Det är trist att ett nej väger tyngre än ett ja. Men ja, jag fattar det. Speciellt när det rör sig om stora frågor, som barn. Ett nej är alltid ett nej.
Många gånger säger Sambon nej. Jag kan rabbla flera gånger som jag har inhandlat inredningssaker och han har sagt nej först. "Nej, vad är DET?!" Typ. Men efter ett tag har han insett och erkänt. "Det blev ju faktiskt bra."
Jag förstår att man inte gör så med barn. Skaffar först och sedan märker att det blir bra. Jo, om man hoppsan hejsan. Men inte i vårt läge. Där får man alltid vrida och vända. Innan.
Jag får hacka i mig. Men det är både trist och lite ledsamt.
Tack för era svar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar