Min syrra har en kompis, B, som har försökt på barn i ett år. Hon har gjort allt efter konstens regler. Använt ägglossningstest, legat på rätt dagar, haft kudde under rumpan. Inom snar framtid skulle mannen lämna spermaprov.
Min syrra ska flytta och kompisen B och jag skulle hjälpa till att packa. B kom till huset gråtandes, för att mensen hade kommit på morgonen. Jag tänkte att jag förstår henne och att jag bör berätta för B om vår barnlöshet. B hade börjat undvika gravida och var stressad över att aldrig hon blev gravid. Jag förstod henne så väl och tyckte att det var dumt att jag satt tyst, jag som verkligen vet.
B och jag känner inte varandra så himla mycket, utan mer ytligt. Hon är en snygg, rapp och lite hårdhudad tjej. Det är så jag har upplevt henne innan. Men efter vår dag i syrrans gamla hus, har vi pratat om jobbiga saker och jag har skrapat på ytan och hittat en rätt sårbar och tänkande tjej.
Jag talade om för B när vi var själva i radhuset, när syrran var iväg en sväng. Jag sa att det tog tid för oss, att vi gjorde IVF. När min syster kom tillbaka undrade hon varför jag var rödgråten. Jag kunde så klart inte hålla tårarna tillbaka när jag berättade för B om vår kamp för att få Prinsen och Gittan.
"Vad har hänt?" frågade syrran. Först fick jag tunghäfta och tittade bara på B som även hon var tyst. Till sist sa jag som det var, att vi hade haft svårt att få barn, att Prinsen och Gittan kom med IVF. "Jaha, varför sa ni inget?" "För att vi inte orkade", svarade jag.
Jag valde att inte tala om, för att jag misstänkte att folk ändå inte skulle förstå vidden av det hela, ana hur ledsen man blir, hur ont det gör att inte kunna få barn när man själ vill. Och jag fick vatten på min kvarn. Syrran sa något i stil med att hon trodde att det bara var att slappna av. B och jag skakade på våra huvuden. Som att det var mitt fel att jag inte slappnade av tillräckligt. Jag skulle kunna ha legat där fullständigt avslappnad för det hade inte gått vägen ändå, med Sambons trötta simmare.
Efter en vecka kom syrran till mig. "Ni som satt och grinade, du och B, förra helgen. Hon är gravid!" Blödningen hade inte varit någon mens, utan en nidblödning. Så skönt för B att det gick vägen innan IVF-karusellen. Hon fick nosa lite på hur det kan kännas när man inte kan få barn när man själv vill, men slapp den tightaste snaran kring halsen. När man betalar för att göra barn. När man är fullproppad med mediciner. När det trots läkarnas hjälp ändå inte fungerar. När man undrar om det aldrig någonsin kommer att fungera. Jag är glad för B:s skull och jag tror att hon på sin barnresa faktiskt har blivit lite mindre hårdhudad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar