En vecka

Är det sant att det bara är drygt en vecka sedan? Då jag fick veta av Doktor L att värdena var lägre och att blastocysten inte tänkte stanna. Jag är ledsen men trots det har jag inte gråtit. Bara några enstaka tårar när hon gav mig beskedet. Jag vet inte vad det beror på, jag som har nära till känslorna. Istället blir det att jag fokuserar 200% på Prinsen som läker mina sår och gör så att jag orkar vidare. Men ont gör det. Att det som vi hoppades på inte blev, att vi måste kämpa ändå lite till utan visshet om resultatet.

Det har ordnat sig med vännen. Vi har pratat och jag sade att jag var besviken på att hon inte ringde. "Det var bara några dagar" påpekade hon men jag förklarade att dessa blödande dagar var långa och hemska, att jag behövde henne just då. Hos sa att hon förstod och bad om ursäkt.

En i min nära närhet är gravid. Ingen har sagt något men min gravidradar som jag har byggt upp under åren säger mig det. En annan ska göra sin allra första IVF till hösten och verkar inte förstå innebörden av det och att det kan vara så svårt. Men det lär hon bli varse om hon inte har tur och lyckas på första eller andra försöket.

Ikväll kommer några kompisar hit. Vi ska äta gott och jag ska dricka rosévin. Ingen ska någonsin behöva tro att jag är gravid. Inte nu. Jag blöder igen förresten men har ingen aning om varför och om det är min mens. Fan vad Clearblue och Libresse har hovat in pengar på mig den senaste tiden.

Findag

Findag med Prinsen. Besök på Junibacken där vi gick runt bland alla sagogrejer (och turister). Vi tittade på böcker i bokhandeln och Prinsen köpte sig ett rosa svärd och en ask med krumelurpiller (vad hände med mig, jag som är emot både godis och vapen?)Så fikade vi. Prinsen var nöjd med valet av sin hallongrotta. Vi åkte sagotåget och jag blev nästan rörd till tårar där jag satt i mörkret med Prinsen på min högra sida. Mina tankar förde mig till barndomen när jag hörde Astrids berättarröst tala om Jonathan och Skorpan. Sedan var det Pippiteater och det var så bra att Prinsen grinade när det var slut. Jag var hyggligt nöjd över att jag dagen innan hade gjort pannkakor och pastasallad. Istället för att storma restaurangen som alla andra när teatern var slut vid 11.30 hämtade jag vår kylväska. Prinsen och jag lämnade Junibacken helnöjda och bänkade oss på en parkbänk nära vattnet och avnjöt vår lunch.

Jaha

Man kan ha rätt höga halter hcg i kroppen i nio veckor efter ett missfall. Det har jag läst idag när jag kollade på nätet. Det förklarar varför jag fortfarande har ömma tuttar. Då vet jag.

Janne who?

Ett barn på avdelningen har feber och kollegan S ska ringa till en av föräldrarna som båda är på jobbet. Jag hör S säga i telefonen "Ja hej, jag söker Janne. Finns där ingen Janne?!" Så lägger hon på. Jag vet att detta beror på språkförbristningar då S inte är född i Sverige, men jag kan ändå inte låta bli att skratta när jag vet att mamman heter Jane.

För ett år sedan

För precis ett år sedan skrev jag i min blogg om det tidiga missfall jag då fick. Om hur jag skulle gå vidare och att min plan var dessa punkter:

1. Bli fit. Börja träna för att vara någotsånär i form.

2. Kolla upp var vi skulle göra IVF.

3. Ladda batterierna. Umgås med folk jag gillade och göra trevliga saker.

4. Ha ett asbra sexliv. (Eftersom jag inte vågar ligga när jag är gravid.)

Träna, ja kanske det. Men inte kolla upp vart vi ska göra IVF eftersom vi ska ta dem i frysen om inte karln ångrar sig. Ladda batterierna. Hur många gånger har det inte skitit sig just vid denna tidpunkt på året? Vi fick reda på i mars 2004 att vi inte kan få biologiska barn utan hjälp. Alltså ladda batterierna och tokjobba ihop pengar till privat IVF under sommaren. 2005 hade vi just fått missfall i juni. Ladda batterierna och köra till hösten. Förra året var det samma och nu repris igen. Sexlivet ja. Ska satsa på det. Kul, gratis och nödvändigt att få fart på efter denna svacka. Asbra ska jag satsa på.

Förresten, när jag satt och kollade i bloggen från juni 2008 såg jag att samma kompis G var halvnonchalant förra året när jag fick missfall. Jag blödde på måndagen och det visste hon om. På fredagen ringde hon och hade tydligen glömt bort både det och min födelsedag. Dåligt. Och detta hade jag glömt. Men ja, läge för ett snack snart. Men ingen av oss ringer och snart ska vi till Grekland.

Vänner

G har varit en nära vän i säkert tolv år. Hon är en sån som vet och förstår. En som som blev hoppsangravid på smekmånaden men som ändå kan sätta sig in. Hon är empatisk och godhjärtad. G visste om min vånda denna månad, hon köpte till och med ett av gravtesten i raden som jag gjorde under de två veckor jag gick och småblödde. "Men kan du inte vänta med att göra testet? Du gjorde ju ett i förrgår" sa hon då. Jag försökte förklara att jag var utom mig av oro, att jag fumlade för att hålla fast vid ett halmstrå. ""Det känns som att du inte förstår" sa jag. Jag fick det en vecka senare bekräftat att det var ett missfall. G hörde inte av sig tills jag här om dagen fick ett sms. "Det känns som att vi håller på att tappa kontakten. Hoppas att allt är bra och att den hänger i." Skickade ett sms tillbaka och talade om. Berättade att jag var besviken att hon inte hört av sig trots att hon visste min vånda. Fick till svar att hon var stött för att jag sagt att jag trodde att hon inte förstod. Vi pratade sedan en kortis igår. Hon nämnde inget om missfallet, så olikt henne att vara så. Nu är det frostigt. Jag har ingen lust att ringa, tycker att hon borde ha hört av sig vi är ju ändå nära. Men det kommer att ordna sig, det är bara ett litet tjafs och jag kan förlåta. Men jag kommer att hålla fast vid att hon borde ha hört av sig.

När det händer tråkigheter i form av besvikelser och en smärre personlig krasch som denna är det viktigt att få stöd. Tack ännu en gång för alla fina kommentarer här. Kramar i massor till kollegan (som inte vet att jag bloggar) och fina S som jag var på Greken med i veckan. Tack för att ni orkar ta del av mitt malande.

Vacker dag

I dag, utflykt med Prinsen och sambon. Vi satt på stranden och Prinsen gjorde tårtor av sand. På eftermiddagen åkte vi ut med båten tillsammans med ett par vänner. Satt i kvällsolen på en kobbe med en engångsgrill och Prinsen badade i Mälaren. I bilen hem tittade Prinsen kärleksfullt på mig och sa: "Min lilla mamma, du är så söt. Jag älskar dig!" Tårarna kom snabbt upp i mina ögon. "Älskade finaste Prinsen, jag älskar dig också. Mest av allt i hela världen."