Bråk

Den senaste tiden har det varit lite bråkigt. För att jag blev arg på Sambon, för att Prinsen är i en ålder när det ska testas (ja, för all del Gittan också) och för att jag blev arg på min mamma.

Jag älskar min mamma. Hon är godhjärtad, det är hon verkligen. Men hon är lite fyrkantig och det tror jag har sina förklaringar, som jag inte går in på den här gången. Det hela började med att hon ville putsa mina fönster och slutade med att vi båda skrek och grät åt varandra. Jag vet, det låter helt sinnessjukt. För er som har läst min blogg länge (om det råkar finnas någon sådan kvar...) så minns ni kanske att min mamma älskar att städa. Jag tycker också om att ha det rent och i ordning, det är inte det. Men när jag hör mammas kommentarer (oskyldiga små gliringar) så går jag igång. "Åh, vad du har det smutsigt i din bil! Så skulle aldrig Ingemar (hennes man) ha!" Ja, jag har smutsigt. Det är låg prio på att städa min bil och Gittan joggar runt i bilen med sandiga skor och Prinsen fick för sig att börja tälja på en pinne i bilen här om sistens.

Jag tar inte hela bråket nu. Men jag säger så här. Mamma är fyrkantig, säger plumpa saker och jag går igång och känner mig lite dålig när jag får kommentarer från henne. Den här gången var det så att Prinsen kom och kladdade på de nyputsade fönstren och fick höra att "Prinsen, det var väl onödigt! Varför gör du så?!" med en sur ton. Vilket stressade mig och sa till Prinsen hårt att "Ser du inte att de (mormor och Ingemar) har putsat hela morgonen?! (Varför skulle en sjuåring lägga märke till det?) Var på Prinsen gick in på toan, låste och började gråta.

Jag sa till min mamma att "Nu får det räcka! Vi lever i det här huset, bor här och nu fick Prinsen skit, han är ett barn! Jag orkar inte höra att du får ont i ryggen av att putsa mina fönster, för att du inte orkar se dem skitiga. Jag vill inte att ni städar hos mig något mer!"

Mamma tyckte att jag var otacksam och kunde inte fatta varför jag reagerade så. "Jag vill ju bara vara snäll!" skrek hon "Men det var fan sista gången jag försökte hjälpa dig!"

Precis ett likadant bråk (vi som aldrig har bråkat mer än dessa två gånger) hade vi när jag var gravid med Gittan. Men helt plötsligt har hon smugit sig in i huset med skurgrejerna igen, tre och ett halvt år senare.

Ja, jag ångrade mig efteråt, att jag inte bara kunde vara lugn och ta det coolt. Ja, jag har funderat över hur mycket grannarna hörde där de satt på sina altaner i solen. Ja, jag har haft rysligt dåligt samvete över att Prinsen satt inlåst på toan och trodde att det var hans fel att vi bråkade i hallen. Ja, det är jobbigt att göra så att ens mamma gråter. och ja, vi måste bli vänner igen.

Koppor igen

Exakt 14 dagar efter att Gittan fick vattkoppor blev det Prinsens tur. Nu hoppas jag att de, kopporna, inte blir fler, att det inte ska klia så dant, att han får sova i natt och att det snart är över och vi kan göra bock i kanten.

Tio år

Det är nu tio år sedan vi fick veta. Fick informationen av en gynekolog att "Om ni ska få några biologiska barn måste ni ha hjälp." Jag minns det så tydligt än idag. Klumpen i magen, förtvivlan. Ibland hör man talas om att folk glömmer vilken kamp det var att vara barnlös. Möjligen att en del saker suddas ut. För att tiden går, eller för man helt enkelt inte orkar minnas. Men jag tycker att tiden som barnlös har lämnat spår. Gjort mig mer ödmjuk, format mig i föräldrarollen, som person. 

Jag kan fortfarande förundras över att de faktiskt kom, Prinsen och Gittan. Han som just har börjat spela fotboll, som har fått stora nya framtänder och som har en glugg på varje sida om dem. Hon som älskar att cykla på sin nya cykel med stödhjul, som är glad direkt när hon vaknar på morgonen och säger "Go mojjon mammi!" och kramar mig.

Ibland tänker jag på att det har varit hundår. När vi renoverade vårt hus, när vi längtade efter barn som aldrig verkade komma. När det blev missfall på missfall, när Sambon och jag talade olika språk och hade svårt att mötas på vägen.

Jag menar inte att det är en räkmacka nu. Att räcka till som mamma, sambo och på jobbet. Men ändå. När jag tänker tillbaka på längtanstiden ryser jag. För vill man ha barn, så finns det inget annat. Jag fattade det då och jag vet det nu.

Tio år sedan den där dagen i mars. Jag kommer aldrig glömma. Jag kommer alltid att vara tacksam.

Koppor

Japp, så har Gittan vattkoppor. Ska bli intressant att se om Prinsen får några. När han var cirka tre år gick det hos dagmamman. Prinsen fick tre röda prickar i ansiktet och jag drog iväg med honom till vårdcentralen. Då en kille i gruppen skulle åka utomlands ville hans föräldrar inte att han skulle få det, så jag tänkte ta reda på fakta. Tre sjuksyrror skakade på huvudet och efter att tag försvann prickarna på Prinsen. Jag vet alltså inte om det var koppor eller något annat.

Tuna

Jag vet att man inte får skratta åt hur någon ser ut, men det här hunden ser bara så festlig ut!