12

En av dagarna den här veckan firar vi, Sambon och jag. Vi har varit ihop i tolv år. Vad är det som gör att vi faktiskt håller ihop ännu? Efter allt. Jag skulle vilja svara att det är för att vi älskar varandra, är så kärleksfulla och har en så bra kommunikation Det första är sant, men på sistone har jag liksom fått påminna mig om det andra. Varför vi valde varandra, vad det är jag gillar med honom. För vissa dagar känns inget självklart.

Det är för mycket prat på grottmänniskenivå och för lite om livet. För mycket tristess och sura miner. För mycket tävlande om vem som ska ha sovmorgon och för lite tid att göra roliga saker.

Så varför är vi fortfarande ihop? Jag tror att det till viss del är för att vi båda två är såna där strävansmänniskor. Som springer med skallen rakt in i väggen men inte ger upp. Envisa satar. För att vi inte surar i veckor efter gnabb, utan brinner av och går vidare. För att jag ser den där roliga killen med humor mellan varven och mellan diskberget och tvätthögarna. Och honom gillar jag. Men samma sida som jag föll för kan jag irritera ihjäl mig på idag. Det matcho. För det var annat när man var 24. Nu smäller ödmjukhet högre. Men det är sån han är.

Jag skulle vilja skriva att jag älskar Sambon för att han är positiv, har mycket tålamod och är känslomänniska men det är inte sant. Han är mer en realist med svart humor som svårt att prata om känslor. Men jag älskar honom för att han är lojal, bjuder på sig själv och är givmild. De värsta egenskaperna hos en partner skulle för mig vara (förutom en misshandlare eller något annat extremt) någon som är bonnig. Jag klarar inte av folk som inte kan föra sig som drar bögskämt och liknande. Har också svårt för snåla människor.

Det har varit på tok för lite kramar på sistone. Och typ inget sex alls. Ekorrhjulet snurrar på och vi bara hänger på, tänker att det blir annat sen. När Gittan är större. När vi (läs Gittan och jag) sover bättre på nätterna. När vi kan gå på en bio eller ta en lunch ihop. Det är ingen rast och ro att gå ut och fika när barnen är med. Vi gör det ibland men det blir inte bra och slutar med att Sambon blir grinig. För han verkar aldrig fatta att det är så det kan vara. Och så blir jag plötsligt trebarnsmor. Hemma är det enklare när man fikar. Då kan Prinsen leka när han har ledsnat och Gittan får krypa runt på golvet. Det är svårt på ett café. Det bara är så och jag anser att man som förälder och vuxen får anpassa sig en relativt kort tid. När några vänner (som har en femåring de skulle ha barnvakt till) undrade om vi ville med på finrestaurang, skrattade jag. De tänkte att vi kunde ta med Gittan och jag tänkte att de inte förstod, att de hade glömt, att de snart blir påminda då hon är gravid. Visst, det kanske går med en lugn bebis, eller med en nykläckt. Men inte med en vild Gittan.

Han kan kläcka ur sig knäppa saker ibland, Sambon. Tänker sig inte för och skiter ibland om att be om ursäkt sedan. Förr blev jag galen och muckade. Det gör jag fortfarande ibland. Men vissa gånger struntar jag i honom. Går till ett annat rum och säger fula saker högt när jag vet att ingen hör. "Men jävla idiotknäppskalle. Jag skiter väl i dig!" Så kan det låta.

Jag vet att Sambon föll för min "fina rumpa" och för att jag var så pratsam. Rumpan är nu mer platt som en pannkaka och det där att jag är pratsam kan han bli galen på. Han är liksom inte den pratiga typen och uppfattar att jag vill veta allt och allt, då jag i själva verket bara försöker föra en normal konversation

Jag skulle vilja säga att vi är jämställda men då skulle jag fara med osanning. Jag har en del högskolepoäng och en examen. Sambon har noll poäng. Jag är anställd av kommunen vi bor i. Han är sin egen chef. Jag tjänar betydligt mindre än vad han gör. Om han inte kommer till sitt arbete hamnar både hans anställda och de han utför sitt arbete hos i skiten. När jag är hemma sätter de in en vikarie för mig. Jag skulle vilja dela VAB, tänker att det är viktigt att pappa också får badda febriga pannor. Jag tar alla VAB. Jag skulle vilja tala om för er att Sambon ska vara hemma med Gittan, för att han vill och värdesätter det högt. När jag frågar honom ser han mest stressad ut, pratar om företaget och när jag tänker på att han skulle vara föräldraledig och ändå sitta på kontoret, prata i telefonen, blippa med mobilen tänker jag att det ändå kan vara. Om han inte skulle kunna slappna av och fokusera på Gittan och på Prinsen är det nog ingen idé.

Jag har nära vänner. Så nära att jag kan ringa mitt i natten om det är något. Jag tror att även det bidrar till att Sambon och jag fortfarande är tillsammans. För en del saker tar jag med dem (speciellt två stycken) då jag vet att Sambon ändå inte skulle förstå eller orka lyssna. Han har själv sagt det att "Du och jag är livskmrater, men G är din själsfrende." Så sant. Jag tycker att det låter så vackert när folk påstår att deras partner är deras bästa vän. Som de kan prata om allt med men som de också är tända på och pippar med. Jag kan bara gratulera.

Tolv år. Av trångboddhet i Stockholms innerstad, fester och både bråk och försoningar. Av charterresor, restaurangbesök och en mass sex. Av flytt till en trea utanför stan, av längtan efter barn. Av år i IVF-karusellen, av missfall, av lyckan att bli föräldrar. Av småbarnsår och förundran över föräldraskapet. Tolv år av kärlek och glädje, av sorg och strävan. Av husköp, av tankar på syskon. Av flera IVF:er och missfall igen. Av ett sexliv som sagt upp sig, av lyckan av ännu ett barn.

"Still going strong" sa jag och tittade på Sambon här om dagen. "Still going i alla fall" sa han, drog mig intill sig och gav mig en smackpuss mitt på munnen.