Ibland känner jag att jag klagar på mamma här på bloggen. Snälla mamma som bara vill så väl. Men som har lite snäva ramar ibland och som gör mig vansinnig för att hon tjatar om städning.
Jag älskar henne faktiskt, det gör jag. Och jag vet att hon älskar mig fast hon aldrig säger det. Men det märks. Jag kommer förresten inte ihåg att hon sa det till mig när jag var liten heller, att hon älskade mig. Konstigt, hur kan man låta bli. Jag säger det ofta till mina små, att jag älskar dem. När Prinsen har fjun på överläppen och Gittan smink så kommer jag att fortsätta att säga det. Jag kommer aldrig att sluta.
Mamma. Hon är faktiskt en av dem som är genuint intresserad av barnen. Som ringer och hör vad de sagt på BVC, frågar vad hon vägde, om allt var bra. En av dem som köper små saker till Prinsen, riddare, en festis eller en gosig filt till soffan. Som tänker på dem och visar det. Som kommer förbi någon gång i veckan bara för att titta på dem. Och hennes man är likadan. Det är skönt att ha de två som finns där och bryr sig.
De var här i helgen, mamma och Ingemar. Gittan satt nyvaken i sin vagn och Ingemar pratade med henne. Hon satt där och bara tittade med sina stora blå ögon och jag hörde honom säga. "Du är så fin" upprepade gånger. Och jag blev så glad. För det var rörande att se.
Jag vet inte om jag har talat om för min mamma att jag älskar henne. Brukar man göra det? Inte i min familj. Ja i min barndomsfamilj, menar jag. I min familj med Sambon, Prinsen och Gittan talar man om och det ska vi fortsätta med.
Hur har det varit i era familjer? Talar man om att man älskar varandra där?
Eller är det så att 40-talister är lite musslor med orden?
(Vissa av er kanske har föräldrar som är födda andra år än på 40-talet förstås).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jorå det gjorde vi nog. Jag är av den där sorten som tvingar min omgivning till fina ord och omtanke, syrran fick nog inte lika mycket för hon krävde det inte på samma sätt.
Nej, aldrig några ord. Inget älskar, inget fin, inget alls. Det spökar fortfarande i mitt liv att jag aldrig fick höra att jag var älskad och än värre - att jag aldrig kände mig älskad under min uppväxt. Föräldrarna är födda i början och slutet av 30-talet. I min ursprungsfamilj pratar vi aldrig allvarligt om något, vi grälar och blir osams - diskuterar.
Lisa
Fick aldrig höra "jag älskar dig" när jag växte upp men jag VISSTE ändå att jag var det. Tror det är en generationsgrej. Å andra sidan har jag nog aldrig sagt det till min aföräldrar heller trots att jag älskar dem... Min man och mina barn får dock höra det väldigt ofta.
Jag minns inte att min mamma sa det, men däremot pappa som kom från en annan kultur. Det är lite lustigt, för hans sida av släkten är minst sagt frikostiga med älskar-ordet, vilket gör mig både generad och besvärad. Det känns liksom inte helt naturligt att få sådana kärleksbetygelser av sina kusiner :)
Jag har aldrig hört ordet älskar från mina föräldrar. Inte tycker om eller annan ömhetsbetygelse heller, inte vad jag kan komma ihåg i alla fall.
Nja inte direkt. Men här säger vi det också ofta.
Jag har inte hört mina föräldrar säga att de älsakr vare sig mig något av mina syskon eller varandra
Skicka en kommentar