" men Prinsen bara stod där och jag höll på att skratta på mig i tystnad bakom häcken. Sedan hörde jag hans mörka "Tack!" igen och han pep i väg med manteln flygande bakom sig.

När var på väg till vårat hus undrade Prinsen om han kunde knacka på hos H, en annan granne. H är 60+, Prinsen brukar leka med hennes barnbarn och vi känner henne hyfsat väl. "Ok då" sa jag. "Men jag väntar på vår tomt".

Prinsen gick iväg och kom tillbaka efter en liten stund, springandes i full fart. Han talade om att han hade knackat på. När H öppnade och Prinsen sa "Bus eller godis?" sa hon "Nej, nej, nej!" och stängde och låste dörren. Prinsen berättade att han då ringde på dörren jättemånga gånger (matade hela tiden på klockan) för att busa med henne och sedan sprang hem jättefort.

På kvällen mumsade Prinsen i sig sitt godis och jag log fortfarande när jag tänkte på hur jag stod där vid häckarna och tittade på när min utklädda prins busade.

söndag 30 oktober 2011

Att önska sig ett kön

Jag har fått mina små, mina älskade och efterlängtade. För mig spelade inte könet på barnen någon roll. Jag ville ha barn. Men nu efteråt kan jag ju så klart inte tänka mig att det skulle vara på något annat sätt än en pojke och en flicka. En Prinsen och en Gittan.

Varför kan inte folk som är gravida eller som planerar att bli det få önska kön? Nej nu menar jag inte att de kan BESTÄMMA kön, utan bara önska. Drömma. Längta efter en pojke eller flicka, efter ett visst kön? Utan att jag ska bli provocerad. Förbannad inombords och tänka att de ska vara glada OM de får barn. ATT det faktiskt blir barn. Att de är otacksamma som önskar. Att de borde vara lyckliga hur som. För det blir man ju givetvis.

"Jag vill gärna ha en tjej, men jag blir glad även om det är en kille!" Hört den?

Ja du blir glad oavsett. Så varför önska? Är det för ens egna föreställning om familjen, om hur den bör se ut? För att man vill bli förälder till ett barn av samma kön som sig själv?

Är det ok att högt önska sig ett kön?

Hej igen!

Det var länge sedan vi sågs. Det måste vara ett och ett halvt år sedan sist. Jag är glad över det! Men i går sågs vi igen. Det var inte som första gången vi träffades, men jag blev ändå lite förvånad. Tänkte att, jaha det är du igen. Men jag niger och säger "Hej igen, mens!"

fredag 28 oktober 2011

Samsovning

Gittan sover i vår säng. Hon är van vid att det är så. Om jag lägger Gittan i sin säng skriker hon och försöker ta sig upp. Hon vill ligga nära mig, gärna under mitt täcke. Så tuttar hon och tar sedan nappen och sover.

I natt vaknade jag och märkte att Prinsen låg på sambons plats i sängen. (Sambon låg på Prinsens sovplats). Då såg jag att Prinsen hade sitt ena ben över Gittans bröst. Jag blev klarvaken direkt, puttade raskt bort benet och insåg att Gittan inte hade märkt något. (För visst hade hon i så fall rört sig eller sagt något? Och hon sov).

Idag pratade jag med en kompis, som också har en bebis, om det. Hon drog en hemsk story om hennes sambos jobbarkompis och sa att hon aldrig skulle våga samsova. "För det kan ju vara så att man lägger sig på barnet och inte märker det".

När hon säger det så får jag stora skälvan. Speciellt med tanke på att Prinsens ben var på Gittan i natt. Men. De brukar inte sova bredvid varandra och jag ska se till att det inte blir så mer heller. På länge.

Vi har samsovit med Prinsen också, men nu får jag tankar om att någon skulle kunna lägga sig på Gittan. Fy vad fruktansvärt!

Så vad ska jag göra?

