England

Jag ska ut och resa. B, en kompis, och jag ska till England för att hälsa på en annan kompis. Vi ska promenera, dricka te halva nätterna, gå på restaurang och ta en drink på någon bar. Det ska bli så mysigt. Men det är lite smolk i bägaren. Som vanligt. Och det är katastroftankarna igen. För jag älskar inte att flyga.

Klart jag fattar att det är säkert. Att folk är i luften hela tiden. Men jag är inte det. För jag är inte van. Och jag har kontrollbehov. Och jag undrar vad det är som låter, om vi håller på att störta, när det skrapar och kränger.

Jag kommer inte att skrika, inte heller gråta under flygningen. Men jag kommer att få jobba med mina hjärtspöken, så är det. Men jag ska ha med mig en härlig bok, en ny tidning och jag ska smutta på ett glas rödtjut. Så.

Jag är heller inte van att vara ifrån mina barn. Gittan och jag har sovit borta från varandra två gånger, på tre år. Prinsen har varit på annan adress hos någon kompis och nattat över ett par gånger. Men de klarar sig. De har en bra och kompetent pappa hemma. Och jag ska bara vara borta fyra dagar, i tre nätter.

Det är bara det att jag inte är van.

Pyjamas

Prinsen ska på pyjamasparty och eftersom han ändå behöver en ny pyjamas, så slår vi till nu. Men det får inte vara hur som helst när man ska på fest en fredag mellan 18 och 21 hos en tjej i klassen. "Inget töntigt", tyckte han. Jag hittade mest pyjamasar med stora plasttryck på, så i slutänden blev det en dyr och stilren från Polarn. Ibland får man slå på stort.

Naprapaten

Tankar när man är hos naprapaten, den unga, vältränade killen som både knäcker och masserar.

1. Bara jag inte somnar.

2. HUR är det möjligt att det dallrar så fruktansvärt mycket på vänster sida, nedre delen av ryggen, när han skrubbar på höger skuldra?

3. Tänk om jag råkar fisa! Vad gör jag då?!

Beroende

På vår övervåning finns det två sovrum. Sambon och jag sover i det största och Prinsen och Gittan i det minsta. Nu har jag kommit på att vi bör byta. För Prinsen och Gittan leker ju i sitt rum och har kompisar på besök. Klart att de ska ha det största rummet!

När vi ska byta rum behövs det göras om. Skrivbordet är för stort. Bokhyllan för hög och det saknas mysig belysning. Så nu sitter jag och kollar Blocket parti och minut. Jag är helt manisk och grämer mig fortfarande för att jag missade värsta golvlampan och sötaste skrivbordet idag.

Men det kommer fler tåg. Det gäller bara att kolla ofta, så man inte missar fyndet!

Plugga

Jag läser en kurs på universitetet. Det är genom jobbet och det är betalt. Nu ska jag vara hemma i ett par dagar och skriva. Så här sitter jag med en klubba i munnen (som jag har snott från någon kalaspåse) och en stor kopp te bredvid. Känns faktiskt så lyxigt. Och ja, jag skriver en del också.

Stort

Det räcker med att Prinsen eller Gittan har ont någonstans, lite mer diffust än om man har skrubbat upp knät, så går jag igång. Börjar tänka på det värsta. Inte för att jag tror, utan för att mina tankar bär mig dit. Frågar och analyserar, men försiktigt för att inte blåsa upp. För jag är rädd för att de ska märka min rädsla, livrädd för att den ska smitta av sig.

Det är så jobbigt att vara så. Så jäkla jobbigt att ha katastroftankar.

Vrål

Det är körigt just nu. Prinsen är i någon fas. Det funkar fint utanför hemmet. I skolan. Hos kompisar. Även när vi var vänner hemma. Men sedan. Han är lättstött. Kastar sig på golvet. Vrålar för minsta lilla när det inte blir som han vill. Använder fula ord. Testar. Provocerar.

Jag vet att sex-och sjuårsåldern ofta kallas "lilla trotsåldern" och visst verkar det vara så. Och visst är det bra att han "sköter sig" på bortaplan. Jag fattar också att han måste få pysa ut någonstans och att det är bra att han gör det i trygga hemmet med trygga föräldrana. Men det är ändå körigt att bemöta honom, få tålamodet att räcka till, få honom att förstå.

Jag ska försöka ge honom tid. Tid, tid, tid och bra uppmärksamhet. Så får vi se vart det bär.

