När Gittan var två veckor började hon med napp. Hon gillade den från första stund. Nappen är bra. Hon har den när hon är ledsen, trött eller bara lite nappsugen. Aldrig annat än när hon sover hos dagmamman. Men hemma lite då och då. För att vi vet att hon älskar den och för att man ibland som förälder tar den snabba vägen. Gittan vill ha två nappar när hon ska sova. En i handen att pilla på och en i munnen. Hon älskar sina nappar. Men imorgon är det dags att sluta. Vi har samlat i hop alla nappar och ska åka till Skansen för att de dem till kattungarna. Vi har pratat om det i flera månader och hon har hela tiden sagt att "Jag blir ledsen då" och jag har bekräftat henne, talat om att man kan bli lite ledsen men att det går över.
Jag tycker att det känns känslomässigt jobbigt. För jag är en blödig mamma. Jag vet att Gittan kommer att vara ledsen och det är jobbigt när ens barn är ledset. Det kommer att det blir svårt att sova de första nätterna, det är jag säker på. Men jag kommer att vika undan alla kvällsaktiviteter nästa vecka, för att gosa, sjunga och vyssa. Finnas där.
Måste hon sluta nu då? Ja, det tycker jag. Det känns rimligt att sluta med napp runt tre tycker jag. Men mest tänker jag inte på siffran, utan på att Gittan har nappbett. Jag vill göra vad jag kan och jag tror att det kommer att gynna hennes tal, att det nog kommer att bli lättare att säga "S" när det öppna bettet är borta. Och det är det jag kommer att tänka på när hon är ledsen på natten imorgon, när det inte finns någon napp kvar i nappskålen i köket. Att det är bäst för Gittan. Att det gynnar hennes tal och tänder, att hon kanske slipper logoped och tandställning för att vi slutar nu.
Hon ska få en docka förresten, för sina nappar. Den kommer att finnas med till Skansen i paket och det kommer hon att få när napparna är borta. En mjuk docka som man kan ha i sängen när man sover, en bebisdocka med napp. För så skulle det vara.
Och nu hör jag att hon pratar i sin säng, med sin pappa och bror. Att hon säger "Imorgon ska jag sluta med napp." Hon vet att imorgon är det en stor dag. För ikväll är det sista kvällen med napparna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh vad bra, men svårt!
Vår lillstjärna som nyss fyllde fyra har inte slutat än, och jag tänker ofta att vi verkligen måste måste snart, men så tycker jag så synd om henne, för att jag vet att det kommer bli svårt.
Du har ju helt rätt, det är inte bra för tänderna och inte för uttalet. Jag måste nog ta ett snack med henne om det igen snart, men först göra en plan.
Lycka till, hoppas att det blir så smärtfritt det går för henne.
kram!
Ett stort steg både för henne och för dig.
Men det verkar som att de flesta ungar klarar av det väldigt bra.
Jag är så lyckligt lottad att mina barn självmant slutat med napp, men det är väldigt ovanligt förstår jag.
Hur har det gått? Vi har en snart treåring som ÄLSKAR sin napp...
Nylsa: Gör en plan. Jag tror att det lönar sig. Lycka till! Kram A-B
Kattmamman: Ja, det är ju optimalt när de slutar själva, så att man slipper planera, engagera sig och ta fajten.
Anonym: Tack för att du frågar. Det har gått så mycket bättre än vad jag trodde, som du kan läsa ovan.
Skicka en kommentar