tisdag 4 oktober 2011

Barn till varje pris?

Kollade åter på programmet, Barn till varje pris, igår.

FC skriver så här på sin blogg (http://fertilitychallenged.wordpress.com) :

Så, hur är det med dig? Om du fick chansen – vad skulle du vilja berätta om ditt psykiska mående för din klinik? Har du fått den hjälp du behöver? Eller har hjälpen bara inriktats mot det medicinska? Har du själv sökt den hjälpen? Du, som fick barn – kom någon ihåg att möta den kris du levt med i efterhand? Du, som inte fick barn – hjälpte din klinik dig vidare? Har ni fått vakna ur mardrömmen? Och du som fortfarande lever mardrömmen – varifrån får du ditt stöd? Har du kraft nog att fråga och veta vad du ska fråga efter?.

Ja hur är det med mig? Vi fick ju barn till slut. Efter att ha besökt tre kliniker (varav två privata) och gjort sammanlagt 13 behandlingar, fick vi våra två efterlängtade. Kanske att det hade varit bra att prata med någon under resans gång, jag gjorde aldrig det. Trots att vi misslyckades en massa gånger, trots att sambon och jag oftast inte var i samma fas utan tyckte olika, trots att vi fick flera tidiga missfall. Trots att jag kände avund, missunsamhet och ilska. Ledsenhet, utanförskap och sorg. Så gjorde jag inte det, pratade med någon. Jag vet inte varför egentligen. Tänkte att det enda i hela världen som kan få mig att må bättre är ett barn.

På en av de tre klinikerna pratade en läkare om att de hade en kurator. Det var efter det allra första misslyckade försöket. Kanske skulle det vara bra om man parallellt med behandlingarna fick samtalsterapi. Det tycker jag trots att jag själv aldrig pratade med någon. Hade jag blivit erbjuden det som ett led i behandlingen hade jag tackat ja. Jag tror också att det är bra att ge stöd åt paret, om det är två männsikor som tillsammans går igenom behandlingar. För det vet ju alla som lever som par, att barnlöshet sliter i en relation.

Det är ingen som har mött min barnlöshet nu i efterhand. Jag grät på BB, när jag var ensam med Gittan och sambon var hemma med Prinsen. För att jag var hormonell, men också för att jag var så överväldigad att det äntligen hade fungerat. Att hon var hos oss. Jag grät på BVC, kunde inte sluta, utan stortjöt hysteriskt med de två sjuksyrrorna tills de bad mig förklara varför jag var så ledsen. Jag var inte ledsen. Bara hormonell och lycklig över att ha fått en syster till Prinsen. Men jag kunde inte sätta ord på det, så jag bara grät. Hon kom till på åttonde syskonförsöket, Gittan. Det var aldrig självklart. Jag grät för det, över den enorma tacksamheten.

Jag minns det så väl. Hur vi kämpade, hur jag våndades. Känslan av utanförskap, rädslan för att aldrig bli mamma. Maktlösheten och skräcken. Tomheten och sorgen. Det kommer alltid att finnas med, har blivit en del av mig, formar mig som förälder. Men jag har funnit ro, fått mina två, lever min dröm. Det tackar jag min lyckliga stjärna för varje dag, amen. Men jag kommer aldrig att glömma.

3 kommentarer:

Kattmamman sa...

Och nu sittande på tunnelbanan läsandes din vackra text så rinner både tårar och snor, och mina medtraffikanter tror nog att jag fått ett väldgit tråkigt besked på mail.

Det är så ofattbart att de kom till slut våra små.

kram

Anna-Bell sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anna-Bell sa...

Kattmamman: :) Det är fantastiskt att de kom, att de finns och att vi fick bli deras föräldrar.

Kram tebaks!