Svar till Ebba:
Vi har ju som ni alla vet hållit på med IVF rätt länge. Det började på Sophiahemmet 2004 och fortsatte med Huddinge sjukhus när vi kommit fram i den landstingsfinansierade kön. Sommaren 2006 kom vårt efterlängtade barn, Prinsen. För mig har det alltid varit självklart att försöka få ett syskon till Prinsen. Jag vill ge honom någon att dela sin barndom med. Jag älskar att vara mamma och vill ha ett barn till. Så. Hela tiden har jag tänkt: "Jag vill försöka få ett syskon till honom. Går det inte så går det inte och så klart tackar jag Gudarna för att jag har Prinsen, i vilket fall. Jag vill göra vad jag kan men blir det inget mer barn så har vi Prinsen och han blir ingen olycklig människa som ensambarn." Sambon var inte så pigg på att föröka få ett till barn. Han tyckte det var jobbigt med IVF sa han. Men enligt mig var det jag som fick ta det mesta med mediciner, läkarbesök osv. Jag fick honom att gå med på att ta dem i frysen som fanns kvar på Huddinge (två stycken) och även att köpa ett trepack på Linnékliniken. Inget av dessa förök ledde ju till en fullgången graviditet och ett barn. Efter fem syskonförsök nångång började sambon muttra om att "Hur länge ska vi hålla på. Du kommer ju aldrig att sluta och sätta ett stopp." Men jag kände att så länge läkarna säger att vi har goda chanser kan jag inte ge upp. Jag tänkte också att det var jag som skulle bestämma när det var finito. Det eftersom det var jag som gick egenom det fysiska, jag som har en biologisk klocka. Jag tänkte att hur ska det bli, om jag ger upp när jag inte känner mig färdig, så blir jag bitter sen. Är det en vinst för sambon? Och tänk om vi gör slut, så har han bestämt att jag ska lägga ner IVF och våra chanser att ge Prinsen ett syskon och sedan att det blivit för sent för min del. Så gick mina tankar. Sambon lade ner kan man säga. De två sista försöken betalade jag själv, 9000 styck. Jag körde ensam till Uppsala, visserligen som så många gånger förr, vi talade inte så mycket om ruvningen. Jag körde liksom bara på medan jag upplevde att han var passiv. För min sambo var det inte lika viktigt med ett till barn som för mig. Det tog jag ingen hänsyn till och detta kommer inte påverka hans sätt att vara mot barnet, det är jag säker på. Detta barn är självklart inte oönskat från hans sida, men jag tror inte att han orkade kämpa på som jag. Eller kanske var det så att han inte trodde som jag.
Jag vet inte om detta är svar nog på din fråga/ dina frågor. Gällande priser och så tycker jag att du ska sätta dig ner och jämföra olika alternativ som finns på nätet.
Kram /Anna-Bell
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej!
Vet du, du är världens kämpe och jag är så glad att du är med barn. Har följt din resa och förstår att du inte gett upp. Jag har en liknande historia där min man också tyckte att det räckte med ett barn. Jag var envis och idag har vi en tjej på 5 år och en pojke på 1 år. Båda tillverkade på ivf-klinik (Falun). Idag känns det som om det var honom, den lilla vi gick och väntade på.....
Jag fick liksom ingen riktig ro i kroppen innan han kom. Visst hade vi varit nöjda och glada över stortjejen, men om man vill ha fler barn så är det värt både pengar och elände.
Man behöver inte se det som nederlag heller att inte ens man inte riktigt orkar kämpa. Vi är alla olika. Dessutom är jag säker på att han kommer vara överlycklig den dagen bebisen kommer.
Jag brukar dessutom (med kärlek) påpeka för min man att det var väl tur att jag tjatade lite om syskon...haha
Många kramar
Freja
Tack snälla Anna-Bell för att du tog dig tid och svara och tack Freja för ditt inlägg. Känns så skönt och höra andras historia när man som jag inte har någon att dela mina tankar med då maken är nöjd med ett barn. För hans del tror jag att det är den ekonomiska biten som styr. Han ser det som pengarna i sjön när vi misslyckats. Vi försöker den naturliga vägen( i alla fall tänker jag så), man har ju hört par som efter både ICSI och IVF faktiskt lyckats på egen hand, men varje månad gråter jag när mensen kommer. Jag börjar närma mig 40 år också så jag är otroligt stressad över det också. Får jag vara så fräck och fråga varför du Anna-Bell inte kan bli gravid på egen hand? Om du Freja läser detta, får jag fråga dig med? Jag har fått en diagnos PCO (med ett frågetecken i journalen) 2003, och nu har jag sedan dess fått en mental hang up på detta, men tänk om det inte är det utan nu blockerar jag mig själv omedvetet??!!!