Att åka kommunalt

Idag åkte jag kommunalt igen. Tunnelbana och buss. Och jag förundras över att vissa män tror att deras, som de har mellan benen, är typ lika bred som som två skogaholmslimpor på bredden. (Att man måste skreva så!) Och att man faktiskt kan få en i-pad inkörd i nacken. (Varför grejar man med den på tuben när man har ståplats?) Och att man verkar köra med takluckan öppen på bussen trots att det är minusgrader. (Ja, så kändes det. Det blåste inomhus!) Så alla som bläddrar sin Metro i fejset på en. Och alla man tvingas vara nära, fastän man inte vill. Så nära att man måste nudda, sitta ben mot ben med någon som surplar på kaffet i takeawaymuggen.

Nej, jag har inte folkskräck eller är speciellt äckelmagad. Och jag vet att det är miljövänligt att åka kommunalt. Men jag älskar inte det. 

Alltid finnas

Jag hälsar på mamma och Ingemar en kväll. Det är Prinsen och jag som drar förbi spontant, oanmälda. Klockan är halv åtta och mamma sitter i den lilla soffan, klädd i morgonrock. Hon har bullat upp med många kuddar och filtar, har tagit fram läsglasögonen och en bunt veckotidningar. Mammas bara fötter vilar på en mjuk filt som hon har lagt under sig, på mattan.

Ingemar sitter i sin fåtölj, den som är hans. Det har liksom alltid varit så att Ingemar har en fåtölj. På tv:n är det något underhållningsprogram. Fjärrkontrollerna ligger uppradade på bordet, på spetsduken bredvid glasskålen.

De blir glada när vi kommer. Sätter på fikat, innan klockan är åtta. Det är nämligen då de brukar fika. Här görs allt efter särskilda mallar. De äter en frukt vid två på dagen, ofta är det äpple. Vid fyra är det middag och de båda hjälps åt att laga. Vid sju bänkar de sig i soffan och vid åtta är det fika.

Jag känner mig gråtfärdig på vägen hem. Får bita mig i läppen för att inte börja gråta och först vet jag inte varför. Men allt kom liksom över mig. Att jag är så glad att de finns, mamma och Ingemar. (Även om jag vissa gånger har blivit irriterad över mammas kommentarer om städning hemma hos oss.) Men hon har ett gott hjärta och hon vill så väl. Jag kan ringa dem när som helst och jag vet att de kommer om jag behöver. Mamma och Ingemar är genuint intresserade av Prinsen och Gittan och det är så mycket värt. De ringer om någon har feber eller inte mår bra. Undrar hur natten varit, om jag har handlat saftsoppa.

Jag vet att livet inte är oändligt och det var också därför jag smygtorkade några tårar där i bilen på väg hem. Mamma fyller 70 i år. Och visst hoppas jag på 30 år till. Men man vet inte. Man vet aldrig. (Peppar, peppar.)

Jag vill att min mamma och Ingemar alltid ska sitta där på kvällarna. Men fönsterlamporna tända,luta sig tillbaka i fåtöljen och lilla soffan. Mamma med fötterna på filten och Ingemar med uppradade fjärrkontroller och en kopp kaffe. Finnas där. Alltid.

Tyda drömmar

Så vad betyder det att man drömmer att man ligger halvnaken nära, nära en lång, stornäst, världsspelare i fotboll?

Tre

Finaste Gittan. Idag är det din födelsedag (men nu är klockan mycket och du sover. Du har öppnat paket, blåst ballonger och ätit glass som du beställde. Dina ögon glittrade och du visade med dina fingrar, sa att du blev "Te åj:" Jag blev nostalgisk som vanligt. Tänkte på när du kom, att du kom. Det är fantastiskt och jag slutar aldrig att förundras.

Älskade, finaste Gittan. Grattis på din födelsedag!

Nyår, del 4

Det blev så att jag gick själv med Prinsen och Gittan till tjejparet med barn. Vi hade det mysigt. Åt gott, drack gott. Vi vuxna pratade, barnen lekte och tiden gick fort till tolvslaget. Jag var besviken på att Sambon inte hängde med, sa inte ens hej då innan jag gick. Men vid tiosnåret när Gittan var trött ringde jag, som han hade sagt att jag kunde göra. När han kom för att hämta Gittan blev han kvar och vi var tillsammans hela familjen vid tolvslaget.