Tankar om syskon, svar till Ebba.

Svar till Ebba:

Vi har ju som ni alla vet hållit på med IVF rätt länge. Det började på Sophiahemmet 2004 och fortsatte med Huddinge sjukhus när vi kommit fram i den landstingsfinansierade kön. Sommaren 2006 kom vårt efterlängtade barn, Prinsen. För mig har det alltid varit självklart att försöka få ett syskon till Prinsen. Jag vill ge honom någon att dela sin barndom med. Jag älskar att vara mamma och vill ha ett barn till. Så. Hela tiden har jag tänkt: "Jag vill försöka få ett syskon till honom. Går det inte så går det inte och så klart tackar jag Gudarna för att jag har Prinsen, i vilket fall. Jag vill göra vad jag kan men blir det inget mer barn så har vi Prinsen och han blir ingen olycklig människa som ensambarn." Sambon var inte så pigg på att föröka få ett till barn. Han tyckte det var jobbigt med IVF sa han. Men enligt mig var det jag som fick ta det mesta med mediciner, läkarbesök osv. Jag fick honom att gå med på att ta dem i frysen som fanns kvar på Huddinge (två stycken) och även att köpa ett trepack på Linnékliniken. Inget av dessa förök ledde ju till en fullgången graviditet och ett barn. Efter fem syskonförsök nångång började sambon muttra om att "Hur länge ska vi hålla på. Du kommer ju aldrig att sluta och sätta ett stopp." Men jag kände att så länge läkarna säger att vi har goda chanser kan jag inte ge upp. Jag tänkte också att det var jag som skulle bestämma när det var finito. Det eftersom det var jag som gick egenom det fysiska, jag som har en biologisk klocka. Jag tänkte att hur ska det bli, om jag ger upp när jag inte känner mig färdig, så blir jag bitter sen. Är det en vinst för sambon? Och tänk om vi gör slut, så har han bestämt att jag ska lägga ner IVF och våra chanser att ge Prinsen ett syskon och sedan att det blivit för sent för min del. Så gick mina tankar. Sambon lade ner kan man säga. De två sista försöken betalade jag själv, 9000 styck. Jag körde ensam till Uppsala, visserligen som så många gånger förr, vi talade inte så mycket om ruvningen. Jag körde liksom bara på medan jag upplevde att han var passiv. För min sambo var det inte lika viktigt med ett till barn som för mig. Det tog jag ingen hänsyn till och detta kommer inte påverka hans sätt att vara mot barnet, det är jag säker på. Detta barn är självklart inte oönskat från hans sida, men jag tror inte att han orkade kämpa på som jag. Eller kanske var det så att han inte trodde som jag.

Jag vet inte om detta är svar nog på din fråga/ dina frågor. Gällande priser och så tycker jag att du ska sätta dig ner och jämföra olika alternativ som finns på nätet.

Kram /Anna-Bell

Sams

Igår pratade jag med en chef om att bli omplacerad denna termin. Jag menar, jag jobbar med små barn. Alltså blöjbyten, på- och avklädning, lyft, plocka leksaker, böja sig dubbelvikt 1000 gånger varje dag. "De blir svårt som jag ser det nu" svarade hon. Jaha ja. Och jag vet varför. För att det är enklare att säga så. Var om inte på min arbetsplats hade det varit lättare att ordna? Det finns ett till arbetslag på förskolan. De har större barn. Varför inte flytta en person och byta med mig i fyra månader? Jo för att det blir för obekvämt att ta det för hon som ska kallas för chef. Det är smidigare att säga till mig att det inte funkar. Ska söka havandeskapspenning och hoppas på det bästa.

Igår ringde jag till vännen G. Det var hennes födelsedag. Vi pratade lite löst om allt möjligt och ska träffas nästa vecka. Mamma ringde på kvällen. "Vi ska väl inte vara osams?" sa hon. Och jag förklarade att jag blir tokig på hennes städmanier. "Jag lovar att inte städa mer hos dig" sa hon och tillade "När jag blir gammal är det du som får städa hos mig." Det känns fint att hon ringde och det sa jag.