Usch jag har så mycket tankar så det snurrar i huvudet. Det enda jag begär i livet är ett friskt syskon till min underbara son, varför ska det vara så svårt? Kram Ebba
Freja: Tack fina du för ditt inlägg!
Ebba: Anledningen till att vi har gjort IVF är att min sambos spermier inte är 100. Att vara i IVF-karusellen har kostat många tårar. Vi har haft ett sexliv som varit påverkat under lång tid och naturligtvis har det kostat en hel del pengar. Men pengar är pengar som på något vis försvinner ändå. Så har jag valt att se det. Det är inte så at sambon och jag är två hjärnkirurger med feta löner. Jag är föskollärare och han snickare. Pengarna vi lagt på IVF är sådant som vi har sparat från våra löner eller skattepengar som vi fått tillbaka. Men det är klart jag förstår att folk har olika ekonomiska situationer och det är för jävligt att pengar ska få styra om man har möjlighet att försöka få ett till barn eller inte. Av våra sammanlagt 13 behandlingar har vi gjort tre gratisförsök på Huddinge, två frys inräknade. De övriga har vi/jag betalat själva. Jag har hela tiden tänkt om att ifall jag blir gravid är det värt pengarna så klart. Och om inte, tänkte jag att det var tvunget att det fick bli pengar i sjön för att jag skulle ha en möjlighet att ha gjort klart IVF.
Jag tycker att du ska ta upp diskussionen åter med din sambo och framhäva hur viktigt det är för dig att försöka få ett syskon till er son. Att du inte blir spontant gravid borde inte ha med en mental hang up att göra. Kanske att ni även denna gång behöver hjälp. Prata med mannen och klargör dina tankar, din oro och längtan. Hoppas att ni kan mötas på vägen och att ni kan göra en deal som du är nöjd med.
Kramar från Anna-Bell
Hej Ebba,
Vi kunde inte få barn pga min mans spermier som var dåliga. När vi väl fick hjälp så hade jag lätt för att bli gravid. Första försöket, som var gratis, fick vi tjejen. Sen bekostade vi eget försök som tyvärr slutade i missfall v 14, men nästa försök tog det sig och det blev som sagt en kille. Sammanlagt blev det en kostnad på ca 40 000. Inte farligt dyrt för oss alltså.
Jag har inte hittat ditt inlägg till Anna-Bell, så jag vet inte riktigt allt om din situation. Tala gärna om var du skrev så kan jag läsa det.
Kram
Freja
Ebba!
Bara en kommentar till dig: aldrig att det finns minsta lilla risk att du blockerar dig! Det funkar inte så, det går inte att slaaaappna dig aaaaav till en graviditet.
Hejar på dig, hoppas dina drömmar går i uppfyllelse!
Så klart har Kapy rätt. Jag vet inte vad det är som gör att vissa som har gjort IVF plötsligt blir spontant gravida. Men det är inte så att de har slappnat av extra mycket i alla fall. Att du inte blir gravid spontant har inte med det att göra.
Jag tror att det blir ännu en jobbig börda att bära, att tro att man inte slappnar av tillräckligt och att man stressar för mycket. Man kan inte klandra sig med det också. Kramar! /Anna-Bell
Annabell! Stor kram till dig!
Ebba: Kan bara hålla med föregående talare om att du kan släppa det där med psykisk blockering. Precis som dom andra säger så funkar det inte så.
Det där med PCO tycker jag inte heller att du ska fundera över. PCO:ares problem brukar vara att ägglossa och har du regelbunden mens är det troligtvis inte bara din ägglossning som är problemet.
Vill absolut inte stressa dig ännu mer men om du börjar närma dig 40 och verkligen vill ha en bebbe till tycker jag att du ska söka hjälp och göra en utredning. Jag påbörjade min utredning och gjorde i princip alla besök på egen hand fram tills det var dags ÄP (kanske inte att rekommendera men vad ska man göra när mannen inte vill). Utifrån vad utredningen visar kan ju du och mannen ta en diskussion om hur ni ska gå vidare.
Stor kram och lycka till!
Skicka en kommentar