A. Fortsätta låta Gittan sova i vår säng. Hon och vi är ju vana vid att det är så.

B. Lägga över Gittan i egen säng när hon har somnat. För att vara på den säkra sidan.

Längtan

Jag är på Öppna Förskolan. I pysselrummet sitter Prinsen och gör halsband. Jag sitter bredvid med Gittan på armen. Inga andra finns i rummet. Så kommer en annan kvinna. Men en mörkhårig flicka som skuttar in och vill måla. Vi börjar prata, kvinnan och jag, för flickan är så intresserad av Prinsen. Tittar på honom hela tiden. "Vad heter du?" frågar jag tjejen. "Louise" svarar hon. "Hur gämmal är du?" Hon tittar på kvinan som är hennes mamma, viskar något. "Tre och ett halvt" svarar mamman. "Jaha" säger jag. "Vi hämtade henne i Kina för två år sedan. Hon var ett och ett halvt när vi fick henne." "Åh var underbart" säger jag. "Jag verkligen. Vi har väntat och längtat så länge". "Jag förstår" säger jag.

För det gör jag. Förr visste jag inte vad längtan var. Nu vet jag precis.

torsdag 27 oktober 2011

Nobba

Jag har bestämt mig helt för att nobba Carlos dyk. Här om dagen var vi på vår tredje badlektion. Carlos hällde så vatten på Gittans huvud och det var inte alls poppis. (Hon sa dock inget om saken gången innan.) Hon skrek och blängde ilskt på Carlos och han sa att Gittan bör vänta med dyket. Ja jävligt länge, tänkte jag. För när han pratade om att "När barnet dyker och sedan börjar gråta när det kommer upp, då ska man som förälder inte trösta för mycket. För då är det liksom att man har gjort något farligt." Jag tröstar Gittan och Prinsen när de är ledsna även om jag fattar hans poäng. Men det är en poäng som inte jag kan stå för. Jag tycker inte att det är normalt att köra ner en bebis under ytan. Jag känner det fullt ut och tänker inte göra det. Istället ska jag låta Gittan fortsätta med det hon gillar: Att jag håller henne under armarna, kör runt henne i det varma vattnet, så att hon kan fånga olika leksaker som flyter på vattenytan och sedan gnaga på dem.

Tack Kattmamman för din aspekt. Det gjorde mig ändå lite mer bestämd i mitt beslut.

onsdag 26 oktober 2011

Utan våtservetter

Om man ger sin bebis kokt blomkål för första gången och hon gillar det, kommer hon att mumsa i sig en massa. Om man sedan tar med bebisen till Ica Maxi för att storhandla är det dumt att glömma att packa ner våtservetter. För om man har glömt våtservetterna kan det bli så att mamman får hänga bebisen över armen på den offentliga toaletten för att kunna tvätta av henne i baken. Det kan också bli så att mamman får bajs på sin tröja för att bebisen är så vild och då får mamman åka hem i bara BH under skinnjackan.

Rutin

Helt plötsligt är Gittan 9 1/2 månad och jag har rutin. I början fattade jag inte hur jag skulle få ihop middagen, hur jag någonsin skulle kunna lägga båda barnen. Jag är där nu och har varit det ett bra tag. Där, när jag kan göra utflykter med bilen eller kommunalt, med båda två. När jag inte får panik om sambon kommer hem senare än fem, vilken händer nästan varje dag nu. När jag inte känner mig beroende av sambon vilket jag gjorde när Gittan var nyfödd. Och det är väldans skönt.

tisdag 25 oktober 2011

Ofrivillig barnbarnlöshet

Det var något jag tänkte på innan vi fick barn. När vi kämpade. Att "Tänk om jag inte blir mamma. Det beyder att jag aldrig heller kommer att få barnbarn." Som att man när man är ung får gå igenom att man inte blir mamma och sedan att man inte blir mormor eller farmor. När andra blir det. Att vara förälder betyder inte per automatik att man får barnbarn, det vet jag. Men får man inga barn har man liksom ingen chans att få "Livets efterrätt" heller.

