Prinsen har det kämpigt, vaknar och säger att han inte vill gå till skolan. Att det är tråkigt. Att han har ont i magen, att det känns konstigt. Han talar om att han varit ledsen, när andra gått hem före honom. Att han varit kvar längst när de få han känner åkt. Att han inte känner pedagogerna, barnen och att han inte vågar prata med någon.
Och jag gråter. Varje dag. I smyg så klart så att han inte ska se och förstå att jag lider med honom.
Jag fattar att det blir bättre. Jag vet och jag tror. Men just nu känns det i alla fall jävligt jobbigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Åh fy fan. Styrkekramar både till Prinsen och mamman.
Vilken mardröm. Förstår att det måste vara jobbigt. Men som du själv vet: DET GÅR ÖVER!
PS Äntligen kan jag kommentera på din blogg igen. Har inte funkat på några veckor.
Vet hur det är: min lilla prins går igenom samma sak just nu - vill inte alls gå till dagis då bästa vännen slutat där. Mår också dåligt av detta som mamma då man inte riktigt vet hur man ska hantera detta. Lider med min älskade son. När går detta över tro? Vi får stötta varandra vi mammor.... :-)
Kämpa på
Styrkekramar
Nilla
KRAM!!!
Gräddnosan som har problem med att kommentera
Usch, varje morgon lämnar jag min lilla kille i en ny skol. Ensam sitter han och tittar inte någon eller något. Jag biter ihop och tänker att jag väntar någon vecka till sen går jag av om det fortsätter.
Skicka en kommentar