Om inte

Jag pratar med en vän som är ofrivilligt barnlös.

Jag: Nu hoppas vi ju verkligen på att det sjätte IVF-försöket fungerar, men om inte? Har ni pratat om adoption?

L: Ja och jag har kommit fram till att jag inte vill. Även fast min kusins barn är adopterat och hon är ju så gullig, så nej. Min man tycker lika där.

Jag: Så ni ska inte ställa er i en adoptionskö utifall att...?

L: Näe, det blir nog inte så.

Så pratar vi inte så mycket mer om saken. Men jag tänker en massa. På att jag själv absolut skulle adoptera istället för att vara barnlös. Under det mest svarta, när jag trodde att jag aldrig skulle bli biologisk mamma tänkte jag på ett barn med klotrunda bruna ögon och kolsvarta ögonfransar. På ett barn vi skulle hämta med flygplan. Det blev en tröst och jag sket i att sambon inte tyckte lika. För att tänka på det adopterade barnet gav mig tröst, som att det visst skulle gå att bli förälder på något vis.

Jag är lyckligt lottad, jag vet. Jag har två barn. Vem är jag att tycka? Men jag har tampats med tankar, sådana som "hoppsan-gravida" slipper. Jag har varit där, som ni vet. Och jag respekterar att människor tänker olika. Är olika. Men jag hoppas så att hon inte ändrar sig. Står kvar på perrongen när tåget har gått. När det inte finns någon återvändo. Om det nu blir så att IVF inte går vägen för dem. Och jag tycker också att det skulle vara så sorgligt om hon inte blir mamma. Min fantasifulla, spontana vän. Som gillar barn så mycket. Men det säger jag inte, utan jag fortsätter bara att hålla mina tummar hårt.