Ett par släktingar till oss har två döttrar. De är nu 45 och 47 år. Ingen av dem har barn. Döttrarnas föräldrar sörjer barnbarnen som inte blev.

Här om veckan var jag på promenad med en bekant, D 65 år. D har en son och en dotter. Dottern har inga barn och sonen har en pojke. Men D kan tyvärr inte träffa sitt enda barnbarn så ofta eftersom de (sonen med familj) bor i ett annat land. När vi sågs sist drog D barnvagnen med Gittan i. Vi mötte en avlägsen bekant till D som frågade "Med åh D! Har du fått ett nytt barnbarn?" "Nej jag bara lånar lite" svarade D och snäste bakom hörnet. "Hur kan hon frågade det, jag som vill ha fler barnbarn!" Och i meningen efter sa hon att "Min dotter är ju 35 år men jag frågar inte. Hon kan ju ha problem och svårt att få barn."

Sim

I morgon är det babysim igen. Och de som var redo skulle göra dyket sa Carlos. Jag är inte redo och kommer dissa dyket kursen igenom om det inte känns annorlunda vid senare tillfälle.

Klart slut.

Naturligt

Jag hör ett samtal mellan två mammor på Öppna Förskolan.

A: "Men du väntar en till!" (Tittade på den andra kvinnans mage.)

B: "Ja min son är ju bara ett år drygt men det är roligt. Det var verkligen inte planerat, men det blir inte jämt som man har tänkt i livet."

A: "Nej så är det ju. Jag har sett de där programmen på tv om ofrivillig barnlöshet. Att fertilteten sjunker så drastiskt när man blir äldre än 35."

B: "Ja jag såg också det. Men det här är helt naturligt fast jag är 39." (Klappade sig på magen.)

A: "Men har man en gång varit gravid så är det lättare andra gången hat jag hört. Att kroppen vet liksom. Måste vara jobbigt när det inte tar sig, svårt att slappna av."

Jag: "Men här var det helt onaturligt. I ett lab närmare bestämt och inte alls i bingen. Tretton gånger faktiskt tog det innan jag fick mina små. Och jag slappanade inte av ett dugg om ni undrar."

Nä jag sa inte det. Och man kan inte begära att folk som inte vet ska säga "spontan graviditet" istället för "naturlig graviditet" liksom "biologiskt barn" istället för "eget barn".

fredag 21 oktober 2011

Altan

Jag hämtade Prinsen hos en kompis igår. En kompis som jag aldrig varit hos tidigare. Som bor med sina föräldrar i en stor flådig villa, med köksö och långa liggande fönster vid diskbänken. Med så högt i tak att det ekade. Med vitt och matchat, stilrent med piffiga detaljer. Med panoramafönster och jättestor altan. Och jag blev lite avis.

Varför är det inte stilrent hos mig? Matchat och snyggt. Varför har vi en soffa från IKEA som det är STORA HÅL i? Varför har vi fula tallrikar som vi köpte till ett nyår för fem spänn styck, låt säga 2004? Varför har vi fortfarande inga dörrkarmar i vissa rum så att man ser husets betong? Ingen tvättstuga så att det är huller om buller med kläder lite här och var. Ja listan kan göras lång.

Och sedan kom jag hem. Tittade mig omkring. Nej det är inte perfekt, inte alls. Men det gör inget och det säger något om de som bor här. Vi är inte perfekta och det måste inte se ut så heller. Vi rusar inte runt i inredningsaffärer så ofta. Jag städar inte ihjäl mig men gillar var sak på sin plats. Det får ligga leksaker framme i huset. Jag strävar efter ordning men det andra blir lite som det blir vissa gånger. Med soffan som vi kastar en filt över för att ignorera hålen. Vi resonerar så att Gittan är liten och kräks ibland. Med att dörrkarmarna kommer upp när tid finnes. Och tallrikarna har jag inget bra svar på. De liksom bara hänger kvar.

