Gittan är elva månader. Hon gillar att gå omkring med sin gåvagn. Hon gillar när man sjunger, börjar klappa på sina ben då. Hon är social och tycker om när det händer saker.
Hon börjar bli en liten tjej och inte bara en bebis. Ibland får jag panik och blir nostalgisk. Tänker att Gittan snart är stor. Men det är skönt också, det ska villigt erkännas. För även om det var gosigt när hon var mindre var det nojigt också. När jag inte kände henne och inte visste vad hon ville. När jag bara sov med ena ögat stängt, för jag var tvungen att ha koll. Hon andades ju så konstigt, så där ryckligt. Men det gör ju nyfödda barn. Jag var hormonell också. Fy vad jobbigt det kan vara att bara gråta utan att man vet varför. "Hon är så fiiin" och så gråt i en kvart. Jag kan grina för det nu också. Men på ett annat sätt.
Gittan vet vad hon inte får göra. När hon sitter i hallen vid skohyllan och gnager på skor ser hon på mig. Om jag säger "Aja, inte äta på skorna" ser hon lite skyldig ut. Sedan smilar hon upp sig, skrattar så att man ser alla fyra tänderna där nere och den enda framtanden uppe. Hon vet att man inte ska gnaga på skor.
Gittan är liten men ändå lite stor. Hon har lärt sig så mycket. I dag tänkte jag på att Gittan eventuellt har blivande klasskamrater som inte ännu är födda. Det känns väldigt skumt faktiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar