Musik på HÖG nivå

Gåta:

Vad är det som dånar så att man tror att huset ska braka samman?

Svar: Kompisens son på 15 månader som har satt på stereon och rattat volymen till max.

(Hände idag. Stackars killen på 15 månader blev jätterädd och Prinsen också. De grät ikapp och jag började spåna på hur vi ska kunna förhindra att det händer igen. Ny stereobänk...en hylla högt upp på väggen...svåröppnade dörrar på den nuvarande bänken...)

Eventuella framtida jobb till Prinsen

Ponera att Prinsens intressen skulle vara de samma när han är vuxen som de är nu när han är åtta månader. Då skulle dessa yrken kanske skulle vara något för honom:

Skoförsäljare:

Prinsen gillar skor. Favoriter är mina tofflor med paljetter, de vita med sidenblommor på eller sambons 42:or med långa skosnören.

Elektriker:

Finns det något roligare än sladdar? Prinsen älskar att tugga på sladdar och att utforska saker som kontakter, fjärrkontroller och stereon. (Jo vi har barnsäkrat såklart).

Kock:

Det är kul att vara med då det ska lagas mat. Alla köksredskap är intressanta.

Journalist:

Tja eller något som har med tidningar att göra. Att skriva vet vi ju inte än om han gillar. Men att läsa tidningar är ju något av det bästa. Verkligen läsa ordentligt så att hela tidningen blir till strimlor på golvet.

Tandläkare:

Då Prinsen ska sova snuttar han inte i håret som många barn gör. Han petar och skrapar i min mun. På de flesta sidorna av mina framtänder. Grundligt.

Mannekäng däremot verkar inte vara Prinsens grej. Att ta på sig kläder är bland det värsta han vet.

Prinsen - en ålande upptäckare

Det var under påskhelgen som Prinsen förstod hur han skulle göra för att ta sig fram genom att åla. Sedan dess har han övat upp tempot och är snabb som bara den. Han ålar nu över hela parkettgolvet i vardagsrummet och tar sig runt i hela lägenheten genom sitt nyupptäcta sätt, en blandning mellan säl- och combatstyle.

Här om dagen när jag satt på toa kikade jag på Prinsen genom dörrspringan eftersom dörren var öppen. "Här är mamma" sa jag och jag såg att han kollade sig omkring. Så skratch, skratch, skratch med barfotafötterna mot golvet. Jag såg två händer under dörren och kunde ana hur han låg med huvudet mot golvet för att försöka se mig. "Här är mamma" sa jag igen och Prinsen ålade runt dörren, stannade vid tröskeln och skrattade högt då han såg mig där på toan. Man bara smälter! Han håller på att upptäcka världen, Prinsen. Fatta vilken grej när man har förstått hur man kan ta sig från rum till rum alldeles själv.

Håll Anna Skipper borta!

Har varit så himla hungrig och sugen de senast dagarna. Antar att det beror på att jag ammar en massa.

Gårdagens meny:

Frukost: Fyra rågsmörgåsar med ost och skinka+grönsaker. Te till det.

Lunch: Pasta med kyckling och tomatsås+en massa parmesanost. Vatten att dricka.

Fika hemma:Te och en kaka,mockaruta.

Fika på stan (Eller lunch nr 2...): Nachotallrik:En massa chips,sallad och tillbehör. Hallonsoda.

Frukt: En banan och ett äpple.

Mellanmål:En risifrutti, smak jordgubb.

Mellanmål igen: En Billys panpizza, vegetarisk.

Middag: Korv och mos. Inte från grillen utan hemmagjort mos;)

Godis: En påse kolasnören

Snälla, skicka inte hem TV 3:s Anna Skipper till mig. Ni vet den där ettriga kvinnan som är med i programmet "Du är vad du äter". Hon skulle förmodligen få dåndimpen och säga på göteborska "Nej du Anna-Bell. Det här går inte. Det är alldeles för lite groddar och quinoa här. Man kan inte äta Billys och risifrutti! " Och så skulle hon gå in i köket, rota i skafferiet och kasta alla påsar med pasta som inte är fullkornspasta och våffelmixen. Även dippen och alla kex skulle ryka. Men ha! Inget godis skulle hon kunna hitta. (För det åt jag ju upp igår). I kylen skulle hon slänga ut de olika syltburkarna och alla ostar (hårdost, mjukost, parmesan och feta. Love it!) Så skulle hon klappa på mina kärlekshandtag (som är kvar efter graviditeten) och säga att jag borde göra några träningsövningar. Sant. Men jag kommer inte att börja träna förrän i höst. Tills dess kommer jag att fortsätta att ta långa promenader och att älska min kanske lite bulliga mage. Där har ju faktiskt Prinsen bott. Och det skulle jag säga till Anna Skipper. Sedan skulle jag berätta att jag ju faktiskt inte är överviktig på något sätt. Jag är bara så...sugen. Och
det måste man ju få vara mellan varven.

Och den lilla bebisen rökte

Ja bebisen rökte faktiskt! För hans eller hennes mamma gick och blossade för fullt och bokstavligen talat sket i att hon var höggravid. Jag mår illa. ILLA!