Jag satt en kväll och kollade på svt-play, på Mia Skäringers show. Se den! Så himla roligt och ärligt. Hon pratade om att de som har störst altaner pippar minst. Typ något sådant. Och jag fattade poängen. För om man springer för snabbt hinner man liksom inte med det andra. Och i våras när sambon byggde ny altan sa min fina killkompis O så här till mig: "Skit i att bygga ut altanen. Knulla på den ni redan har!" Och det är lite samma grej. Varför tro att gräset är grönare, att de in feta villan har bättre, att bara man får ett perfekt hem eller kropp eller det där jobbet...Då. Då jävlar ska jag leva rullan.

På gång?

Jag ammar inte så mycket längre men har ingen brådska med att sluta. Gittan är nio och en halv månad och tuttar när hon ska sova på kvällen och ibland på natten. Jag har inte fått tillbaka min mens. De senaste två dagarna har jag haft molande i äggstocks- livmodertrakten. Idag fick jag för mig att det var ägglossning då jag googlat och sett att man kan ha ägglossning innan mensen kommer tillbaka. Rafsade fram ett gammalt paket ÄL-test och kissade på stickan. Märkligt var laddat det är att kissa på en sticka förresten. Men nope. Ingen ÄL. Kan det vara mensen som är på gång mån tro?

Det positiva

Jag till mamma: Titta Sambon har tagit sånt där medel på kylen och frysen. Vad fint det blev!

Mamma: Men det är inte städat inne i kylen har jag sett.

Hur skulle det vara om man fokuserade på det positiva, så att säga?

torsdag 20 oktober 2011

Saknat

"Jag har alltid saknat henne, när hon inte fanns." Så sa Prinsen om Gittan idag när vi pratade om när Gittan föddes. Det fick mig att minnas hur gärna jag ville ha ett syskon till min son. Jag kommer ihåg att jag skrev i bloggen att "Jag vill ha ett syskon till Prinsen kanske ännu lite mer än jag själv vill ha ännu ett barn." Det låter lite konstigt beskrivet kan tyckas och jag håller nu efteråt med. Men jag ville så hemskt gärna ha ett till barn för min egen skull, och kanske ändå lite mer för Prinsens. För att ge honom ett syskon, göra honom till storebror, låta honom dela sin barndom med någon. Det låter kanske klichéaktigt, men jag kände mig nog aldrig hel till fullo innan Gittan kom. Innan vi hade två barn som jag så hett drömt om, som jag stångat mig blodig för. Innan jag visste att det var slut med IVF. För det hängde över mig, alla dessa försök och saknaden efter ännu en liten. Och ja älskade Prinsen. Mamma saknade också Gittan innan hon fanns. Och dig med. Jag är fulländad nu.

onsdag 19 oktober 2011

Vild

Idag grinar jag. För att min bebis är så vild och jag känner mig dålig.
Så här; Gittan har alltid varit väldigt aktiv. Jag kunde aldrig ha henne i bärsele, för redan när hon var några veckor började hon streta med huvudet. Hon ålade när hon var drygt fem månader och kröp när hon var sex. Ställde sig upp på fötterna mot saker när hon var sex och en halv månad. Det var då jag började kolla på hjälm. Men alla var för stora.

Gittan är väldigt framåt och aktiv, en pigg liten som är alert. Att sitta i vagnen eller på en filt en längre tid är inget för Gittan. Hon vill se, hon vill upptäcka. (Läs klättra och smaka på allt.) I famnen är hon oftast som en ål och i vagnen/bilbarnstolen vill hon bara vara när hon ska sova. Annars är det på golvet/marken som är roligast. Hon käkar på allt hon kommer över och det är nojigt med Prinsens småsaker.

