Earth hour

Jag hade innan funderat lite på vad jag skulle hitta på vid Earth Hourn igår. Sambon var inte hemma. Är jag solo på kvällen (ja, detta gäller ju även när Sambon är hemma) surfar jag, tittar på tv eller läser en bok. Det sistnämnda skulle kunna göras med levande ljus, men det skulle vara livsfarligt då jag så lätt somnar när jag läser på kvällen.

Men. Jag lade barnen kvart över åtta och somnade med dem på stört. Vaknade dock vid halv tolv och insåg att jag hade lampan i hallen tänd. Fan, på självaste Earth Hour! Det hade ju annars varit väldigt lätt att ha det släckt...

Tomt

Mannen med tomten har hört av sig. Han sa att han kan tänka sig att sälja, men gav mig ett orimligt högt pris. Satt nyss och kollade på Hemnet bara för att. Fan att vi inte vill bo i Kalix. Där kan man tydligen få tag på en sjönära tomt för bara 50 000 kronor. Såg en massa fina hus i andra delar av Sverige. Så stora kåkar, för så lite pengar. Fattar att det kan vara svårt att få jobb i vissa delar av landet, men säg att man har ett jobb. Man verkar ju bo så billigt!

Framtid

Vi har kollat på hus fram och tillbaka i två år nu. För att vi vill ha lite större. Nu har vi kommit fram till att det kanske är lika bra att bygga ett nytt hus. Så att vi kan få som vi vill och slippa renovera. Så att vi kan göra en bra ekonomisk vinst i framtiden. Jag vill dock bo i det område som vi bor i nu och det är lite körigt. Har hittat en tomt som står helt tom och jag har tagit reda på vem som äger den och har även skickat ett brev. Spännande, men det skulle vara för lätt att bara få köpa den för en rimlig peng.

Sambon har varit föräldraledig i drygt en månad med Gittan nu. Det har varit glassigt för mig. Jag har endast lämnat Prinsen på morgnarna och middagen har varit på G efter jobbet. Nu har Sambon börjat jobba, på ett nytt jobb, och det blir nya rutiner igen i och med hans ändrade tider och arbetsuppgifter.

Jag har tankarna på de två små i frysen och tycker att det känns jobbigt att våra embryon kommer att kastas. Drömmer i smyg om att vi använder dem för att få ett tredje barn, men vågar inte säga det till Sambon, för då kommer han att krossa den tanken bums.

På jobbet funkar det bra. Har fått en ny kollega som det funkar så bra med. Det är roligt att gå till jobbet och jag är verkligen glad att det är hon som är på vår avdelning. Vi har mycket att prata om, både jobbmässigt och privat. Jag kommer att stanna på mitt jobb i några år framöver, för det passar så bra med mitt/vårt privatliv. Hyfsat flexibelt och nära både dagmamma, skola och hem.

Att lämna sina nappar

Jag hade sparat ett tag på gamla nappar. För vi hade bestämt att de skulle lämnas på våren, när Gittan fyllt tre år. Och jag ville att det skulle vara mycket och roligt.  Så när vi stod där vid nappmaskinen på Skansen var det 14 stycken nappar som skulle stoppas i. Det blev kö bakom och Gittan stoppade i en efter en, verkade tycka att det var helt ok. Inga ledsna miner alls. Napparna åkte in i ett rör och vidare till en liten figur som körde iväg med nappen på sitt flak. Sedan tippades nappen ur och åkte vidare och till sist hamnade den i en enorm cylinderformad skål, landade som i ett hav av andra nappar. Någon kattunge syntes inte till, bara en stor svart som måste ha varit mamma- eller pappakatt satt där inne. 

När vi lämnade byggnaden där nappmaskinen finns satte Gittan ihop sina tänder, som för att kolla om det öppna bettet var borta. Sedan gick vi vidare ut till hennes vagn. Där öppnade hon paketet med dockan och hon blev glad. Vi tittade på lite djur och åt sedan lunch. Men sedan blev Gittan trött och grät lite. "Mina nappar! Jag vill ha dom!" skrek hon. "De är kvar hos kattungarna. Du har slutat med napparna nu", sa jag. "Hämta dem!" sa hon, men lugnade sig väldigt fort.

