Altan

Jag hämtade Prinsen hos en kompis igår. En kompis som jag aldrig varit hos tidigare. Som bor med sina föräldrar i en stor flådig villa, med köksö och långa liggande fönster vid diskbänken. Med så högt i tak att det ekade. Med vitt och matchat, stilrent med piffiga detaljer. Med panoramafönster och jättestor altan. Och jag blev lite avis.

Varför är det inte stilrent hos mig? Matchat och snyggt. Varför har vi en soffa från IKEA som det är STORA HÅL i? Varför har vi fula tallrikar som vi köpte till ett nyår för fem spänn styck, låt säga 2004? Varför har vi fortfarande inga dörrkarmar i vissa rum så att man ser husets betong? Ingen tvättstuga så att det är huller om buller med kläder lite här och var. Ja listan kan göras lång.

Och sedan kom jag hem. Tittade mig omkring. Nej det är inte perfekt, inte alls. Men det gör inget och det säger något om de som bor här. Vi är inte perfekta och det måste inte se ut så heller. Vi rusar inte runt i inredningsaffärer så ofta. Jag städar inte ihjäl mig men gillar var sak på sin plats. Det får ligga leksaker framme i huset. Jag strävar efter ordning men det andra blir lite som det blir vissa gånger. Med soffan som vi kastar en filt över för att ignorera hålen. Vi resonerar så att Gittan är liten och kräks ibland. Med att dörrkarmarna kommer upp när tid finnes. Och tallrikarna har jag inget bra svar på. De liksom bara hänger kvar.

Jag satt en kväll och kollade på svt-play, på Mia Skäringers show. Se den! Så himla roligt och ärligt. Hon pratade om att de som har störst altaner pippar minst. Typ något sådant. Och jag fattade poängen. För om man springer för snabbt hinner man liksom inte med det andra. Och i våras när sambon byggde ny altan sa min fina killkompis O så här till mig: "Skit i att bygga ut altanen. Knulla på den ni redan har!" Och det är lite samma grej. Varför tro att gräset är grönare, att de in feta villan har bättre, att bara man får ett perfekt hem eller kropp eller det där jobbet...Då. Då jävlar ska jag leva rullan.