Jag kollar Gittan hela tiden. Jag scannar huset på småsaker, är noga med att Prinsen har lego och dylikt på övervåningen. Jag sopar och dammsuger för att hon inte ska äta löv och annat skräp, tittar hela tiden vad som finns på golvet eller i soffan där hon nu kan sträcka sig upp. Jag håller mig vaken och vilar inte när Gittan är vaken på nätterna för en gång satt hon nästan på nattygsbordet. Jag försöker passa så att hon inte ska slå huvudet när hon reser sig upp, när hon kryper under bordet, under stolar eller när hon utmana sig själv och släpper taget där hon står. Men ändå händer det.

I går hände det igen. Hon ramlade. Det var på Öppna Förskolan och en mamma hade innan sagt till mig. "Jag vågar inte släppa stolen här för Gittan står och håller i den. Tänk om stolen ramlar." Jag som är van att hon står mot stolar hemma tyckte att stolen verkade stabil och sa det. Var på stolen välte och Gittan ramlade på hårt golv. Jag tröstade och hon slutade gråta snabbt och blev lite röd på bakhuvudet, men det lade sig efter en liten stund. Jag kände mig gråtfärdig och asdålig.

Det kan hända saker och risken är större när man har en snabb och vild bebis som jag. Jag vet det. Jag passar henne allt jag kan, men ändå händer det att hon ramlar. Eller att hon krockar med dörrposten. Eller knockar ihop med Prinsen. Eller som idag, när jag sparkade boll (mjuk) inne med Prinsen och hon kröp bakom mig så att jag nästan snubblade på henne.

Hur svårt kan det vara? Att passa en bebis? Men detta är en snabb. En underbar och fantastisk men en turbo. Som är överallt mest hela tiden. Det gör att jag måste vara skärpt hela tiden, natt som dag.

Idag ringde jag till B på Bvc. Talade om att jag är orolig för Gittan, att hon slår huvudet ibland. B menade att det inte är någon fara när det är som nu. Att Gittan inte får bulor eller verkar påverkad, utan slutar gråta snabbt. Att vissa bebisar är vilda men att de lär sig att hantera det, att ducka och balansera. B sa att man kan skaffa en hjälm, men att Gittan inte bör ha den för ofta för hon behöver öva utan. Att hjälmen kanske är bäst för min skull. Hon sa också att jag gör mitt bästa och det var skönt att höra. För det gör jag. Och ändå känner jag mig så himla dålig som idag.

tisdag 18 oktober 2011

Om inte

Jag pratar med en vän som är ofrivilligt barnlös.

Jag: Nu hoppas vi ju verkligen på att det sjätte IVF-försöket fungerar, men om inte? Har ni pratat om adoption?

L: Ja och jag har kommit fram till att jag inte vill. Även fast min kusins barn är adopterat och hon är ju så gullig, så nej. Min man tycker lika där.

Jag: Så ni ska inte ställa er i en adoptionskö utifall att...?

L: Näe, det blir nog inte så.

Så pratar vi inte så mycket mer om saken. Men jag tänker en massa. På att jag själv absolut skulle adoptera istället för att vara barnlös. Under det mest svarta, när jag trodde att jag aldrig skulle bli biologisk mamma tänkte jag på ett barn med klotrunda bruna ögon och kolsvarta ögonfransar. På ett barn vi skulle hämta med flygplan. Det blev en tröst och jag sket i att sambon inte tyckte lika. För att tänka på det adopterade barnet gav mig tröst, som att det visst skulle gå att bli förälder på något vis.

Jag är lyckligt lottad, jag vet. Jag har två barn. Vem är jag att tycka? Men jag har tampats med tankar, sådana som "hoppsan-gravida" slipper. Jag har varit där, som ni vet. Och jag respekterar att människor tänker olika. Är olika. Men jag hoppas så att hon inte ändrar sig. Står kvar på perrongen när tåget har gått. När det inte finns någon återvändo. Om det nu blir så att IVF inte går vägen för dem. Och jag tycker också att det skulle vara så sorgligt om hon inte blir mamma. Min fantasifulla, spontana vän. Som gillar barn så mycket. Men det säger jag inte, utan jag fortsätter bara att hålla mina tummar hårt.

