Tio år

Det är nu tio år sedan vi fick veta. Fick informationen av en gynekolog att "Om ni ska få några biologiska barn måste ni ha hjälp." Jag minns det så tydligt än idag. Klumpen i magen, förtvivlan. Ibland hör man talas om att folk glömmer vilken kamp det var att vara barnlös. Möjligen att en del saker suddas ut. För att tiden går, eller för man helt enkelt inte orkar minnas. Men jag tycker att tiden som barnlös har lämnat spår. Gjort mig mer ödmjuk, format mig i föräldrarollen, som person. 

Jag kan fortfarande förundras över att de faktiskt kom, Prinsen och Gittan. Han som just har börjat spela fotboll, som har fått stora nya framtänder och som har en glugg på varje sida om dem. Hon som älskar att cykla på sin nya cykel med stödhjul, som är glad direkt när hon vaknar på morgonen och säger "Go mojjon mammi!" och kramar mig.

Ibland tänker jag på att det har varit hundår. När vi renoverade vårt hus, när vi längtade efter barn som aldrig verkade komma. När det blev missfall på missfall, när Sambon och jag talade olika språk och hade svårt att mötas på vägen.

Jag menar inte att det är en räkmacka nu. Att räcka till som mamma, sambo och på jobbet. Men ändå. När jag tänker tillbaka på längtanstiden ryser jag. För vill man ha barn, så finns det inget annat. Jag fattade det då och jag vet det nu.

Tio år sedan den där dagen i mars. Jag kommer aldrig glömma. Jag kommer alltid att vara tacksam.