En vecka

Är det sant att det bara är drygt en vecka sedan? Då jag fick veta av Doktor L att värdena var lägre och att blastocysten inte tänkte stanna. Jag är ledsen men trots det har jag inte gråtit. Bara några enstaka tårar när hon gav mig beskedet. Jag vet inte vad det beror på, jag som har nära till känslorna. Istället blir det att jag fokuserar 200% på Prinsen som läker mina sår och gör så att jag orkar vidare. Men ont gör det. Att det som vi hoppades på inte blev, att vi måste kämpa ändå lite till utan visshet om resultatet.

Det har ordnat sig med vännen. Vi har pratat och jag sade att jag var besviken på att hon inte ringde. "Det var bara några dagar" påpekade hon men jag förklarade att dessa blödande dagar var långa och hemska, att jag behövde henne just då. Hos sa att hon förstod och bad om ursäkt.

En i min nära närhet är gravid. Ingen har sagt något men min gravidradar som jag har byggt upp under åren säger mig det. En annan ska göra sin allra första IVF till hösten och verkar inte förstå innebörden av det och att det kan vara så svårt. Men det lär hon bli varse om hon inte har tur och lyckas på första eller andra försöket.

Ikväll kommer några kompisar hit. Vi ska äta gott och jag ska dricka rosévin. Ingen ska någonsin behöva tro att jag är gravid. Inte nu. Jag blöder igen förresten men har ingen aning om varför och om det är min mens. Fan vad Clearblue och Libresse har hovat in pengar på mig den senaste tiden.