Gittan har varit sjuk och jag med. När man är 40 år och har mycket feber (mellan 39 och 40) i tre dagar, blir man inte så kaxig. Då kan det bli så att man gråter på natten och viskar "mamma." Så att man inte vill äta och så att ens fina lilla dotter säger "Mamma, du tar inte hand om mig!" Men man svarar bara att "Jag är sjuk. Nu tittar vi på Dora. Igen." Och så somnar man om.
Vi har varit hos snälldoktorn, Gittan och jag. Och både hon och jag ska äta penicillin i tio dagar. Jag vet att det inte är bra, att käka kur efter kur. Men snälla. Tack för att det finns! Vi behövde det denna gång.
söndag 31 januari 2016
söndag 24 januari 2016
Mejlat
Att jag har ångest och katastroftankar är ju ingen nyhet. Nu har jag haft det så mycket den senaste tiden. Så i morse tog jag mig i kragen och mejlade en psykolog för en tid.
tisdag 12 januari 2016
Ny på jobbet
Jag har gjort dag två på mitt nya jobb. Jag hatar att vara ny. Att inte veta, kunna. Jag känner mig lyssnande, tystlåten. Inte skulle någon kunna förstå att jag kan vara rolig, snuskig och rapp i käften. Att jag är framåt. Det är jobbigt att inte ha koll, besvärligt för en kontrollmänniska. Men jag tar dag för dag. Planerar och tittar bara en jobbdag framåt. För att kunna greppa. Men folk är snälla. Säger att jag kan fråga. Och det gör jag. Men det är jobbigt ändå. För jag är en trygghetsmänniska. Som gillar att vara varm i kläderna. Men ibland måste man våga. För annars blir man bara bitter, om man stannar där det känns som att man har gjort sitt. Och jag tror att det blir bra efter en tid. Det tror jag verkligen.
Ebba, Tudorienne, Ekomamman och andra!
Jag är här! *Viftar med handen*
Ja, jag ska göra ett försök att skriva lite blogg.
Tack snälla ni, för att ni fortfarande tittar in här ibland.
Ja, jag ska göra ett försök att skriva lite blogg.
Tack snälla ni, för att ni fortfarande tittar in här ibland.
onsdag 6 januari 2016
Nytt
Kanske att man ska använda denna blogg, ha den som en ventil igen. Återuppta bloggandet. För att skriva av sig. För att få utlopp för tankar och känslor. Vi får se hur det går.
Det känns som att det är en tid av förändring. Ja, det gör det ju alltid i januari. Men i år kanske ännu mer. Vi har köpt ett nytt hus. Ett gammalt, med charm. Med knarrande golv och slitna snickerier. I början var det jobbigt. Jag kände mig inte hemma. Det börjar bli bättre. Våra lukter har tagit vid, våra saker. Tiden, några månader, har gjort att jag har vant mig.
Jag har bytt jobb. Imorgon ska jag vara på nytt ställe, med andra arbetsuppgifter. Det ska bli kul, spännande och jag är oroväckande lite nervös. Men det lär komma, tro mig.
Gittan har fyllt år. Fem år, min bebis! Och här sitter jag med en blogg som heter Bebisliv, jag som inte får någon mer bebis. De sista blastocysterna kastades i somras i samma veva som jag fyllde 40 år. Sambon tyckte att det är bra som det är, med två fina barn. Och jag som knappt vågade tro på barn en gång, är nöjd. Hur kan man vara annat? Men jag var ledsen också och det kändes i hjärtat att slänga det som vi skapat med blod, svett och tårar, vid samma tillfälle som Gittan blev till.
Jag ska strunta i Friskis och börja dansa. Så ska jag promenera. Jag måste röra på mig för att inte bli helt knäpp. För jag har fortfarande stark ångest och katastroftankar. Jag ska söka för det. Igen. Hos en psykolog denna gång. För gör jag inte det, så blir min vän G galen på mig och ringer själv och bokar in mig, säger hon.Skönt för dem som slipper ha katastroftankar, för det tär på en, tar energi från annat.