Dagmamman J

Jag träffar en kvinna på Öppna Förskolan.
"Åh hur är det med dagmamma? Mina små ska börja hos J om en månad! Hur är hon?"
"Jag har inte J utan B, men det är en annan grej med dagmamma än med förskola. Det är två olika verksamheter och jag kan se fördelar med båda" svarar jag.
För jag kan inte säga vad jag tycker, att J inte alls har den barnsyn jag anser att man ska ha när man arbetar med barn. För andra kanske gillar J:s stil och jag kan inte sprida ut saker på stan om henne.Det går bara inte att säga sanningen. Min sanning.

Jag pratade inte med J den där gången, med det där om Gittans storkbett. Tyvärr ska jag tillägga.
"Du kan inte uppfostra kärringar Anna-Bell" sa min mamma när jag talade om att jag skulle ringa upp. "Du har ringt henne vid ett tidigare tillfälle och det räcker. Strunta i henne. Sluta bara att bråka."

Bråkig. Är det jag? Så jag taggade ner också för jag tyckte att det gått för många dagar sedan händelsen. Men jag tycker ändå inte att jag överreagerade. Man säger inte så som J gjorde. Punkt. Och nästa gång någon kommentar från J kommer är jag beredd. Då brinner jag av på direkten, jag lovar.

Långt inne

Jag ska tala om för min mamma att vi har gjort IVF, att det var så våra barn kom till. Inte för att jag känner mig tvungen, utan för att jag vill. Nästa vecka, tänker jag, då ska jag tala om. På torsdag. Jag formulerar det i huvudet och torsdagen kommer. Men nej. Det blir inget sagt. För det sitter så långt inne. Bara för att jag inget sagt på så många år.

onsdag 12 oktober 2011

Bland kubbar och löjtnanshjärtan

Till farmor:

Igår var det precis fem år sedan du dog. Det var på sommaren du började ge bort dina saker. Talade om att de inte gick att ha med på kyrkogården. Du skrev brev till bebisen i min mage och jag tror att du hade bestämt dig för att du inte ville mer.

Hösten kom och du hann träffa Prinsen två gånger innan du dog. Det finns kort på ert möte, ett foto på Prinsen, dig och syrran. Jag önskar att det var jag som höll i Prinsen på det där kortet tillsammans med dig. Men det säger kanske något om verkligheten, att min syster tar plats och jag tar ett steg tillbaka just därför.

Jag minns sista gången vi sågs. Det var på sjukhuset och du hade en väsande syrgas i näsan. Du verkade som i en annan värld, du viftade med armarna och skrattade på ett sätt som inte var ditt. Du såg så liten ut där du låg och ärret i pannan från bilolyckan på 80-talet var blåare än vanligt. Det är inte så jag minns dig egentligen, som där på sjukhuset. När jag tänker på dig farmor, minns jag när jag var liten. När vi bakade gifflar, att man alltid fick glass från källaren. Jag minns lukten och hur glassboxen såg ut, att man öppnade den ovanifrån. Jag kommer ihåg hur du hämtade hängmattan från vinden till mig om somrarna, att jag gungade i den medan du satt i hammocken och drack kaffe. När jag tänker på dig minns jag alla garnbollar vi gjorde, alla fina tröjor du stickade till mig. Hur din hemkokta citronsaft smakade och dina härliga vaniljhjärtan, att du ofta bakade kubbar.

Vi plockade blommor i din trädgård och du tyckte aldrig att de var finast där de stod. Fina buketter som jag tog med mig hem. Kommer jag någonsin mer kunna se löjtnanshjärtan utan att tänka på dig? Nej, men det är nog meningen så. Du läste ofta för mig och vi tog fram de gamla böckerna från 50-talet. Jag älskade böckerna då och jag gör det också nu. Tack för att jag fick dem, jag vårdar dem ömt.

