Vännen O: Du borde tala om för din mamma att ni har gjort IVF. Hur länge ska du vänta?
Jag: Jag vet inte.
O: Jag menar, ditt argument för att inte berätta, dvs att du inte vill att hon ska ligga sömnlös, håller inte längre. Det är ok att säga det nu men inte att vänta mycket längre. Hon kommer att bli besviken då. Föräldrar vill veta. Nu har ni era två barn och ska inte göra fler IVF, då är det väl dags att tala om. Eller?
Jag tycker mycket om fina vännen O. Han har vetat hela tiden. Jag är glad över hans ärliga sätt och tycker att han har rätt. Men hur ska jag göra och vad ska jag säga? "Jo du mamma. Det är en grej jag ska berätta..." Det känns liksom så stort, att prata om denna jätteresa som bla hon har stått utanför sedan 2004.
Hur ska jag göra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fina AnnaBell,
Bara berätta det. Det är ju ingen stor grej. "Prinsen och Gittan har ju inte tillverkats i sängen, om du inte redan har räknat ut det. Vi fick hjälp att göra dem, vi har gjort IVF, som det heter. Vet du hur IVF fungerar eller ska jag förklara för dig?"
Har ni berättat för Prinsen förresten? Det har ni, om jag minns rätt. Då är väl risken att han redan har berättat för mormor ganska stor?
håller med Klokmaja
Personligen tycker jag inte att man har någon direkt skyldighet att berätta något alls för sina föräldrar, om man inte vill. Och bara när man själv känner för det skall man göra det. Vi har gjort IVF och det är inget som jag alls tycker är skämmigt eller så, jag tycker bara inte att alla har med det att göra. Och om du nu väl berättar så är det ju för att du känner för det just nu, inget du behöver ursäkta att du inte gjort tidigare.
Skicka en kommentar