Bland kubbar och löjtnanshjärtan

Till farmor:

Igår var det precis fem år sedan du dog. Det var på sommaren du började ge bort dina saker. Talade om att de inte gick att ha med på kyrkogården. Du skrev brev till bebisen i min mage och jag tror att du hade bestämt dig för att du inte ville mer.

Hösten kom och du hann träffa Prinsen två gånger innan du dog. Det finns kort på ert möte, ett foto på Prinsen, dig och syrran. Jag önskar att det var jag som höll i Prinsen på det där kortet tillsammans med dig. Men det säger kanske något om verkligheten, att min syster tar plats och jag tar ett steg tillbaka just därför.

Jag minns sista gången vi sågs. Det var på sjukhuset och du hade en väsande syrgas i näsan. Du verkade som i en annan värld, du viftade med armarna och skrattade på ett sätt som inte var ditt. Du såg så liten ut där du låg och ärret i pannan från bilolyckan på 80-talet var blåare än vanligt. Det är inte så jag minns dig egentligen, som där på sjukhuset. När jag tänker på dig farmor, minns jag när jag var liten. När vi bakade gifflar, att man alltid fick glass från källaren. Jag minns lukten och hur glassboxen såg ut, att man öppnade den ovanifrån. Jag kommer ihåg hur du hämtade hängmattan från vinden till mig om somrarna, att jag gungade i den medan du satt i hammocken och drack kaffe. När jag tänker på dig minns jag alla garnbollar vi gjorde, alla fina tröjor du stickade till mig. Hur din hemkokta citronsaft smakade och dina härliga vaniljhjärtan, att du ofta bakade kubbar.

Vi plockade blommor i din trädgård och du tyckte aldrig att de var finast där de stod. Fina buketter som jag tog med mig hem. Kommer jag någonsin mer kunna se löjtnanshjärtan utan att tänka på dig? Nej, men det är nog meningen så. Du läste ofta för mig och vi tog fram de gamla böckerna från 50-talet. Jag älskade böckerna då och jag gör det också nu. Tack för att jag fick dem, jag vårdar dem ömt.

Jag saknar dig ibland. Tänker på att det är sorgligt att Prinsen och Gittan inte får ha dig i sitt liv, på att du aldrig hann få se min lilla dotter. Men vet du, att båda mina barn påminner mig och dig ibland. Det är någon speciell min de gör. Och då blir jag varm inombords och ler för mig själv. Och kanske att du ser det i din himmel, hur fina mina små är och att vi mår bra. Kanske att du ser det ovanifrån, bland kubbar och löjtnanshjärtan.