Bråk

Idag har jag blivit osams med min mamma. Det känns asjobbigt. Det handlar om städningen. Igen. Men så här, hon är städgalen och anser att hon är snäll som vill hjälpa oss hemma. Så fort hon kommer innanför tröskeln börjar hon prata om att klippa gräset eller putsa fönster eller moppa golven. Ja nånting. Skitbra tycker sambon. Men jag triggas igång. Tycker att det känns som att hon klampar in, tycker att vi har skitigt, som att hon inte tycker att det jag gör duger. Ett exempel på det är när hon en gång stod och kikade över min axel och kommentarade mitt sätt att göra sockerkakssmet. "Så där gör inte jag. Du liksom bara dänger ner allting." Som att bara hennes sätt är bra, inget utanför hennes snäva ramar. Och idag när Prinsen berättade att vi hade plockat ner äpplen från trädet för att göra paj till efterrätt vände hon sig till sin man och sa "Men hur är det nu med pajdegen? Är det 3 dl vetemjöl?" Men alltså, det var JAG som skulle bjucka på paj. Relaxa känner jag bara. Så jag tog till orda och bad henne sluta stressa med VÅR städning och det JAG gör. Det slutade med att hon skrek åt mig, svor som jag aldrig hört henne svära förr. Lät mig få veta att hon har jätteont i händerna och ryggen, gav mig dåligt samvete. Som att jag borde veta bättre och ta emot hennes vänliga hjälp utan att gaffla. Det sista sa hon inte med det förstod jag mellan raderna. Och mellan oss satt mammas man och byggde lego med Prinsen. Tyst och utåt opartisk. Prinsen kom fram till mig, kramade mig och klappade mig på axeln. "Jag tröstar dig mamma" sa han och jag förklarade att vi bara blivit lite osams mormor och jag, att det är sånt som kan hända. Sedan drog de hem. Struntade i att göra makaronipudding trots att jag bad henne stanna så att vi kunde prata som två vuxna människor. Så här sitter jag alena och känner mig rutten, som världens sämsta dotter. Otacksam och elak som spyr ut allt rakt ut. Fan vad jag är bad.