Det var i går jag såg det. En höggravid tjej som kom och promenerade på gatan. Hon var högggavid och gick och rökte en cigarett. Jag vet att det är ett beroende, att det kan vara svårt att sluta men det duger inte som ursäkt. Hur ska man kunna skydda sitt barn när det kommer ut i världen om man inte ens kan göra det när det ligger inne i ens kropp? Hur svårt kan det vara att visa sitt barn respekt?

Vid första anblicken ville jag köra ner ciggen i halsen på henne och skaka om henne. När jag lugnat mig ett par minuter tänkte jag på hur jag skulle formulera mig för att få henne att fatta. Borde jag bry mig? Det är väl hennes ensak? Eller inte. Barnet i magen har ingen talan. Då jag tänkt färdigt var hon borta.

Vilket hån att gå där och blossa i godan ro. När man fått chansen att bli gravid. När man har ett liv där inne. När man vet att rökning skadar. Nej. Jag kan inte skriva mer om det. Blir tokig då jag tänker på det. Helt rikstokig inombords.

Min kompis A ska få barn!

I förrgår pratade vi om A och hennes man, sambon och jag. Har under en längre tid anat att de har svårt att bli gravida. "Tycker du att jag ska berätta vår historia? Kanske att det kan hjälpa henne lite på något sätt?" sa jag. "Kanske det" svarade sambon.

Har anat att de haft problem. Vi umgås inte så ofta, men då vi setts har hon inte verkat så glad och hon har varit lite avvaktande mot Prinsen. En gång då en gemensam (klumpig) kompis frågade om hon inte skulle "skaffa" barn snart svarade hon något i stil med att "Det skulle vara kul men det är ju inte alltid man bara kan beställa dem".

Hur som helst så sågs vi i går. Hon berättade att hon var gravid i vecka 20 och hon strålade så där som man gör då man nyligen sett sin lilla på ultraljud för första gången,för det hade hon. Sedan gullade hon med Prinsen som aldrig förr. Är så glad för deras skull!

Jag - en oflexibel partybroms?!

Här om dagen kom ett inbjudningskort i brevlådan. Kompisen T fyller 30 och ska ha hemmafest om några veckor. Tänkte inte närmare på det men i förrgår ringde hon. "Tack för inbjudan" sa jag. "Kommer du?" undrade hon. "Det skulle vara kul men kan jag kanske ta med Prinsen?" "Nej!" sa hon med bestämd röst. "Det är inget barnkalas!" Nähä.

Jag accepterar att folk vill ha barnfria fester. Men läget för mig är just nu så här:
Prinsen ammas på kvällen och sover sedan olika bra de första timmarna tills midnatt. Ofta vaknar han. Då sambon försöker med nappen spottar han ut den och fortsätter att vara ledsen. Då jag går in och testar med nappen händer samma sak. Han vill amma. Och han får amma. Jag ser inte detta som ett problem utan tänker att detta kommer att gå över. Antingen av sig själv eller att vi gör en insats för att få bort tuttanden under kvällarna och nätterna. Just nu är Prinsen inne i någon slags period som jag anar är en släng av något som har med separaton att göra. Alltså känns det som att jag inte varken kan och vill lämna hemmet under kvälls- och nattetid just nu.

"Då tror jag tyvärr att inte heller jag kan komma" svarade jag.

I går ringde kompisen T igen. "Jag är jättebesviken och ledsen för att du inte tänker komma när jag fyller 30" sa hon. "Jo det skulle ju vara kul att komma men ni vill ha barnfritt och jag har ett barn. Han ammar på kvällarna så det blir lite svårt"svarade jag. "Men han har ju en pappa" sa hon "Jo det har han, men han kan inte amma så jag vet inte hur det skulle gå till. Prinsen vill inte äta välling heller". "Du har ju aldrig lämnat honom på kvällen" sa hon. "Just därför".
Så lade vi på.

Om jag inte tycker att min situation är ett problem,varför tycker då andra det? De vill inte ha "barnkalas" och jag accepterar det. Så varför kan hon inte acceptera att jag då väljer att inte komma? Jag anser att Prinsen är liten och ammas en relativt kort period,att jag hinner gå på fester och andra tillställningar. Senare. I ärlighetens namn är jag rätt nöjd med att vara hemma. Jag tycker att det är mysigt och skönt. Det kommer andra tider då Prinsen kan vara med endast sin pappa nattetid. Snart säkerligen. Tills dess anpassar jag mig.

Om Prinsen hade fått gått med på festen så hade vi kommit då den började, grattat kompisen T, ätit lite mat och stannat i max två timmar. Det sa jag till henne. Att vi inte skulle bli långrandiga beror på att att jag tycker att blariga människor och hög musik inte är rätt forum för små barn. "Det ska inte bli en sådan fest" sa kompisen T. "Det är bara min familj som ska komma". Jaha. Och jag?!

Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag missar en fest, det tänker jag inte. Visst skulle jag kunna åka några timmar. Men om läget är då som det är nu skulle det kunna bli jobbigt för både Prinsen och hans pappa om jag drog. Eftersom jag vet det skulle jag inte kunna njuta av att stå och äta buffé och småprata med kompisen Ts släktingar. Nej. Jag tror inte att jag är redo att dra på fest. Sedan struntar jag i och Prinsen är si eller så många månader för jag tror inte heller att han är redo. Och det tänker inte jag ha dåligt samvete för. Punkt.