Hjärtat

Igår fick jag lyssna på bebisens hjärta för första gången. Det lät fint. Jag kom till barnmorskan på eftermiddagen och redan innan vi (barnmorskan och jag) kom in på rummet grinade jag. För att jag just blivit osams med mamma. För att jag är så hormonell och känslig. Barnmorskan är jättebra. Hon lyssnar och verkar förstå. Det känns fint. Jag sa till henne att jag behöver prata med någon kurator eller så. Jag mår inte 100. Mina karastroftankar har slagit rot i skallen på mig och jag behöver verktyg för att kunna putta bort dem. Hemma är det ingen idé att prata om det. Sambon fattar noll på det planet. Han blir knappt förkyld, ännu mindre får han bryt som är psykiska. Det finns liksom ingen kunskap eller förståelse alls. Det är inte så att jag har freakat ur helt. Jag bara känner att jag bär på en massa tunga stenar som måste bort från axlarna och ur ryggsäcken.

Ibland undrar jag om det är jag som är för argsinnt av mig eller varför det blir som det blir. Jag brukar inte vara osams med folk. Just nu har jag inte pratat med bästa vännen G sedan i mitten av juli och igår lackade jag på mamma. Men å andra sidan är jag inte ensam i konflikterna och de andra två verkar minst lika tjurskalliga som jag. Well, det blir nog bra i slutänden. Men idag fick jag asdåligt samvete när min kollega vars mamma är död sa att man måste vara rädd om sina föräldrar. Ja det måste man. Det är skit att det blev så här. Men jag kan inte vrida tillbaka tiden. Jag får förklara ännu en gång, be om ursäkt för mitt kanske gåpåiga sätt och komma överens om något tillsammans med mamma. Så får det bli.