Sambon och jag hänger ihop ännu, det är bra. Upp och ner, ni vet. Några av våra nära vänner håller på att separera. När jag fick veta det hamnade jag i en fet svacka. Vad är det som gör att jag stannar år ut och år in, tänkte jag. Men efter ett tag kom jag på att det ska vara Sambon och jag, att det bara är att hålla i sig och åka med i svängningarna. Att gräset inte lär vara grönare. De låg inte längre, våra vänner. De hade knappt legat alls på flera år. De talade hon om när vi gick et promenad i skogen. Hon som varit lite svår att komma in på livet grät och jag med. Vi höll armkrok och pratade om det som varit och varför det blev som det blev. Fint samtal, sorgligt men bra. Varför blir det så att man slutar ligga?
Nu är kväll i stugan och jag ska snart gå och lägga Prinsen och Gittan. Vi ska ligga i dubbelsängen och jag ska läsa sagor för dem, som vi älskar att göra. Sedan ska jag krama dem hela natten och Sambon lär sova i Prinsens säng, som han gör när vi har ockuperat dubbelsängen.
Over and out.
/Anna-Bell
Det känns som att det är en tid av förändring. Ja, det gör det ju alltid i januari. Men i år kanske ännu mer. Vi har köpt ett nytt hus. Ett gammalt, med charm. Med knarrande golv och slitna snickerier. I början var det jobbigt. Jag kände mig inte hemma. Det börjar bli bättre. Våra lukter har tagit vid, våra saker. Tiden, några månader, har gjort att jag har vant mig.
Jag har bytt jobb. Imorgon ska jag vara på nytt ställe, med andra arbetsuppgifter. Det ska bli kul, spännande och jag är oroväckande lite nervös. Men det lär komma, tro mig.
Gittan har fyllt år. Fem år, min bebis! Och här sitter jag med en blogg som heter Bebisliv, jag som inte får någon mer bebis. De sista blastocysterna kastades i somras i samma veva som jag fyllde 40 år. Sambon tyckte att det är bra som det är, med två fina barn. Och jag som knappt vågade tro på barn en gång, är nöjd. Hur kan man vara annat? Men jag var ledsen också och det kändes i hjärtat att slänga det som vi skapat med blod, svett och tårar, vid samma tillfälle som Gittan blev till.
Jag ska strunta i Friskis och börja dansa. Så ska jag promenera. Jag måste röra på mig för att inte bli helt knäpp. För jag har fortfarande stark ångest och katastroftankar. Jag ska söka för det. Igen. Hos en psykolog denna gång. För gör jag inte det, så blir min vän G galen på mig och ringer själv och bokar in mig, säger hon.Skönt för dem som slipper ha katastroftankar, för det tär på en, tar energi från annat.
Sambon och jag hänger ihop ännu, det är bra. Upp och ner, ni vet. Några av våra nära vänner håller på att separera. När jag fick veta det hamnade jag i en fet svacka. Vad är det som gör att jag stannar år ut och år in, tänkte jag. Men efter ett tag kom jag på att det ska vara Sambon och jag, att det bara är att hålla i sig och åka med i svängningarna. Att gräset inte lär vara grönare. De låg inte längre, våra vänner. De hade knappt legat alls på flera år. De talade hon om när vi gick et promenad i skogen. Hon som varit lite svår att komma in på livet grät och jag med. Vi höll armkrok och pratade om det som varit och varför det blev som det blev. Fint samtal, sorgligt men bra. Varför blir det så att man slutar ligga?
Nu är kväll i stugan och jag ska snart gå och lägga Prinsen och Gittan. Vi ska ligga i dubbelsängen och jag ska läsa sagor för dem, som vi älskar att göra. Sedan ska jag krama dem hela natten och Sambon lär sova i Prinsens säng, som han gör när vi har ockuperat dubbelsängen.
Over and out.
/Anna-Bell
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