Jag hade förväntat mig att den första natten skulle vara jättetuff. Så blev inte fallet. Gittan somnade snabbt med en liten nappflaska med mjölk. (Tror att hon passade på att suga lite extra på den.) Hon frågade inte efter napparna och inte heller när hon vaknade klockan 04.00 för att nattblöjan hade läckt. Andra natten vaknade hon också och när hon kom över till sambons och min säng talade hon om att hon ville ha sina nappar. Jag sa åter att de nu finns hos kattungarna på Skansen. "Kanske att de använder de nu", sa jag. "Sover katterna nu?" undrade hon och jag sa att "Det gör de och nu ska vi också sova." Vilket vi också gjorde strax efter. I natt var det tredje natten utan napparna och det var inte ett ljud om dem då heller.

Jag vågar inte ropa hej ännu, för jag förstår att det kan komma bakslag. Men oj vad det hittills har gått bra! En enda gång har hon gråtit och det var när hon var trött på Skansen och då var det bara en liten kortis. Jag märker att Gittan tänker på det och bearbetar att hon har lämnat sina nappar med kommentarer som dessa:

"Jag har slutat med napp." (På Apoteket när hon tittade på nappar idag.) "Men den rosa är fin!"

"Det var inte bra att sluta med napp!" (När jag sa att hon var så duktig som slutat.)

"Kan du köpa mig en napp. Bara EN!" (Med bedjande blick och rynkad näsa en kväll när vi lade oss.)

Just nu har Sambon nattat klart Prinsen och Gittan och hon har inte nämnt ordet "napp" en enda gång.  För mig, som vet hur högt hon älskade sina nappar, är det faktiskt helt otroligt. Jag är både förvånad och väldigt lättad! Älskade, duktiga lilla, stora tjej.

Sista kvällen med napparna

När Gittan var två veckor började hon med napp. Hon gillade den från första stund. Nappen är bra. Hon har den när hon är ledsen, trött eller bara lite nappsugen. Aldrig annat än när hon sover hos dagmamman. Men hemma lite då och då. För att vi vet att hon älskar den och för att man ibland som förälder tar den snabba vägen. Gittan vill ha två nappar när hon ska sova. En i handen att pilla på och en i munnen. Hon älskar sina nappar. Men imorgon är det dags att sluta. Vi har samlat i hop alla nappar och ska åka till Skansen för att de dem till kattungarna. Vi har pratat om det i flera månader och hon har hela tiden sagt att "Jag blir ledsen då" och jag har bekräftat henne, talat om att man kan bli lite ledsen men att det går över.

Jag tycker att det känns känslomässigt jobbigt. För jag är en blödig mamma. Jag vet att Gittan kommer att vara ledsen och det är jobbigt när ens barn är ledset. Det kommer att det blir svårt att sova de första nätterna, det är jag säker på. Men jag kommer att vika undan alla kvällsaktiviteter nästa vecka, för att gosa, sjunga och vyssa. Finnas där.

Måste hon sluta nu då? Ja, det tycker jag. Det känns rimligt att sluta med napp runt tre tycker jag. Men mest tänker jag inte på siffran, utan på att Gittan har nappbett. Jag vill göra vad jag kan och jag tror att det kommer att gynna hennes tal, att det nog kommer att bli lättare att säga "S" när det öppna bettet är borta. Och det är det jag kommer att tänka på när hon är ledsen på natten imorgon, när det inte finns någon napp kvar i nappskålen i köket. Att det är bäst för Gittan. Att det gynnar hennes tal och tänder, att hon kanske slipper logoped och tandställning för att vi slutar nu.

Hon ska få en docka förresten, för sina nappar. Den kommer att finnas med till Skansen i paket och det kommer hon att få när napparna är borta. En mjuk docka som man kan ha i sängen när man sover, en bebisdocka med napp. För så skulle det vara.

Och nu hör jag att hon pratar i sin säng, med sin pappa och bror. Att hon säger "Imorgon ska jag sluta med napp." Hon vet att imorgon är det en stor dag. För ikväll är det sista kvällen med napparna.