En pappa, en morfar

Mina föräldrar skiljde sig när jag var liten, bara ett år. Som pytteliten var jag bara hemma med mamma. Sedan började syrran och jag vara hos pappa varannan helg. Varannan vecka existerade liksom inte i början av 80-talet. Mamma träffade Ingemar när jag var fyra år. Jag minns inte att vi någonsin har varit utan honom. Han är och har varit som en extrafar till mig. Men pappa och jag har en bra relation. Det är på den nivån att vi hörs varje vecka. Då pratar vi om ditten och datten, kanske inga mer djupa saker men vi checkar av läget och han drar storys. Han är en jäkel på att berätta grejer, min pappa. Många gånger handlar det om hans hund, Vovven.

Pappa och jag bor relativt nära varandra. Det tar kanske en halvtimme med bil. Tre kvart om han kör, för på äldre dar har han börjat köra annorlunda. Kör på ettan för länge, kör långsammare än det är tillåtet. Han kommer nästan aldrig och hälsar på ändå. Trots att han är pensionär och jag är hemma. Han pratar om Vovven. Att han måste ut med honom och jag vill inte ha Vovven här. Det tror jag att han vet trots att jag inget sagt. Jag tål inte hundar riktigt och jag vill inte ha en massa hundhår här hemma. (Dagmamman har hundar och det är skitbra, men jag vill inte ha någon hemma helst.) Vovven borde kunna vara hemma själv i ett par timmar tycker jag, så det är inte det tror jag. Kanske är det bilkörningen.

När pappa och jag träffas gör vi det där han bor, men nästan aldrig hemma hos honom. En gång för kanske ett par år sedan hände en incident (ja jag är en idiot när det gäller att länka, trots att någon vänlig själ här gav mig en kurs..)så det känns olustigt. Vi, pappa och jag, blev lite osams om en grej. Eller vi tyckte olika och det blev jävligt dålig stämning och tjock luft. Prinsen råkade den gången trampa på Vovvens tass och jag förstår att han (hunden) reagerade. Vovven ylade till lite grann och då blev Prinsen rädd och började gråta, var på min pappa sa "Tur att han inte bet dig, Prinsen." Om en hund biter mitt barn ska den dö. Punkt. Det sa jag i form av :"Gör Vovven det, är det det sista han gör!" Sedan var stämningen rätt risig om man säger så.

Vi pratade aldrig om det där som hände. Vovven är pappas bebis, men jag tycker ändå inte att man säger så. Vi träffas mest på neutral mark, pappa och jag. Eftersom jag inte litar på Vovven. Det gör inte pappas fru heller, så det är inte jag som är paranoid. Ibland tar vi en lunch, pappa och jag. Ibland en promenad. Det är trevligt att ses.

Min syster har en restaurang. Jag var där här om dagen, med barnen. Hon har häcken full syrran och det var risigt på tomten utanför restaurangen. Inte alls juligt och det berodde inte endast på att det är bar backe. Hon hade en massa bråte utanför ingången, rödbetor i krukor, hinkar med fimpar. Jag gjorde ett ryck. Men Gittan i vagnen styrde jag upp. Plockade mossa, pyntade med julgranskulor. Tog bort allt skit. Prinsen hjälpte till och bar grejer, sa "Vad är mitt jobb nu, mamma?" Jag ordnade ett askfat till de rökande gästerna. Skrev att "Här får ni aska" och pyntade med stjärnor. Pappa kom förbi och jag sa att vi behövde tallris.

Pappa skryter gärna om sina barnbarn inför folk, men han lekar aldrig med Prinsen. Han pratar med honom när vi ses, men inte så mycket annat. Kanske är det till viss del för att han så sällan är hos oss. Han kommer ju bara när någon fyller år och då är det liksom annat. Ingemar, mammas man, bygger lego, tar med Prinsen ut på tomten, går till parken. Kanske är det så att min pappa inte är road av att leka? "Jag vill följa med morfar och plocka tallris!" sa Prinsen när vi var på restaurangen. Och de åkte iväg i bilen. Först hem till min pappa för att hämta en såg. Sedan till skogen. Det var allra första gången som de var ensamma, de två. Jag undrar om någon annan tänkte på det, eller var det bara jag? Prinsen var så glad när han kom tillbaka och han visade vilket ris han och morfar hade fixat.

I går var vi på Öppna Förskolan. Prinsen gjorde julkort till sina kompisar. "Det här är till Kevin. Det här till Alicia. Det röda är till morfar!" Jag ska se till att Prinsen och morfar träffas oftare. Styra upp saker som passar dem båda. För morfar kan engagera sig om man hamnar på en arena där han känner sig bekväm, så då får jag se till att ordna det. Det känns viktigt.

Ps. För några år sedan fick Prinsen en bok av sin morfar som hette "Till mitt barnbarn." I den hade han fyllt i en massa men jag vet inte om jag ännu har läst färdigt den. För jag bara grät hela tiden. På en sida hade han skrivit: "Jag har missat mycket av din mammas uppväxt men jag får försöka ge tillbaka en del som jag har missat. Förlåt mig, det är inte så lätt att vara pappa alltid."