Svettigt besök på Ica Maxi

Allt var frid och fröjd i går på förmiddagen. Men Prinsen var trött och inte helt på G. Han hade gått upp klockan sex men jag tyckte att det var för tidigt att sova vid tio, menade att ett snabbt besök på Ica Maxi kunde hinnas med före lunchen och sovningen. Han skulle tycka att det var kul att göra något trodde jag och det skulle hålla honom vaken en timme till. Vi åkte iväg, Prinsen och jag och på vägen ringde mammas man och jag fick veta att de också hade ett ärende till samma ställe.
Vi kom fram och stegade in till butiken och mötte mamma med man vid pantmaskinerna. Prinsen hoppade genast in i en vagn som har en sån där bil frampå, en vagn som är så lång att jag som är 165 cm lång inte kan se slutet på den. (Om man vill ha en sådan vagn måste man gå till en kiosk som finns på Ica Maxi, stå i kö och sedan lämna 50 kr i pant innan man kan få en passande polett.) Mamma fixade en bil till Prinsen medan jag pantade en massa flaskor.
Så väl inne i butiken. Prinsen hoppade ur bilen och rusade fram till leksaksavdelningen. Sedan gick vi in till böckerna och allt var fortfarande lugnt. Men. Vid grönsakerna hände det något. Prinsen började vråla av någon anledning som jag inte minns. Han satsade på en och samma ton och höll den så länge han kunde samtidigt som han hade en missnöjd min.
"Men Prinsen vad är det?" sa jag och försökte lyfta upp honom.
Han kastade sig på golvet och vrålade igen.
"Vill inte! IIIIIIIIIIHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!"
Där låg han på golvet och när jag skulle ta upp honom hoppade han upp och ner upprepade gånger för att sedan falla i en lealös hög på golvet. Jag försökte ta mig vidare i affären med Prinsen i famnen men det var inte lätt ska ni veta. Han sparkade, fäktade och de gånger jag ställde ner honom på golvet slängde han sig ner. Mamma fick ta över bilvagnen (efter att jag hade kört på en kvinna nånstans mellan potatisen och purjolökarna) så det var tur att de var med.
"Titta Prinsen, mamma ska handla chevréost. Kan du lägga den i mormors vagn? undrade jag pedagogiskt.
Prinsen tittade surt på mig, tog tag i osten och kastade den över golvet, säkert fem meter, för att sedan börja springa mellan påläggsdiskarna. Jag sprang efter medan mamma och hennes man stod kvar vid bilvagnen och till slut fick jag tag på honom. Så här fortsatte det under hela handlingen. (Med handling menar jag typ ett maratonlopp med en bilvagn där man bara kastar ner de varor man råkar hinna ta i förbifarten). Prinsen skrek illvrål och slängde sig på golvet, jag försökte lyfta upp honom och prata lugnt, han ålade sig och ville ner. Då började han springa för att sedan kasta sig ner igen. Måste jag säga att folk tittade på oss? Att jag var svettig när vi kom till kassan? I kön kom det fram en tant. Hon tittade på Prinsen som skrek och var arg i min famn och sa sedan med höjda ögonbryn och småskrattande:
"Har du slagit honom?"
Jag bara tittade på henne och sa så lugnt jag kunde:
"Nej verkligen inte!"
Kärring. Som att det gjorde läget bättre.
Medan mamma packade i det jag handlat i en påse och hennes man packade upp sina egna saker på bandet försökte jag få fram min plånbok ur fickan. För några sekunder blev jag kall eftersom jag inte såg min väska i kundvagnen så jag sa till mammas man:
"Men oj, var är min väska nånstans?"
Han tittade på mig och skrattade.
"På din arm".
Väl ute ur affären ville Prinsen ha en hamburgare. Jag tror att det var det fjärde han äter någonsin men när han såg Mc Donaldsskylten började han ropa
"Hamboja, hamboja!" och jag kände mig som värsta förortsmorsan som först drog till Ica Maxi som dagens nöje och sedan avslutade kalaset med att mata barnet med burgare. Men vad att göra i nöd? Det var fruktansvärt skönt att sätta sig på en stol efter ett lopp i affären. Prinsen åt med god aptit medan jag drack juice medan mamma med man satt bredvid och undrade vad som hände. Visst kan Prinsen testa gränser men oftast är han rätt lugn. Visst kan han vara trött, men det brukar gå att hålla honom vaken i en timme. Detta var något helt nytt för mig och det gjorde mig helt utmattad.
Prinsen somnade i bilen hem. När jag skulle lyfta ur honom ur bilen vaknade han till och skrek ett sånt där argt illtjut igen. Jag klädde av honom samtidigt som han låg på golvet och sparkade. Sedan gick vi in i sovrummet och lade oss i sängen. Efter att ha parerat cirka tio gången då Prinsen ville kliva upp blev han lugn. Han ville ha välling och han klunkade i sig en flaska medan jag strök honom över ryggen. Sedan sov han i tre och en halv timme. Och jag pustade ut i soffan.

