Jag hämtar Prinsen hos dagmamman och han har torkat blod i ena närborren. Det har varit slagsmål. Om en boll med en kille i samma ålder. Killen smockade till Prinsen mitt på näsan. Prinsen boxade tillbaka. Båda grät och blev sedan snabbt kompisar igen.
"Men Prinsen, man slåss inte" sa jag.
"Men mamma, du har ju sagt att det är ok att ge tillbaka på större barn."
Det var kanske inte riktigt så. Jag vill inte att mitt barn slåss. Men jag vill heller inte att han ska vara en dörrmatta. Att försvara sig, är det samma som att ge igen? Svårt det där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, svårt är det. Precis som du säger är det sista man vill att ens barn ska tillåta andra att köra över dem, vare sig det gäller verbalt eller fysiskt. Samtidigt som det inte känns rätt att uppmuntra till att "ge igen". Vi säger till Filur att direkt söka upp en vuxen om någon ger sig på honom. Ibland gör han det, ibland "försvarar" han sig. Men han tar åtminstone inte spontant till knytnävarna i konflikter, och det gör väl knappast Prinsen heller.
Paprika: Näe, Prinsen är sällan, för att kanske säga aldrig, den som börjar att slåss. Däremot har han på senaste tiden blivit noga med att ge igen. En putt och han puttar tillbaka och vrålar "sluta!". Kanske för allt han tagit genom åren när han inte vågade ta plats på samma sätt och fick ta en del från andra barn. Nej vi uppmuntrar heller inte till att ge igen, men att försvara sig. Att putta bort och säga stopp och att, som du säger, tillkalla en vuxen.
Skicka en kommentar