Hus fyra

Tegelhus som det var mycket att göra på. Bra läge och mysig tomt, men vill man ta vara på den lilla sol som visar sig i detta land ska man inte bo bakom ett gäng höga granar.

Idag var det återigen massor av människor på visningen. Jag har snart redan tappar tron på att vi kommer att hitta något som vi är nöjda med till ett rimligt pris.

Berättat för syrran

Ja, jag vet att jag kanske är töntig som inte har talat om för folk i allmänhet att vi har gjort IVF. Jag orkade inte medan vi höll på och nu har jag byggt upp en barriär. Jag har heller inte talat om för vår närmaste familj.

Min syrra har en kompis, B, som har försökt på barn i ett år. Hon har gjort allt efter konstens regler. Använt ägglossningstest, legat på rätt dagar, haft kudde under rumpan. Inom snar framtid skulle mannen lämna spermaprov.

Min syrra ska flytta och kompisen B och jag skulle hjälpa till att packa. B kom till huset gråtandes, för att mensen hade kommit på morgonen. Jag tänkte att jag förstår henne och att jag bör berätta för B om vår barnlöshet. B hade börjat undvika gravida och var stressad över att aldrig hon blev gravid. Jag förstod henne så väl och tyckte att det var dumt att jag satt tyst, jag som verkligen vet.

B och jag känner inte varandra så himla mycket, utan mer ytligt. Hon är en snygg, rapp och lite hårdhudad tjej. Det är så jag har upplevt henne innan. Men efter vår dag i syrrans gamla hus, har vi pratat om jobbiga saker och jag har skrapat på ytan och hittat en rätt sårbar och tänkande tjej.

Jag talade om för B när vi var själva i radhuset, när syrran var iväg en sväng. Jag sa att det tog tid för oss, att vi gjorde IVF. När min syster kom tillbaka undrade hon varför jag var rödgråten. Jag kunde så klart inte hålla tårarna tillbaka när jag berättade för B om vår kamp för att få Prinsen och Gittan.

"Vad har hänt?" frågade syrran. Först fick jag tunghäfta och tittade bara på B som även hon var tyst. Till sist sa jag som det var, att vi hade haft svårt att få barn, att Prinsen och Gittan kom med IVF. "Jaha, varför sa ni inget?" "För att vi inte orkade", svarade jag.

Jag valde att inte tala om, för att jag misstänkte att folk ändå inte skulle förstå vidden av det hela, ana hur ledsen man blir, hur ont det gör att inte kunna få barn när man själ vill. Och jag fick vatten på min kvarn. Syrran sa något i stil med att hon trodde att det bara var att slappna av. B och jag skakade på våra huvuden. Som att det var mitt fel att jag inte slappnade av tillräckligt. Jag skulle kunna ha legat där fullständigt avslappnad för det hade inte gått vägen ändå, med Sambons trötta simmare.

Efter en vecka kom syrran till mig. "Ni som satt och grinade, du och B, förra helgen. Hon är gravid!" Blödningen hade inte varit någon mens, utan en nidblödning. Så skönt för B att det gick vägen innan IVF-karusellen. Hon fick nosa lite på hur det kan kännas när man inte kan få barn när man själv vill, men slapp den tightaste snaran kring halsen. När man betalar för att göra barn. När man är fullproppad med mediciner. När det trots läkarnas hjälp ändå inte fungerar. När man undrar om det aldrig någonsin kommer att fungera. Jag är glad för B:s skull och jag tror att hon på sin barnresa faktiskt har blivit lite mindre hårdhudad.

Alternativ

Hus ett,två och tre

Den här hösten ska vi som sagt kolla på hus mer seriöst.

Hus ett var stort och prisväst, men hade dåligt solläge och låg precis vid vägen.

Hus två kändes trångt och inte alls aktuellt. 

Hus tre var helt ok, men fuskrenoverat. En byggare hade fixat till allt för försäljning. "Här betalar man en halv mille för vit färg", sa Sambon. Till och med jag som inte brukar se sånt, lade märke till att listerna hängde på sne. Huset gick trots det upp 1,2 miljoner. Fattar inte varför! Fin utsikt och granne med en kändis. Kanske därför, ingen aning. För stort och tipp topp var det inte alls.

Egen mobil

En del av Prinsens kompisar har en egen mobil. Möjligen är det avlagda som mammorna eller papporna har haft. Men ändå. En egen mobil som man kan spela på.

