Ord

Jag tycker att det är rätt sorgligt att många av er inte heller har hört som barn att ni var älskade. Hur kan man som förälder låta bli att tala om?

Min mamma har aldrig varit så kramig. Nu när jag är vuxen är det jag som tar initiativet till det, om vi har träffats kan jag krama om henne och Ingemar, säga "Tack för idag!" Mammas kramar är inte omfamnande. Hon är liksom stel och jag vet inte varför. Som att hon bara klappar om mig lite så där på håll. Vissa människor bara är så. Jag har en kompis som är likadan. Hon är som en pinne, kramas inte utan omfamnar stelt och varje gång tror jag att jag luktar äckligt eller så, eftersom hon inte vill komma nära. Men jag förstår ju egentligen att det ligger hos henne.

Efter mitt förra inlägg och era svar har jag tänkt på hur min syrra är. Hon är nio år äldre än mig och har flera barn som nu är stora. Jag tror faktiskt inte att hon heller säger att hon älskar sina barn. Jag vet att hon kramas och visar dem kärlek så att de förstår att de är älskade, men jag tror inte att hon säger det.

Här säger vi ofta att vi älskar varandra, som sagt. Speciellt får barnen höra det. (Tyvärr har jag nog varit lite snål mot Sambon den senaste tiden om jag ska vara helt uppriktig.)Jag talar med Prinsen om det ibland. Säger att "Du vet att mamma älskar dig och pappa gör det också. Även om vi blir arga eller sura på varandra så älskar vi varandra ändå". Och visst är det kanske så att det är allra viktigast att visa. Visa med handling att barnet är älskat. Men jag tror ändå på ord. På att förklara, ge ömhetsbevis i form av meningar.

Jag undrar varför jag aldrig fick det. Det måste vara att det var en annan tid, ett annat sätt att vara. För jag har ju känt mig älskad. Jag har bara inte fått orden.