Måndag i stress

Imorgon ska detta hända:

På morgonen har jag en tid för VUL. Ska kolla om det finns några äggblåsor.

På eftermiddagen ska jag till läkaren och titta till min sköldkörtel och dess värden.

Senare på eftermiddagen ska jag på skrivarkursen.(Ska komma ut ur IVF-garderoben för mina kurskamrater...)

Vet inte riktigt hur allt kommer att lösa sig. Jag ska nämligen var hemma med Prinsen också eftersom han är sjuk. Har heller ingen bil att transpotreras med. Det får nog bli så att sambon får stanna hemma från jobbet tills jag är hemma från besöket på Huddinge.

Repris

Detta har hänt i helgen och det har hänt förr:

Prinsen hade hög feber och vi kollade upp det. Ännu en...just det. Öroninflammation.

Sjunde i raden var det. Han har bland annat haft öroninflammation nu i september, oktober, december, januari och i februari. Om två veckor har vi en tid hos öronspecialisten. Då ska vi prata om rör på allvar.

Sund?

Så kommer jag till skrivarkursen. Har jobbat hela dagen med de små barnen, åkt hem i en halvtimme för att vara intensivt med Prinsen innan det är dax att åka vidare. Cykel till bussen. Buss till tunnelbanan. Tunnelbanan till skolan. Stressa för att hinna köpa ny bussremsa i Pressbyrån och sedan in till skolans fik och inhandla macka och festis (middag). Så började kursen och vi hade lektion i 1 1/2 timme innan vi fick rast. Då vi fikar pratar vi om träning. Jag säger att jag inte prioriterar det just nu, att jag väljer annat. Då säger en av mina nya skrivarkompisar; "Men du ser ju ut som sundheten själv!" Gör jag? Blev så glad! Massor av energi in på egokontot. Tack!

Kurs

Jag har börjat en skrivarkurs. Det är jättekul och det är i en fin grupp som inte är homogen på något sätt. Jag vill berätta min historia om då Prinsen blev till men är ju då tvungen att komma ut ur IVF-garderoben där, jag som inte ens berättat för min egen mamma. Det känns lite läskigt. Jag känner ju fortfarande att det är ett känsligt ämne och jag skulle faktiskt kunna börja gråta av minnen och för att jag blir så berörd då jag talar om hur vi kämpade och längtade. Hoppas att någon där är intresserad av att höra min story.

Läkarbesöket

I lördags åkte vi till läkaren med Prinsen. Han hade lite tungt att andas. Vi fick luftrörsvidgande att ge honom. Prinsen hade en öroninflammation på gång men det var lite tidigt att behandla tyckte läkaren. Fick därför penicillin utskrivet OM Prinsens feber skulle bli hög, då skulle v ge honom det.(Det är på så sätt vi vet att han har ont i sina öron, att han har hög feber.)

Prinsen är nu förkyld, rosslig men bättre. Han har förhöjd kroppstemp, ca 37,9 och jag hoppas att den inte kommer att bli högre. Inskolningen var slut i fredags. Den första dagen sambon skulle jobba efter föräldraledigheten var han hemma och vabbade. I morgon ska sambon och Prinsen vara hemma igen. Hoppas att vi slipper penicillinet denna gång. Bort baciller. BORT!

Sjuk igen...

Prinsen är sjuk igen. Det är prick tre veckor sedan vi satt på SÖS hela kvällen och Prinsen fick penicillin mot öroninflammation i båda sina öron.

Igår var Prinsen jättesnuvig och hostig. Idag är det ännu värre plus att han har ansträngd andning och feber. Har tid hos läkaren klockan tre.

Fan! Avskyr när han är sjuk. "Men han är nog förkyld" sa sambon. "Jag orkar inte ta hand om dig också för att du blir ett freak (läs orolig)!" Ja. Jag blir orolig. Kanske har det att göra med att min mamma är sådan. Jag minns när jag var sjuk som liten, hur hennes blick och ansiktsuttryck ändrades när hon tittade till mig. Minns att hon såg orolig ut. Nej. Jag vill inte bli likadan, förmedla oro. Men jag blir orolig då Prinsen är sjuk, kan inte hjälpa det. Då han inte vill äta, då han inte vill leka, då han inte är som vanligt. Jag vet att Prinsen kommer at gråta idag och det känns också jobbigt. Jag avskyr att tjyvhålla honom då läkarna ska titta i hans öron för jag vet att han inte gillar det. Han gråter numer varje gång han bara ser en vit rock, så fort han bara kommer in i sjukhusmiljön så blir han ledsen. Det känns jobbigt. Jag känner medlidande då jag ska förmedla ett lugn.

Struntar i invigningsfesten på syrrans restaurang i eftermiddag och förmodligen även i middagen vi ska ha med jobbet i kväll, beroende på hur min prins mår. Det enda jag vill nu är att Prinsen ska må bra, skiter liksom i resten. Hoppas så att detta bara är en vanlig förkylning och att febern inte stiger. Pleeease!!

Inskolningen

Imorgon är sista dagen på inskolningen hos dagmamman och på måndag börjar karusellen. Den med tidiga mornar för sambon, med att ställa klockan så att jag och Prinsen hinner i tid till dagmamman till åtta. Den då jag måste lämna Prinsen varje morgon, då sambon ska hämta, då vi ska försöka få till vardagspusslet. Jag vet att det kommer att ordna sig men jag är lite obekväm av tanken. Det är skönt att sambon är hemma, mysigt att han är mindre stressad och mer närvarande än då han jobbar. Det är jobbigt att tänka på att Prinsen kommer att vara mer med dagmamman än med oss. Men vi måste dra in lite pengar, så är de ju.

Idag hade jag sovvilan på jobbet. Då Prinsen sov för första gången hos dagmamman i ett blått hus någon kilometer bort låg jag i ett rum tillsammans med fem andra barn som skulle sova. Det enda jag kunde tänka på var Prinsen. Hur hade han det? Var han ledsen när han skulle sova med dagmamman? Undrade han var mamma och pappa var? Grejade han så där i munnen på henne när han skulle somna som han gör på oss? Vad sa han när han vaknade? När han upptäckte att var i ett främmande sovrum, på ett fluffigt överkast, i stället för hemma hos oss?

Det hade gått bra. "Lite protester..." berättade dagmamman i ett sms "...men det gick bra tycker jag" skrev hon.

Hon är previlegiad, dagmamman. Hon har fått världens finaste kille i sin barngrupp, så är det. Jag hoppas att jag kan lita på att hon tar hand om honom på bästa sätt.Något annat är otänkbart.