Förkylningar

Jag vaknade halv fem idag, med Gittan. Hon är förkyld med snuva som rinner ideligen. Med nysningar som gör att nappen flyger ut. Prinsen har också varit sjuk, och jag, men det är bättre nu. Idag skulle Prinsen till dagmamman. Men där går magsjuka så jag vill inte lämna honom. Det betyder att jag själv ännu en dag ska rådda. Och det är ingen match i vanliga fall. Men nu är Gittan inte bra. Det betyder att hon sover dåligt, att hon vill vara i min famn hela tiden. Om jag sätter ner henne på golvet drar hon mig i benen. Hon vill vara på min arm. Bara. Prinsen vill "göra något", leka, åka iväg på något. Och det är svårt idag. Att få ihop det.

Jag blir lite knäpp att gå hemma i en hel vecka. Av att inte se något annat än vårt hus, denna gata och inte träffa några andra människor. Jag tror att det är därför jag kände mig på risigt humör när jag vaknade. Plus att jag var trött. Jag hade liksom inget tålamod. Nu. När jag behöver det som mest.

Idag kom Sambon och en av hans anställda hit på förmiddagen. När jag undrade vad de skulle göra sa de att de skulle äta lunch. Samma lunch som jag hade tänkt att äta. Men som bara räcker till en vuxen. "Sparar du lite av pastan till Prinsen?" undrade jag. Och det slutade med att Sambon sopade igen dörren. För att han också var på risigt humör, hade ont i halsen och...jag vet inte vad. Han tyckte att jag idiotförklarade honom med min fråga. Som att han skulle käka hela den pastamängden. Som att jag borde ha fattat att det också skulle räcka till Prinsen. "Han är fan störd i huvudet!" sa jag till ytterdörren som märkligt nog hängde kvar efter smällen. "Vem?" undrade Prinsen. "Pappa" sa jag. "Han smällde i dörren så att huset höll på att gå sönder! Han är en riktig surmule. Han ska INTE få några julklappar!" "Jo av mig!" sa Prinsen som tog sin far i försvar

Det är inte pedagogiskt att kalla sitt barns pappa fula saker inför honom. Det är inte psykologiskt, det är inte alls ok eller på något sätt försvarbart. Men jag orkade inte. Kunde inte hålla masken, bita ihop och låta Sambon hållas. Fan. "Förlåt" sa jag till Prinsen. Men han är bara så grinig. Man kan bli sur på såna man älskar också. Och mamma är trött" talade jag om. "Det kallas att man bråkar!" konstaterade Prinsen. "Ja, men det är ingen fara. Det kan bli så ibland. Blir du ledsen av att vi blir osams, pappa och jag?" "Nej." "Bra, för det är inte ditt fel och det går över. Du blir ju också arg på såna du gillar. Det blir så ibland."

Men. Måste jag få dörren i fejset? Måste jag det?

Det har varit intensivt den senaste veckan. Med snuviga näsor att torka. Med örontermometrar och alvedon. Med ögoninflammationer, hosta och luftrörsvidgande medicin. Jag är ändå glad. För förkylningar är bara förkylningar, som går över rätt snart. Men jag tror att det är orsaken till att det är som det är, att det blev som det blev idag.

Jag är inte perfekt. Ingen är perfekt. Ännu en gång måste jag intyga mig det.