Jag saknar dig ibland. Tänker på att det är sorgligt att Prinsen och Gittan inte får ha dig i sitt liv, på att du aldrig hann få se min lilla dotter. Men vet du, att båda mina barn påminner mig och dig ibland. Det är någon speciell min de gör. Och då blir jag varm inombords och ler för mig själv. Och kanske att du ser det i din himmel, hur fina mina små är och att vi mår bra. Kanske att du ser det ovanifrån, bland kubbar och löjtnanshjärtan.

måndag 10 oktober 2011

Öppna förskolan

Öppna förskolan idag med både Prinsen och Gittan. Jag stod och plockade åt mig lite fika när Prinsen kom emot mig. Han grät och var helt förkrossad. Efter att ha lugnat honom lite fick jag veta att det var två andra barn (flickor fem år) som hade sagt att han inte fick vara med och leka. "Du får inte vara med för det får bara tjejer." Så hade den ena slagit på honom (men det fick jag veta först hemma tyvärr.)Den ena pappan kom fram till mig och sa att han hade talat med sin dotter. Den andra pappan såg jag inte till alls. Jag tog Prinsen i handen och stolpade in till målarrummet där flickorna var. Tyvärr visste jag då bara om den ena och jag gick fram till henne. "Lisa är det du som har gjort något dumt så att Prinsen blev ledsen? Vad hände?" Hon bara tittade på mig och sa att "Bara tjejer fick vara med!" "Man kan leka allihop" sa jag "både killar och tjejer. Sedan lämnade vi målarrummet, Prinsen och jag.

Reflektioner:

- Folk glor när man säger till andras barn.
- Det är omöjligt att hinna se allt, men jag hoppas att även den andra tjejen fick veta att man kan leka över könen.
- Jag blir en lejonmamma när andra barn är taskiga mot mitt barn.

lördag 8 oktober 2011

Favvo


Gittans bästa just nu: Att käka på skor.

torsdag 6 oktober 2011

Parkera ungen utanför?

"Det pågår en sjuk diskussion i mammakretsar. Diskussionen huruvida det är ok att parkera sin vagn med sovande bebis utanför kaféet/butiken när man går in på snabbt ärende. Vissa sjukligt paranoida (läs Malin Wollin och en massa andra) tycker inte att det under några omständigheter är ok. Ungen ska tas med in. Annars kommer man som mor aldrig att kunna förlåta sig själv den dagen ungen i sin vagn blir typ påkörd av en bil som råkat köra upp på trottoaren. Eller den dagen då nån galning råkar ha vägarna förbi och kidnappar ungen."

Ja detta ovan har naturligtvis inte jag skrivit, utan Sanna Lundell. Ok, så hon skulle lämna sin sovande bebis i vagnen utanför affären. Exakt vilken affär är det vi pratar om? Kan se en viss skillnad mellan ICA på Utö och Daglivs vid Fridhemsplan. Om jag säger så.

Drömmen om ett barn

I kväll kollar jag på "Drömmen om ett barn" klockan åtta på trean. Detta eftersom jag förmodligen kommer att känna igen mig väldigt mycket. Det kanske skulle vara något att skriva i min status på Facebook, jag som ännu inte kommit ut helt ur garderoben.

onsdag 5 oktober 2011

Under ytan

Jag har aldrig trott att babysim är min grej. Är liksom inte så förtjust i varken vatten eller simhallar. Jag tycker om att vara ute på sjön, att sitta på en brygga i solen. Men jag är inget vattendjur. Har aldrig förstått skönheten med att dyka med skallen före eller göra kullerbyttor under ytan. Jag simmar gärna några längder eller svalkar mig när det är varmt. Det är på den nivån.

Men. För ett tag sedan var det en tjej som jag har börjat hänga en del med, H, som undrade om jag skulle med på babysim. "Kanske" sa jag. "Får jag tänka på det?" Så kom jag fram till att jag skulle ge de en chans. Trots att jag inte är förtjust i varken simhallar eller vattenövningar. För att inte vara sån nejsägare.

Vi var där idag, Gittan och jag med H och hennes bebis. Gittan gillade att ligga på mage i vattnet och försöka fånga de olika leksakerna som flöt omkring. Att ligga på rygg var inte alls kul, men det är det ju heller inte på land. Babysiminstruktören hette Carlos, var ca 30 år och hade en våtdräkt som var alldeles för trång i grenen. Om jag säger så.

Denna allra första simgång gick ut på att som vuxen lära sig olika sätt att hålla sitt barn på, i vattnet. Det var fyra olika bebisar i den varma bassängen och Gittan var äldst. Vi fick låna en varsin simring och Carlos sa att vi skulle släppa taget om bebisarna. Det kändes inte alls ok för mig, att låta Gittan sitta och vippa i en simring, för vidare stabilt satt hon inte. Min lilla loppa är liten och vild och höll både på att tippa fram och glida ur. Carlos kom fram till mig och visade och tyckte nog att jag var tramsig.

Carlos talade om att nästa gång ska vi hälla vatten på barnets huvud och sedan hålla dem under vattenytan. Och jag drog öronen åt mig. Min instinkt är att ta hand om mitt lilla barn på bästa sätt. Att köra ner henne under vattnet känns inte naturligt. Inte för mig. Jag såg att även en annan mammma grimaserade.

Näe jag vet ännu inte om babysim är min grej. Även om det kanske är Gittans. För hon såg nöjd och glad ut hela tiden och grät inte en enda gång, varken i bassängen eller i omklädningsrummet. Men tycker inte jag (eller Gittan) att det känns ok men nästa moment så bangar vi det. Jag är vuxen. Jag är Gittans mamma. Jag bestämmer det och gör som jag vill. För om jag inte vill köra henne under ytan så kan ingen badinstuktör tvinga mig. Det är ju liksom inte som när man tar körkort, att gör man inte halkbanan så får man inget körkort.

tisdag 4 oktober 2011

Säck

Varför föddes jag med katastroftankar, dödsångest och nojor? Näe, det skulle ingen veta som inte känner mig väl. Som inte har hört mig berätta. Hur jag får lägga locket på när det ilar som värst i bröstkorgen, tänka på något annat eller prata om det för att sedan må lite bättre. En stund.

Jag har aldrig tagit några tabletter mor ångest eller sömnsvårigheter. Jag lägger mig på kudden och somnar, men kan vakna av ett ryck. Med en tanke att jag ska dö. Att alla ska dö. Mina nära och andra också. Då tror jag att jag ska kvävas.

Jag har en del kompisar som är likadana. En del käkar piller mot det, andra pratar med någon. "Kör man KBT ska man utsätta sig själv för det jobbiga" sa en kompis till mig här om dagen. Men hur många artiklar ska jag läsa? Om unga människor som gått bort vid tidig ålder. Av fruktansvärda olyckor eller sjukdomar. Eller ännu värre, barn. Är det något att utsätta sig själv för? När man vet att man mår skit av att läsa. Min strategi är att riva ut sidorna, att kasta den i papperskorgen och sedan läsa det roliga och det som är bra istället.

Nej jag är nog inte så ovanlig, även om det kanske låter här som att jag är galen. Ja det kunde vara bra att prata med någon. Ja jag kan avundas folk som är så jävla okomplicerade och bara "Äh man kan inte hålla på att noja för saker. Och döden, den är lika naturlig som att man föds." Men alla har väl sitt att tänka på och sitt sätt att tro och vara. Så det är klart. Men vissa dagar känner jag bara att jag vill ta all oro, alla nojor, ångest och katastroftankar och lägga ner i en stor säck. Bara proppa säcken full och sedan släpa in den i bilen för att sedan köra till stan, stanna vid Västerbron och kasta ner den över räcket. Hej då säcken, sjunk till botten. För jag behöver inte dessa grejer. Inte så himla mycket av dem i alla fall.