Krisplan om detta händer igen, eller för att undvika att det händer:

- Behåll lugnet (Japp det gjorde jag hela tiden även om jag var svettig).

- Skit i det vi håller på med om han är trött, handlingen i detta fall. Lägg honom i vagnen eller sätt honom i bilen direkt, för utbrottet går inte över det märkte jag igår.

- Utmana inte ödet och lyssna på min intuition. Strunta i att dra till affären, till en kompis, till ett café om man tror att han egentligen är för trött för det. Vänta till efter sovningen.

- Gör ingen grej av det efteråt. (Jag har inte pratat med Prinsen om det eftersom jag inte vill göra en stor sak av det. Ja han var asarg och det var förmodligen en blandning av trots och trötthet. Men det är historia nu och inget att diskutera med en tvååring).

Nästa gång jag ser någon stressad mamma eller pappa i affären med ett skrikande och trotsande barn ska jag gå fram och säga:
"Han/hon lugnar snart ner sig. Fan vad bra du är som är så sansad!"
Det önskar jag att någon hade sagt till mig.

Uttråkad

Idag är jag hemma med Prinsen igen. Igår var han uttråkad och sa: "Vill inte vara hemma, vill gå ut!" Stackars fina Prinsen som varit inne med sina pipande luftrör i flera dagar fick gå ut och kratta löv i solen med mig.
Idag kommer Prinsens mormor med man över på eftermiddagen. De har inte varit här sedan jag fick utbrottet för 1 1/2 vecka sedan.
Imorgon tror jag att Prinsen är ok och kan gå till dagmamman.

Ekvation

Vad blir:

En jobbsituation som gör att man går på knäna

+

Mörka kvällar som gör att man somnar 21.00 på soffan

+

Oro för sin förkylda tvååring som har svårt att andas

???????????????????????????????????????????????????????

Svar: En rätt tom blogg.

Jobbläget

En förskola i ett område med för få barn i kö. En avdelning som måste stängas för att pengarna inte kommer in, personal som måste gå. Kvällsmöte varje vecka, för att diskutera och informera. Stora barngrupper som får föräldrar att sparka bakut, som tvingar pedagogerna att aktivt förändra arbetssättet. Nya arbetslag. Nya friska tag. Det är så mitt läge på jobbet är just nu.

Detta samtidigt som vi är tre man kort och endast försöker hålla huvudet ovanför vattenytan och bedriva verksamheten på bästa sätt. Som alla utvecklingssamtal ska göras. Som det är 1000 andra saker som ska fixas.

Detta är verkligheten.

En tisdag

Idag har det varit en kort men intensiv dag på jobbet. En grej hände med ett barn och gjorde att jag var tvungen att ringa mamman och ta ett jobbigt samtal. Efter arbetsdagen var jag på det årliga besöket hos tandläkaren. Inga hål, man tackar och bockar. Sedan väntade några timmar på skrivarkursen. Läraren hade gjort en djupdykning i min hela text och responsen var bra. Skönt. Jag är på G igen med skriveriet och ska köra mitt race som jag tidigare sagt. Basta.

