Jag ska ut och resa. B, en kompis, och jag ska till England för att hälsa på en annan kompis. Vi ska promenera, dricka te halva nätterna, gå på restaurang och ta en drink på någon bar. Det ska bli så mysigt. Men det är lite smolk i bägaren. Som vanligt. Och det är katastroftankarna igen. För jag älskar inte att flyga.
Klart jag fattar att det är säkert. Att folk är i luften hela tiden. Men jag är inte det. För jag är inte van. Och jag har kontrollbehov. Och jag undrar vad det är som låter, om vi håller på att störta, när det skrapar och kränger.
Jag kommer inte att skrika, inte heller gråta under flygningen. Men jag kommer att få jobba med mina hjärtspöken, så är det. Men jag ska ha med mig en härlig bok, en ny tidning och jag ska smutta på ett glas rödtjut. Så.
Jag är heller inte van att vara ifrån mina barn. Gittan och jag har sovit borta från varandra två gånger, på tre år. Prinsen har varit på annan adress hos någon kompis och nattat över ett par gånger. Men de klarar sig. De har en bra och kompetent pappa hemma. Och jag ska bara vara borta fyra dagar, i tre nätter.
Det är bara det att jag inte är van.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Rädslor är sällan rationella. Första gången vi flög med familjen efter att vi fått vårt tredje barn fick jag kämpa för att dölja en helt oväntad panik som dök upp. Plötsligt gick det upp för mig att vi var fler barn än vuxna - hur skulle vi kunna skydda dem om vi störtar? Vem skulle vi "överge"?
Helt irrationellt förstås, men det är ju så det funkar.
Det låter mysigt att få komma iväg så, men jag förstår ångesten att vara borta från barnen. Jag gruvar mig redan för att vara borta från min snart 4-åring tre nätter i mars, men vet att många skulle tycka att det var jättemärkligt.
Ha en fantastisk resa. Stort att ta klivet och våga och göra sig van. Det klivet har jag inte tagit på lååånga vägar:)
Skicka en kommentar