Att lämna sina nappar

Jag hade sparat ett tag på gamla nappar. För vi hade bestämt att de skulle lämnas på våren, när Gittan fyllt tre år. Och jag ville att det skulle vara mycket och roligt.  Så när vi stod där vid nappmaskinen på Skansen var det 14 stycken nappar som skulle stoppas i. Det blev kö bakom och Gittan stoppade i en efter en, verkade tycka att det var helt ok. Inga ledsna miner alls. Napparna åkte in i ett rör och vidare till en liten figur som körde iväg med nappen på sitt flak. Sedan tippades nappen ur och åkte vidare och till sist hamnade den i en enorm cylinderformad skål, landade som i ett hav av andra nappar. Någon kattunge syntes inte till, bara en stor svart som måste ha varit mamma- eller pappakatt satt där inne. 

När vi lämnade byggnaden där nappmaskinen finns satte Gittan ihop sina tänder, som för att kolla om det öppna bettet var borta. Sedan gick vi vidare ut till hennes vagn. Där öppnade hon paketet med dockan och hon blev glad. Vi tittade på lite djur och åt sedan lunch. Men sedan blev Gittan trött och grät lite. "Mina nappar! Jag vill ha dom!" skrek hon. "De är kvar hos kattungarna. Du har slutat med napparna nu", sa jag. "Hämta dem!" sa hon, men lugnade sig väldigt fort.

Jag hade förväntat mig att den första natten skulle vara jättetuff. Så blev inte fallet. Gittan somnade snabbt med en liten nappflaska med mjölk. (Tror att hon passade på att suga lite extra på den.) Hon frågade inte efter napparna och inte heller när hon vaknade klockan 04.00 för att nattblöjan hade läckt. Andra natten vaknade hon också och när hon kom över till sambons och min säng talade hon om att hon ville ha sina nappar. Jag sa åter att de nu finns hos kattungarna på Skansen. "Kanske att de använder de nu", sa jag. "Sover katterna nu?" undrade hon och jag sa att "Det gör de och nu ska vi också sova." Vilket vi också gjorde strax efter. I natt var det tredje natten utan napparna och det var inte ett ljud om dem då heller.

Jag vågar inte ropa hej ännu, för jag förstår att det kan komma bakslag. Men oj vad det hittills har gått bra! En enda gång har hon gråtit och det var när hon var trött på Skansen och då var det bara en liten kortis. Jag märker att Gittan tänker på det och bearbetar att hon har lämnat sina nappar med kommentarer som dessa:

"Jag har slutat med napp." (På Apoteket när hon tittade på nappar idag.) "Men den rosa är fin!"

"Det var inte bra att sluta med napp!" (När jag sa att hon var så duktig som slutat.)

"Kan du köpa mig en napp. Bara EN!" (Med bedjande blick och rynkad näsa en kväll när vi lade oss.)

Just nu har Sambon nattat klart Prinsen och Gittan och hon har inte nämnt ordet "napp" en enda gång.  För mig, som vet hur högt hon älskade sina nappar, är det faktiskt helt otroligt. Jag är både förvånad och väldigt lättad! Älskade, duktiga lilla, stora tjej.