Hjärtat

Igår fick jag lyssna på bebisens hjärta för första gången. Det lät fint. Jag kom till barnmorskan på eftermiddagen och redan innan vi (barnmorskan och jag) kom in på rummet grinade jag. För att jag just blivit osams med mamma. För att jag är så hormonell och känslig. Barnmorskan är jättebra. Hon lyssnar och verkar förstå. Det känns fint. Jag sa till henne att jag behöver prata med någon kurator eller så. Jag mår inte 100. Mina karastroftankar har slagit rot i skallen på mig och jag behöver verktyg för att kunna putta bort dem. Hemma är det ingen idé att prata om det. Sambon fattar noll på det planet. Han blir knappt förkyld, ännu mindre får han bryt som är psykiska. Det finns liksom ingen kunskap eller förståelse alls. Det är inte så att jag har freakat ur helt. Jag bara känner att jag bär på en massa tunga stenar som måste bort från axlarna och ur ryggsäcken.

Ibland undrar jag om det är jag som är för argsinnt av mig eller varför det blir som det blir. Jag brukar inte vara osams med folk. Just nu har jag inte pratat med bästa vännen G sedan i mitten av juli och igår lackade jag på mamma. Men å andra sidan är jag inte ensam i konflikterna och de andra två verkar minst lika tjurskalliga som jag. Well, det blir nog bra i slutänden. Men idag fick jag asdåligt samvete när min kollega vars mamma är död sa att man måste vara rädd om sina föräldrar. Ja det måste man. Det är skit att det blev så här. Men jag kan inte vrida tillbaka tiden. Jag får förklara ännu en gång, be om ursäkt för mitt kanske gåpåiga sätt och komma överens om något tillsammans med mamma. Så får det bli.

Bråk

Idag har jag blivit osams med min mamma. Det känns asjobbigt. Det handlar om städningen. Igen. Men så här, hon är städgalen och anser att hon är snäll som vill hjälpa oss hemma. Så fort hon kommer innanför tröskeln börjar hon prata om att klippa gräset eller putsa fönster eller moppa golven. Ja nånting. Skitbra tycker sambon. Men jag triggas igång. Tycker att det känns som att hon klampar in, tycker att vi har skitigt, som att hon inte tycker att det jag gör duger. Ett exempel på det är när hon en gång stod och kikade över min axel och kommentarade mitt sätt att göra sockerkakssmet. "Så där gör inte jag. Du liksom bara dänger ner allting." Som att bara hennes sätt är bra, inget utanför hennes snäva ramar. Och idag när Prinsen berättade att vi hade plockat ner äpplen från trädet för att göra paj till efterrätt vände hon sig till sin man och sa "Men hur är det nu med pajdegen? Är det 3 dl vetemjöl?" Men alltså, det var JAG som skulle bjucka på paj. Relaxa känner jag bara. Så jag tog till orda och bad henne sluta stressa med VÅR städning och det JAG gör. Det slutade med att hon skrek åt mig, svor som jag aldrig hört henne svära förr. Lät mig få veta att hon har jätteont i händerna och ryggen, gav mig dåligt samvete. Som att jag borde veta bättre och ta emot hennes vänliga hjälp utan att gaffla. Det sista sa hon inte med det förstod jag mellan raderna. Och mellan oss satt mammas man och byggde lego med Prinsen. Tyst och utåt opartisk. Prinsen kom fram till mig, kramade mig och klappade mig på axeln. "Jag tröstar dig mamma" sa han och jag förklarade att vi bara blivit lite osams mormor och jag, att det är sånt som kan hända. Sedan drog de hem. Struntade i att göra makaronipudding trots att jag bad henne stanna så att vi kunde prata som två vuxna människor. Så här sitter jag alena och känner mig rutten, som världens sämsta dotter. Otacksam och elak som spyr ut allt rakt ut. Fan vad jag är bad.

