Nu är det klippt!

När jag har klippt av tre decimeter av håret tittar Prinsen på mig och säger: "Du var snyggare förut!"
Visst är det härligt med ärlighet...Då kramar Sambon mig och säger att "Jag tycker att du är jättefin!" Vad ska han annars säga?! Men själv är jag rätt nöjd. Jag ville ha en förändring och det blev det ju!

Skolavslutning

Prinsen har slutat ettan! Hans morfar kom, han som närstan aldrig är hos oss. Prinsen hade kortärmad skjorta, hårspray och solglasögon, så cool. Jag fick tänka på annat mellan varven, jag som är så lättrörd. Sedan gick vi och fikade. Prinsen fick välja vad han ville och satsade på en smoothie och den största glassen i frysboxen.

Han börjar bli stor, min prins.

Små sår

Man ska inte förakta små sår och fattiga vänner! Det är ett ordspråk jag har lärt mig på sistone. Gittan hade ett pyttesår på tån som sedan gjorde så att tån blev illröd. Förmodligen fick hon in något litet skräp i såret. Gittan grät och gnydde hela natten. Jag gick till vårdcentralen på morgonen och fick antibiotika. Hon var inte alls sig själv på dagen, lugn som hon inte brukar. Efter några timmar hade det röda från tån spridit sig över foten och när flera personer hade pratat om blodförgiftning började jag grina och åkte till barnakuten. Där sa de att hon behövde läggas in över natten om sänkan var hög, men så var inte fallet. (Det var inget som tydde på blodförgiftning, tacklov.) Dock skulle vi komma in om det röda spred sig upp på benet under natten, men det hände inte. Vi fick en återbesökstid dagen efter, för kontroll och det såg bra ut tyckte läkaren. Det var på väg åt rätt håll. Tån var varfylld och jag blev expert på att lägga omslag med sprit, vilket jag gjorde i över en veckas tid.

Nu är antibiotikakuren avslutad och tån skinnflådd på grund av all sprit, men bra. Och jag kommer alltid att ha på plåster på när det finns sår. Man ska inte förakta de små såren, som sagt.

Skatteverket

Öppnar brevet snabbt men ser att det är nåt annat de vill, Skatteverket. Kanske att de rent av har missat att jag var sex och en halv timme sen in med deklarationen. (Som gjordes under endast två minuter i telefonen på morgonkvisten...) Men sån tur har man väl aldrig...!

Skolan och brottning

Igår fick jag ett brev från skolan. Klassläraren hade skrivit om en incident som hände förra veckan. Ingen har tidigare berättat om det för mig eller Sambon. Inte heller Prinsen.

Klassen var på utflykt och en lek spårade ur. En kille (han som har en diagnos) hade brottat ner Prinsen och sparkat honom på halsen. Läraren skrev att hon hade pratat med killarna om händelsen. Jag påpekade att vi här hemma har förbud mot grepp, slag, sparkar och brottningsmatcher, och att jag antar att de också har det i skolan. Jag beskrev också en händelse som inträffade här hemma för ett par veckor sedan, då Prinsen blev nedbrottad och då en jämnårig kompis höll honom runt halsen. Talade om att jag blev både rädd och arg. (Prinsen skrek väldigt högt då!) Rädd för att han skrek och för att det är otäckt med halsen, tycker jag. Arg för att jag tycker att man kan förvänta sig att åttaåringar ska veta hur man gör mot varandra.

Tycker att det är skönt att ha en "snäll" kille, och blir förbannad på andra barn som inte kan och vet hur man ska göra, så att min pojke råkar illa ut. Han väger dessutom tio, femton kilo mindre än vissa i klassen, och då känns ju brottning som en mindre bra grej.