Varför föddes jag med katastroftankar, dödsångest och nojor? Näe, det skulle ingen veta som inte känner mig väl. Som inte har hört mig berätta. Hur jag får lägga locket på när det ilar som värst i bröstkorgen, tänka på något annat eller prata om det för att sedan må lite bättre. En stund.
Jag har aldrig tagit några tabletter mor ångest eller sömnsvårigheter. Jag lägger mig på kudden och somnar, men kan vakna av ett ryck. Med en tanke att jag ska dö. Att alla ska dö. Mina nära och andra också. Då tror jag att jag ska kvävas.
Jag har en del kompisar som är likadana. En del käkar piller mot det, andra pratar med någon. "Kör man KBT ska man utsätta sig själv för det jobbiga" sa en kompis till mig här om dagen. Men hur många artiklar ska jag läsa? Om unga människor som gått bort vid tidig ålder. Av fruktansvärda olyckor eller sjukdomar. Eller ännu värre, barn. Är det något att utsätta sig själv för? När man vet att man mår skit av att läsa. Min strategi är att riva ut sidorna, att kasta den i papperskorgen och sedan läsa det roliga och det som är bra istället.
Nej jag är nog inte så ovanlig, även om det kanske låter här som att jag är galen. Ja det kunde vara bra att prata med någon. Ja jag kan avundas folk som är så jävla okomplicerade och bara "Äh man kan inte hålla på att noja för saker. Och döden, den är lika naturlig som att man föds." Men alla har väl sitt att tänka på och sitt sätt att tro och vara. Så det är klart. Men vissa dagar känner jag bara att jag vill ta all oro, alla nojor, ångest och katastroftankar och lägga ner i en stor säck. Bara proppa säcken full och sedan släpa in den i bilen för att sedan köra till stan, stanna vid Västerbron och kasta ner den över räcket. Hej då säcken, sjunk till botten. För jag behöver inte dessa grejer. Inte så himla mycket av dem i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
KBT handlar om att utsätta sig för det som är jobbigt. Men det är inget man ska göra på egen hand, då blir det bara värre. Men med hjälp av de verktyg man får ska man lära sig att orka med det man inte klarar nu. För min del har det inte funkat ett skit, men det är väldigt individuellt, det skulle kanske bli väldigt bra för dig.
Åh vad jag känner igen mig. Exakt sådär är jag. Vill minnas att jag första gången hade de tankarna ett jullov i mellanstadiet då alla kompisar var bortresta. Jag hade för mycket tid med mig själv. Och då kom de. Katastroftankarna. De om att man ska dö och att man inte vet vad som händer. Nu handlar det mest om att något kan hände mina nära, eller vad som skulle hända med dottern om hon blev tvungen att växa upp utan sin mamma. Ja usch. Min strategi är ungefär som din. Att slå bort tankarna så fort det går och sysselsätta mig med annat. Kalla det strutsstrategi, men jag vet inte vad annat jag kan göra.
Kram!
Kattmamman: Ja det kanske är nåt för mig, KBT. Får se om jag hoppar på det nån gång. Kan väl knappast bli värre antar jag.
MochM: Innerst inne så tror jag att alla är rädda för döden, mer eller mindre. Att de där som inte visar eller säger det bara kör stenhårt på linjen att förtränga.
Jag kom också på dessa tankar i tidig skolålder, som du skriver. Vet inte heller någon annan strategi än strutsmetoden. Kanske att bli religiös och tro stenhårt på att man kommer till Jesus eller en bättre värld. Men att bli buddist kanske passar mig bättre...Att tänka att man blir något annat eller någon annan. Det är det där svarta definitiva slutet som är svårt att tänka på. Ja fy och usch.
Kram!
Vad gäller döden så kör jag stenhårt på nangijala (bröderna lejonhjärta)Annars skulle inte jag heller stå ut. Sedan är jag oxå livrädd att någonting ska hända mig eller barnen någonting det tror jag kommer ihop med föräldraskapet.
Skicka en kommentar