Det räcker med att Prinsen eller Gittan har ont någonstans, lite mer diffust än om man har skrubbat upp knät, så går jag igång. Börjar tänka på det värsta. Inte för att jag tror, utan för att mina tankar bär mig dit. Frågar och analyserar, men försiktigt för att inte blåsa upp. För jag är rädd för att de ska märka min rädsla, livrädd för att den ska smitta av sig.
Det är så jobbigt att vara så. Så jäkla jobbigt att ha katastroftankar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är verkligen min största rädsla att mina barn ska bli sjuka. Alltså på riktigt sjuka. Har läst några bloggar den senaste tiden där barn i bloggarens närhet fått cancer och aj vad det gör ont i hjärtat bara att tänka sig in i deras situation. Jag borde verkligen börja skänka pengar till barncancerfonden...
Ekomamman: Fy, så fruktansvärt! Man orkar inte ens tänka på det! (Peppar, peppar) Ja, det är bra att skänka pengar!
Skicka en kommentar