Bråk

Den senaste tiden har det varit lite bråkigt. För att jag blev arg på Sambon, för att Prinsen är i en ålder när det ska testas (ja, för all del Gittan också) och för att jag blev arg på min mamma.

Jag älskar min mamma. Hon är godhjärtad, det är hon verkligen. Men hon är lite fyrkantig och det tror jag har sina förklaringar, som jag inte går in på den här gången. Det hela började med att hon ville putsa mina fönster och slutade med att vi båda skrek och grät åt varandra. Jag vet, det låter helt sinnessjukt. För er som har läst min blogg länge (om det råkar finnas någon sådan kvar...) så minns ni kanske att min mamma älskar att städa. Jag tycker också om att ha det rent och i ordning, det är inte det. Men när jag hör mammas kommentarer (oskyldiga små gliringar) så går jag igång. "Åh, vad du har det smutsigt i din bil! Så skulle aldrig Ingemar (hennes man) ha!" Ja, jag har smutsigt. Det är låg prio på att städa min bil och Gittan joggar runt i bilen med sandiga skor och Prinsen fick för sig att börja tälja på en pinne i bilen här om sistens.

Jag tar inte hela bråket nu. Men jag säger så här. Mamma är fyrkantig, säger plumpa saker och jag går igång och känner mig lite dålig när jag får kommentarer från henne. Den här gången var det så att Prinsen kom och kladdade på de nyputsade fönstren och fick höra att "Prinsen, det var väl onödigt! Varför gör du så?!" med en sur ton. Vilket stressade mig och sa till Prinsen hårt att "Ser du inte att de (mormor och Ingemar) har putsat hela morgonen?! (Varför skulle en sjuåring lägga märke till det?) Var på Prinsen gick in på toan, låste och började gråta.

Jag sa till min mamma att "Nu får det räcka! Vi lever i det här huset, bor här och nu fick Prinsen skit, han är ett barn! Jag orkar inte höra att du får ont i ryggen av att putsa mina fönster, för att du inte orkar se dem skitiga. Jag vill inte att ni städar hos mig något mer!"

Mamma tyckte att jag var otacksam och kunde inte fatta varför jag reagerade så. "Jag vill ju bara vara snäll!" skrek hon "Men det var fan sista gången jag försökte hjälpa dig!"

Precis ett likadant bråk (vi som aldrig har bråkat mer än dessa två gånger) hade vi när jag var gravid med Gittan. Men helt plötsligt har hon smugit sig in i huset med skurgrejerna igen, tre och ett halvt år senare.

Ja, jag ångrade mig efteråt, att jag inte bara kunde vara lugn och ta det coolt. Ja, jag har funderat över hur mycket grannarna hörde där de satt på sina altaner i solen. Ja, jag har haft rysligt dåligt samvete över att Prinsen satt inlåst på toan och trodde att det var hans fel att vi bråkade i hallen. Ja, det är jobbigt att göra så att ens mamma gråter. och ja, vi måste bli vänner igen.