Prat om döden

Det är när vi ska lägga oss som han tittar på mig, Prinsen, och plötsligt säger "Mamma jag vill inte dö!" Och jag tittar på honom, lägger min arm runt honom, undrar "Vad menar du?" Och han berättar, gråter av panik. Han vill inte, vad händer, varför måste man dö? Barn kan dö, det har han förstått. Någon kompis har talat om någon treåring som dog, och en som var tio. Ska det hända honom? Jag är kall inombords, vill dra täcket över huvudet, gråta. Men jag är lugn på utsidan. Vaggar honom där vi ligger i sängen. "Jag vet inte vad som händer när man dör, men jag hoppas att vi ska bli riktigt gamla, att du och Gittan får barn så att jag blir farmor och mormor." Han gråter mer. "En del tror att själen liksom vandrar vidare på något sätt. Det kan man välja att tro", försöker jag. "Jag vill inte vara någon annan", snyftar han. "Jag vill vara jag jämt, ha mina kompisar och mina föräldrar. Förresten kan man ju inte leva om. Hur ska jag kunna komma ut ur någon annans mage? Det funkar ju inte!"

Jag är rädd för döden. Får ångest och panikkänslor av att tänka på den. På att jag ska försvinna, på att andra nära ska göra det. Och jag blir rädd att jag på något sätt har fört över min dödsångest till mitt barn. Men jag vet att sexåringar tänker på döden, för att de förstår mer av sin omvärld än tidigare. Och på ett sätt är jag glad över att han kommer till mig, släpper ut de jobbiga tankarna, delar dem med mig, istället för att bära dem själv.

Efter att ha pratat länge läste jag en saga och innan han somnade bad han mig sova nära. "Jag lovar", sa jag och låg bakom min prins hela natten.