Jag kan vara en riktig hönsmamma, tror jag. Jag oroar mig, vill att mina små ska ha det bästa, fixar och donar, springer som en servitris här många gånger. "Sa du ost på mackan? Mer mjölk, ja! Kommer strax! Nä hä, har du ångrat dig och vill ha leverpastej nu?" Det är många gånger jag servar och jag är medveten om det. Men jag låter Prinsen och Gittan testa, göra själva och jag underskattar dem aldrig.
I mitt arbete som förskollärare träffar jag många barn och ännu fler föräldrar. Det jag kommer skriva nu kanske inte är helt ok, men jag håller på att bli tokigt på en grej just nu. På mitt jobb har vi några barn som inte vill göra saker själva, typ städa, byta blöja och klä på sig. Men måste alla vara så himla framåt? Är inte personalen där för att hjälpa barnen? Så klart är alla människor, stora som små, olika. Självklart hjälper vi barnen. Men. Vi har flera barn som är tre och ett halvt år år. Där föräldrarna tycker att det är ok att deras barn sätts i vagnen med en napp i munnen och en mobil i handen så fort de blir hämtade från förskolan, som inte ens har börjar fundera på att göra ett ryck i att sluta med blöja, som aldrig någonsin låter sitt barn klä på sig själv och förmodligen aldrig hjälper till hemma att plocka upp sina leksaker.
Jag anser att dessa föräldrar gör sina barn en björntjänst. Att de curlar så mycket att de formar små paschor som sätter sig i hallen på förskolan, när vi ska ut, och inte ens hämtar sina skor från hyllan. De bara väntar på att bli servade. Så klart säger jag till föräldrarna och ber om ett samarbete, men det går trögt. "Ja, han vill gärna att vi klär på honom." För det handlar ofta om killar. Vad beror det på förresten? Att pojkarna är senare i allmänhet eller att det ställs högre förväntningar på flickorna? Varför vill man inte att ens barn ska bli självständiga, låta dem växa, utan förminskar dem?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror att mycket curlande går av farten – eller sker p.g.a. att det är enklare för föräldern att t.ex. snabbt dra på kläderna än att vänta på att viljan ska infinna sig ... att viljan ska leda till handling ... att handlingen inte ska stanna upp av att det måste lekas emellan ... att det ska ta tio minuter att ta på ett par byxor när man borde ha gått hemifrån för en kvart sedan. Lite så kan det vara här, även om jag VET att det egentligen måste få ta tid för att det ska bli enklare när rutinen äntligen sitter. Ibland hjälper jag också min tre och ett halvt-åring med kläderna för att han (!) ;-) egentligen kan själv (ibland "tvingar" jag honom faktiskt – och han får definitivt hämta sina grejer) men han tycker att det är så mysigt att bli lite ompysslad – han säger ofta "ja, men jag vill att du ska göra det" när jag påpekar att han kan själv. Det blir liksom ett sätt att gosa även om det i praktiken innebär att kläderna samtidigt glider på. Har tyvärr inte tänkt så mycket på att jag kanske gör det svårare för förskolepersonalen.
Kanske skulle ni kunna skriva i veckobrevet typ att
"Vi låter alla barn försöka ta på sig kläderna själva – det är utvecklande för bland annat motoriken och självförtroendet. Vi hjälper förstås till när det behövs, men med bara lite hjälp på traven klarar de små så mycket mer än de själva först tror. Det är härligt att se hur de växer av att kunna själva!"
Tja, du förstår vart jag vill komma ... ett påpekande om vad ni gör och en förklaring om varför – mellan raderna finns en ganska tydlig vink till föräldrarna, men utan att det blir utpekande.
Jag ska försöka skärpa mig och i mån av tid låta honom klä på sig själv, oavsett hur lång tid det tar. Får försöka muta med att vi ska gosa när han har tagit på sig istället:-)
Anonym: Tack för sitt svar! Jag har faktiskt pratat nu med föräldrarna till de barn som gärna vill bli påklädda. Jag sade på ett fint sätt och de verkade förstå, nickade och sade att de absolut vill samarbeta för att deras barn ska bli självständiga.
Ja, vissa gånger tror jag att föräldrar gör i bara farten, men vissa gånger gör man nog barnen en björntjänst.
Skicka en kommentar