Här igen

Hej!

Så gulligt av dig, Ebba, att fråga om jag har tagit en paus i bloggandet. Det blev visst så. Inget jag planerade egentligen. Det blev liksom andra rutiner på semestern och en var tydligen att inte sitta vid datorn.

Sommaren har varit bra. Vem kan klaga på vädret?! Som sagt har jag varit mycket hemma. Prinsen, Gittan och jag har haft sju veckors ledighet. Sambon bara en. Fördelningen var ojämn. När jag hade varit hemma fyra veckor med barnen och karln dök upp tänkte jag att "skönt, nu kan han ta lite." Men icke. Gittan bara vrålade. Han fick inte ens röra hennes vagn. Vi var då på västkusten och jag hade sett framför mig att Sambon och jag tog ett glas på altanen i stugan när barnen hade somnat. Verkligheten var annorlunda. Barnen var vakna till klockan elva. Då lade de sig med mig i en utbäddad soffa och jag somnade av ren utmattning. Sambon låg i eget rum i en våningssäng spelandes på en I-pad (som jag vrålade att jag inte ville ha med, men den skulle ju vara så bra i bilen. Visst.) Efter fyra dagar dök några släktingar till Sambon upp och det hela blev mycket bättre. Prinsen som hade varit uttråkad och pockandes, fick kompisar i form av sysslingar han aldrig tidigare träffat och Gittan charmade andra (vuxna) som gärna ville hänga med henne.

Annars har vi varit mycket på stranden. Olika bad. Stora, små, havet, sjöar, blandad kompott. Och Prinsen har tränat på sin simning och blivit jätteduktig.

Gröna Lund har vi också varit på, det kör vi varje år. Jag skrek så att min röst skar sig som om jag var i målbrottet i Vilda Musen, så att Prinsen som satt längre fram i samma vagn vände sig om och bad mig "hålla truten!"

Summa sumarum skulle man kunna säga att sommaren har varit kanon, men att det inte är att föredra att Sambon är ledig så lite. Det var inte bra för någon. Inte för honom själv som var trött och tvingades gå upp till jobbet medan vi låg kvar och snusade om morgnarna. Inte för oss som fick se hans missnöjda min och höra att jobbet suger. Inte för oss som par som behöver limmet. Inte för oss som familj, som behöver uppleva tillsammans.