Igår pratade jag med en chef om att bli omplacerad denna termin. Jag menar, jag jobbar med små barn. Alltså blöjbyten, på- och avklädning, lyft, plocka leksaker, böja sig dubbelvikt 1000 gånger varje dag. "De blir svårt som jag ser det nu" svarade hon. Jaha ja. Och jag vet varför. För att det är enklare att säga så. Var om inte på min arbetsplats hade det varit lättare att ordna? Det finns ett till arbetslag på förskolan. De har större barn. Varför inte flytta en person och byta med mig i fyra månader? Jo för att det blir för obekvämt att ta det för hon som ska kallas för chef. Det är smidigare att säga till mig att det inte funkar. Ska söka havandeskapspenning och hoppas på det bästa.
Igår ringde jag till vännen G. Det var hennes födelsedag. Vi pratade lite löst om allt möjligt och ska träffas nästa vecka. Mamma ringde på kvällen. "Vi ska väl inte vara osams?" sa hon. Och jag förklarade att jag blir tokig på hennes städmanier. "Jag lovar att inte städa mer hos dig" sa hon och tillade "När jag blir gammal är det du som får städa hos mig." Det känns fint att hon ringde och det sa jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kan inte din chef fråga det andra jobblaget iaf om nån byter frivilligt? Eller kan du fråga nån där själv om nån kan tänka sig byta? Urkasst av chefen att inte ens försöka, men många många chefer är inte skurna att vara just det - chefer.
Skönt mamma ringde! Då förstod hon. Om hon är minsta lilla lik min mamma så kommer hon fortsätta rynka lite på näsan, men det är iaf enklare att stå ut med.
Kram! /Å
Skicka en kommentar