Dagen efter

Igår åt vi popcorn i soffan igår, jag och Prinsen. Det var mysigt. Sedan sov jag på tjafset med mamma. I dag har det varit en bra dag men jag har tänkt på mitt utbrott igår. Det har varit som en mild bakfylla, som att jag vaknade i morse och undrade vad det var som hände, som att jag ångrade en del jag sagt som man kan göra om man varit allt för glad i hatten och inte haft full kontroll. Nå väl.

Jag ringde till mamma idag och det var som vanligt att prata med henne. Sedan skrev jag ett brev där jag kort förklarade mig, att hon och hennes man självklart är välkomna hos oss även i fortsättningen, att hon är godhjärtad och att jag älskar henne för det. Sedan tänkte jag att det är överdrivet att posta brevet, som att älta det hela ett varv till, men så kom jag på att jag faktiskt vill få fram att jag älskar henne, för det gör jag.

Varför är det så svårt att säga att man älskar sin förälder, till honom eller henne? Jag säger bara till Prinsen och sambon att jag älskar dem. Själv har jag heller inte hört det av någon annan än sambon och även av nåt ex. Jag har alltid kännt mig älskad som barn, av mina föräldrar. Men varför har ingen sagt något om det? Är det så med 40-talister eller? Strunt samma. Imorgon ska jag posta brevet.

Oense

Idag blev jag arg på mamma.

Min tolkning:

Jag tycker att hon ofta tjatar om städning och att det känns som att hon tycker att vi har skitit hemma. Jag erkänner, det är inte på något sätt kliniskt. Det är hos oss som hos andra som har små barn och som håller på att renovera ett hus. Lite grejer här och där, en del skit i hörnen men absolut inget äckligt fall för "Rent hus". Mamma säger ofta att hon kan hjälpa till och idag städade hon toan. Fine om hon vill hjälpa till. Men sedan kollade hon in i vårt (röriga) skafferi och sade med rynkad näsa "Här behövs det verkligen också städas!" Och jag lågade ur direkt. För att hon alltid påpekar något, egentligen rätt harmlösa kommentarer men uttrycket gör att det känns jobbigt och irriterande. Som den gången när jag hade satt upp gardiner. Vi hade inte haft några på 1 1/2 år för jag visste inte om vi ville ha några, vilket hon tyckte. "Men du har ju inte putsat fönsterna!" sa hon då som att det var en katastrof.

Mammas tolkning:

Hon vill endast vara snäll och hjälpa mig som ibland har mycket med allt som ska hinnas med. Hon förstår inte alls varför jag blir sur och grinig.

Mamma jobbar inte. Hon prioriterra ett rent och fint hem. Vi lever olika och jag har inte samma tid och prioriteringar. Jag gör så gott jag kan och egentligen brukar jag inte bry mig om så mycket vad andra tycker men i detta fall är det ett återkomande ämne. Och jag blir förbannad och ledsen. För det känns som att jag är dålig och inte räcker till. Så jag lackade. Och mamma började gråta.

Det känns så fruktansvärt att vara så sur och tvär mot sin älskade mamma att tårar börjar rulla nedför hennes kinder. Det har nog aldrig hänt tidgare. Men jag var tvungen att säga till, tala om hur jag känner. Sedan grinade jag en flod. För att hela situationen blev ledsam och fel. För att det känns som att jag är en otacksam människa som låter min egen mamma städa min toa för att sedan lacka ur. Fan vad hemsk jag är.

Vi är vänner nu och har bestämt att vi inte mer ska prata städning och att mamma inte ska hjälpa oss mer, inte blanda sig i om vårat skafferi är ostädat. Men jag har klump i magen förtfarande och känner mig som en hemsk dotter, trots att jag inte borde. Mitt samvete tynger mig trots att jag gjorde rätt som sa ifrån. Det är jobbigt att göra sin mamma ledsen.

Middagen som skulle bli: Först bjöd jag kompisar som inte kom. Sedan skulle jag laga limekyckling till Prinsen och sambon (innan han drog ut) för att sedan fixa pumpan med Prinsen.

Middagen som blev: Hämtsallader från pizzerian, för jag var helt slut efter urladdningen som var. Efter att ha varit i tre olika affärer insåg jag att det nog är omöjligt att få tag på en pumpa. Ska äta popcorn i stället. Trevlig helg.