Prinsen är både arg och ledsen för att inte han får någon. Jag tycker att det är patetiskt att åttaåringar ska ha en egen telefon. Varför?

Vi har två datorer, en I-pad, ett play station och en DS. Man kan spela på allt. Räcker inte det?

Jag vill inte påstå att Prinsen är "bortskämd" med saker. Inte mer än andra. Men just nu har han ett habegär som jag inte vet hur jag riktigt ska tackla. Så jag säger "Nej, inte just nu blir det en telefon", och han vrålar tillbaka att jag sträng och inte förstår.

Hus

Sambon och jag har tittat på hus i ett par år nu. (Ett större, för vi bor ju redan i ett.)Ibland intensivt. Vissa perioder inte alls. För man tröttnar när man aldrig hittar något. När man aldrig är överens. Han vill ha ett hus att renovera, för att göra en vinst. Jag orkar inte med mer byggdamm. Han gillar 40- 50- och 60-tals hus i tegel. Jag drömmer om ett sekelskiftshus i trä, men det finns typ aldrig i våra trakter. Jag vill bo i de kvarter där vi bor. Han kan tänka sig att vidga sina vyer.

Ja, ni hör ju. Det är svårt. Jag har trots det bestämt mig för att vi ska hitta något. Ett hus. Något nytt gemensamt projekt. Jag vill att det ska hända något.

Så har vi det där med priserna. Sambon och jag har väl två medellöner skulle jag tro. Men inte en massa i överflöd. Huset vi tittade på i helgen låg ute för fyra miljoner. Idag var budet uppe i fyra komma sju. Det kallar jag lockpriser. Mäklare är för övrigt ett rätt konstigt folk, tycker jag att det verkar som. Smöriga och hala.

Fattar förresten inte hur mycket pengar man har i övriga landet, där man köper värsta gården för en miljon. Ja, lönerna är kanske lägre. Men ändå. Man har ju lite mer att välja på känns det som. När husen inte kostar skjortan och halva brallan. 

Vi letar vidare och jag tänker inte ge mig denna gång. Nu ska vi hitta något. Innan året är slut, det är min vision.

Här igen

Hej!

Så gulligt av dig, Ebba, att fråga om jag har tagit en paus i bloggandet. Det blev visst så. Inget jag planerade egentligen. Det blev liksom andra rutiner på semestern och en var tydligen att inte sitta vid datorn.

Sommaren har varit bra. Vem kan klaga på vädret?! Som sagt har jag varit mycket hemma. Prinsen, Gittan och jag har haft sju veckors ledighet. Sambon bara en. Fördelningen var ojämn. När jag hade varit hemma fyra veckor med barnen och karln dök upp tänkte jag att "skönt, nu kan han ta lite." Men icke. Gittan bara vrålade. Han fick inte ens röra hennes vagn. Vi var då på västkusten och jag hade sett framför mig att Sambon och jag tog ett glas på altanen i stugan när barnen hade somnat. Verkligheten var annorlunda. Barnen var vakna till klockan elva. Då lade de sig med mig i en utbäddad soffa och jag somnade av ren utmattning. Sambon låg i eget rum i en våningssäng spelandes på en I-pad (som jag vrålade att jag inte ville ha med, men den skulle ju vara så bra i bilen. Visst.) Efter fyra dagar dök några släktingar till Sambon upp och det hela blev mycket bättre. Prinsen som hade varit uttråkad och pockandes, fick kompisar i form av sysslingar han aldrig tidigare träffat och Gittan charmade andra (vuxna) som gärna ville hänga med henne.

Annars har vi varit mycket på stranden. Olika bad. Stora, små, havet, sjöar, blandad kompott. Och Prinsen har tränat på sin simning och blivit jätteduktig.

Gröna Lund har vi också varit på, det kör vi varje år. Jag skrek så att min röst skar sig som om jag var i målbrottet i Vilda Musen, så att Prinsen som satt längre fram i samma vagn vände sig om och bad mig "hålla truten!"

Summa sumarum skulle man kunna säga att sommaren har varit kanon, men att det inte är att föredra att Sambon är ledig så lite. Det var inte bra för någon. Inte för honom själv som var trött och tvingades gå upp till jobbet medan vi låg kvar och snusade om morgnarna. Inte för oss som fick se hans missnöjda min och höra att jobbet suger. Inte för oss som par som behöver limmet. Inte för oss som familj, som behöver uppleva tillsammans.