Alltid finnas

Jag hälsar på mamma och Ingemar en kväll. Det är Prinsen och jag som drar förbi spontant, oanmälda. Klockan är halv åtta och mamma sitter i den lilla soffan, klädd i morgonrock. Hon har bullat upp med många kuddar och filtar, har tagit fram läsglasögonen och en bunt veckotidningar. Mammas bara fötter vilar på en mjuk filt som hon har lagt under sig, på mattan.

Ingemar sitter i sin fåtölj, den som är hans. Det har liksom alltid varit så att Ingemar har en fåtölj. På tv:n är det något underhållningsprogram. Fjärrkontrollerna ligger uppradade på bordet, på spetsduken bredvid glasskålen.

De blir glada när vi kommer. Sätter på fikat, innan klockan är åtta. Det är nämligen då de brukar fika. Här görs allt efter särskilda mallar. De äter en frukt vid två på dagen, ofta är det äpple. Vid fyra är det middag och de båda hjälps åt att laga. Vid sju bänkar de sig i soffan och vid åtta är det fika.

Jag känner mig gråtfärdig på vägen hem. Får bita mig i läppen för att inte börja gråta och först vet jag inte varför. Men allt kom liksom över mig. Att jag är så glad att de finns, mamma och Ingemar. (Även om jag vissa gånger har blivit irriterad över mammas kommentarer om städning hemma hos oss.) Men hon har ett gott hjärta och hon vill så väl. Jag kan ringa dem när som helst och jag vet att de kommer om jag behöver. Mamma och Ingemar är genuint intresserade av Prinsen och Gittan och det är så mycket värt. De ringer om någon har feber eller inte mår bra. Undrar hur natten varit, om jag har handlat saftsoppa.

Jag vet att livet inte är oändligt och det var också därför jag smygtorkade några tårar där i bilen på väg hem. Mamma fyller 70 i år. Och visst hoppas jag på 30 år till. Men man vet inte. Man vet aldrig. (Peppar, peppar.)

Jag vill att min mamma och Ingemar alltid ska sitta där på kvällarna. Men fönsterlamporna tända,luta sig tillbaka i fåtöljen och lilla soffan. Mamma med fötterna på filten och Ingemar med uppradade fjärrkontroller och en kopp kaffe. Finnas där. Alltid.