Barnmat

Samma dag (igår) som jag tänkte skriva ett inlägg om att jag har jättedåligt samvete över att jag inte gör egen barnmat, och att jag tänker börja med det, kommer larmrapporten. Om att det lär finnas cancerframkallande ämnen i en viss sort av Sempers barnmat. Och jag mår dåligt. För att jag tänker att Gittan har ätit en massa av Sempers barnmat, inte just de som larmet gällde tackolov. Men annat, och att det kanske finns farliga ämnen i det andra också.

Ja detta är typiskt en grej som gör att mina symtom dyker upp igen, blixtsnabbt. Att jag får panik och katastroftankar. Ångest som värker i bröstet. Trots mina beök hos kuratorn. Att jag ser det allvarliga, att något farligt och hemskt ska hända Gittan. I detta fall för att jag har gett henne barnmat som är giftig.

Jag har matat mina barn med barnmat i huvudsak deras första år. För att jag tycker att det är bekvämt. Är lätt att variera sig. För att jag inte är så bra på att göra egen barnmat, är osäker på att han/hon annars får i sig av allt han/hon bör. För att man då vet ungefär vilka bitar de ska kunna greja vid en speciell ålder. Det låter asmesigt, jag vet. Och nu i efterhand ångrar jag att jag inte sket i burkarna på momangen.

Men det ska jag göra nu. För Gittan är tio månader och jag ska minsann också lära mig att göra smarrig egen mat. Rakt igenom. Och tack fina loggvän för svar på mina frågor! Nu väntar jag på mosboken.