Arg gånger två

Jag är arg i kväll. På att Prinsen kom hem från en fotbollsträning och tränaren hade bett honom att ta av sig en del av kläderna. Så att han bara hade t-shirt och träningsoverallsjacka på sig på överkroppen. I tre grader och spöregn. För att man skulle se vilka som var i vilka lag. Så några hade jacka och vindkläder och andra bara tunt. Vad sägs om att använda västar?!

Så berättade Prinsen också om killen i klassen, han med diagnosen. Att han hade varit dum igen. Sagt elaka saker och jagat Prinsen, som var rädd, över skolgården. Så det blev mejl igen. Till läraren som nog inte orkar med mig och mina mejl snart. Men jag skiter i det. För jag vägrar tycka att det är ok att mitt barn får heta fula saker och vara rädd i skolan. Så fan heller att jag lär vara tyst.

Ett nej som väger tyngre

Det är trist att ett nej väger tyngre än ett ja. Men ja, jag fattar det. Speciellt när det rör sig om stora frågor, som barn. Ett nej är alltid ett nej.

Många gånger säger Sambon nej. Jag kan rabbla flera gånger som jag har inhandlat inredningssaker och han har sagt nej först. "Nej, vad är DET?!" Typ. Men efter ett tag har han insett och erkänt. "Det blev ju faktiskt bra."

Jag förstår att man inte gör så med barn. Skaffar först och sedan märker att det blir bra. Jo, om man hoppsan hejsan. Men inte i vårt läge. Där får man alltid vrida och vända. Innan.

Jag får hacka i mig. Men det är både trist och lite ledsamt.

Tack för era svar.

Ingen trea

Ebba, tack snälla för att du efterlyser mig. Nej, jag tror faktiskt inte att så många följer mig längre. Det var liksom mer när jag ville ha ett syskon till mitt barn. Men ändå, tack för att du är kvar ännu!

Det har varit dåligt med skrivandet. Har faktiskt kommit av mig och vet egentligen inte varför.

Jag har haft panik, förresten. För de två blastocysterna som finns i frysen i Uppsala.De som ligger kvar på nåder, då jag sökte om ett extra år i frysen. Han skrev på det då, Sambon. Men han sa "Jag fattar inte varför."

Jag är så nöjd med våra två, tro inget annat. Men nu finns de där och jag är beredd att vara med i lotteriet istället för att kasta. Men det är så svart att prata med Sambon. Så jag skrev. Och dagen efter (igår) kom han. "Jag vill inte ha ett barn till, Anna-Bell. Vi börjar bli gamla, fyller 40 i år. Jag kanske är död innan barnet har flyttat hemifrån. Och om inte, ska vi ha barn hemma tills vi blir pensionärer, vid 65?! Då måste vi lämna orten där vi bor, för vi har inte råd med större här och skaffa en annan bil. Nej, då får du göra det själv och jag drar."

Känner mig lite låg och undrar om jag ska:

Ett: Acceptera det han säger och lägga ner.

Två: Dra det ett varv till, tala om att man visst kan få ett barn när man är 40, att jag tar bebistiden, kör blöjbyten och nattvak. Försöka göra en deal.

Vet inte vad. Är det för gammalt att få barn när man är fyrtio? (Jag tycker inte det, men har samtidigt åldersnoja och önskar att jag vore trettio istället...)