Jobbet

Tack Tova-Lisa för fina ord! Jobbet ja. Det känns inte ok alls faktiskt. Jag är ju på vissa plan ett kontrollfreak och för många tåtar hänger löst för att jag ska tycka att det är ok. Bland annat har vi ingen nära chef. Det är asjobbigt att inte ha någon att vända sig till om det är något. En kollega till mig slutar om två veckor och ingen ny är på gång. Man undrar varför. För att vi ska gå en till man kort? (Vi saknar redan en person till en tjänst.) Eller för att det ska kommen en eller flera vikarier och hoppa runt på hennes timmar? Vi har just nu inskolningar, nio stycken pluttar, och jag har kommit på att det är omöjligt att arbeta på en småbarnsavdelning och inte bära de små. Detta har gjort att jag idag har skickat ett mail till vår nya rektor som jag endast sett i tio minuter, och bett om att få bli omplacerad. Det skulle liksom underlätta att slippa lyft, på-och avklädningar och blöjbyten. Hoppas på det.

Back!

Tillbaka på jobbet och tillbaka på bloggen!

Vet inte vart jag ska börja, hur jag ska sammanfatta denna semester och detta blogguppehåll. Försöker så här lite kort:

Astrid Lindgrens värld: Varmt, trångt, kul med alla teatrar. Prinsen gillade en flotte mest av allt. Där drog man sig fram och tillbaka över vattnet. Jättekul tyckte han.

Stuga: Näe, att hyra stuga är nog inte min grej. Speciellt inte i en tallskog långt bort från civilisationen Snubbigt också att veta att andra okända människor nyss har sovit i samma täcken. När jag bäddade i våra lakan kunde jag inte sluta tänka på vilken runk det fanns i de där gamla täckena. Vi hyrde stugan i en vecka. Efter två dagar gav vi upp och drog hem.

Ultraljud: Gjorde ju ett i vecka 13 för att jag är orolig av mig och har som ni vet en speciell historia. Idag var det dags igen. Allt såg bra ut enligt barnmorskan och det var ju verkligen skönt att höra. Hon fick förresten hybris när vi bad om en bild till Prinsen och fixade sju stycken.

Oro: Jodå, jag är ju nojan själv men nu har det eskalerat totalt. Jag förstår att det är mina hormoner som spökar men ska faktiskt försöka prata med någon på MVC. Det är fruktansvärt jobbigt att parera sina katastroftankar och hang ups själv. Detta är utanför de vanliga ramarna, det förstår jag utan att få ett utlåtande av någon specialist. Jag behöver verktyg att hanteta min oro helt enkelt och denna oro handlar just nu faktiskt inte ens om graviditeten. Det är annat jag snöar in på.

Förhållandet: Det är fint med sambon med det har varit en helt sexfri sommar. Näe jag vågar mig faktiskt inte på någon aktivitet just nu. Men jag har tänkt att hålla ihop med karln länge så det finns tid för sådant senare.

Prinsen: Underbar som vanligt så klart. Knappt ingen trots under sommaren. Mest bara kloka tankar, frågor om varför saker är som det är och gos. Så underbart att vara ledig med honom!

Talat om: Vi har talat om. För mamma med man i vecka 15. Jag spydde som en gris när de var här så jag var liksom tvungen att outa mig. En del har faktiskt blivit lite förvånade, "Jag trodde bara att ni skulle ha ett barn för det verkade så." Min svala attityd har alltså funkat. Roligast var det att tala om för Prinsen. Han bytte inte samtalsämne på en timme. "Åh vad det ska bli roligt att få en bebis! Jag tycker att hon ska heta Maj-Britt!" Så pratade han med magen och klappade den. Älskade unge, han kommer att bli den finaste brorsa av alla!

Osams: Jag är osams med bästa vännen G. Vi har kännt varandra i 15 år, är varandras tvillingsjälar och detta har aldrig hänt. Det började med en gemensamt bokad stuga och fortsatte med att hon bangade, att jag blev besviken och att hon ansåg att jag var oförstående. Vi har nu inte pratat med varandra på sex veckor. Förstår inte vad det är som händer. Någon måste bryta tystnaden och jag undrar om det blir jag.

Huset: Ingen renovering över huvudtagen har gjorts under semestern.

Ja det var väl lite kort om semestern och det som hänt sedan senast. Är det något annat ni vill veta, liksom våga-fråga med Anna-Bell? Kom igen och ge mig några roliga frågor att bita i. Behöver en putt i baken för att komma igång efter blogguppehållet.