Skitdag

I morse kom det blod. Mycket och klumpar. Sedan åkte vi på konfirmation. Prästen pratade om föräldrarollen, att man tappar tålamodet ibland och att det är ok men att man måste våga berätta för sina barn och även för andra att de är viktiga, tala om att man älskar dem. Jag ville bara gråta där i bänkraden när jag tittade på Prinsen som ålade i kyrkbänken. Jag tänkte på inredning och annat neutralt och började bläddra i psalmboken istället. Så drog de igång orgeln och jag höll på att börja grina igen så jag fick kolla ännu en gång på psalmer och stirra på krucifixet för att få bort tårarna ur ögonen. Frivilliga fick gå fram till nattvard och jag tog med mig Prinsen. Tänkte att jag kunde behöva en bön. Prinsen tyckte att det var fel att han fick så liten bit oblat och började skrika och protesterna när vi återigen satt oss i bänkraden.

Fikat hölls hos den som hade konfirmerat sig. Där var ingifta släktingar till sambon som jag inte känner. En kvinna i 45-års åldern (med två stora döttrar) undrade hur gammal Prinsen är. "3 1/2. Då är det väl dags för syskon snart!"sa hon "Det får vi se" sa jag ville slå henne. Puckla på henne där i soffan, mosa hennes fejs. Men jag satt fogat kvar och tog upp tråden, ledde in samtalet på det vi pratade innan.

Fikat var mitt i Prinsens sovtid och vi käkade på, lät honom roa sig och skippade sömnen. Jag åt för mycket, började må illa, irriterade mig på 45-åringen och blödde klumpar på toan. Jag kröp upp nära sambon i soffan som talade om att vi ska ha en stor soffa när vi köper en ny. Kände mig bortstött och satte mig längre bort.

Prinsen somnade i bilen på väg hem vid fyrasnåret. Alldeles för sent. Han sov i en halvtimme och sedan var allt kajko. Ingen sovning vid sovdags och sedan sovning sent, det är ingen bra grej. Jag gick upp vid halv åtta med vällingflaskan. Vi läste böcker och sedan låg jag kvar bredvid honom i mörkret. Började tänka på det som inte blev. Ingen bebis i augusti. Inte fyra år mellan barnen. Ingen som kan ha Prinsens fina kläder som ligger i märkta lådor i förrådet, ingen som ska ligga i den bruna vagnen. Grät tyst men Prinsen märkte. "Mamma" viskade han. "Varför är du ledsen? Du har tårar:" Han kände på min kind med sin lilla hand. "Mamma är bara trött älskling. Det är ingen fara." Efter en stund gick jag ner till nerevåningen. Prinsen var fortfarande vaken, sambon pratade i telefonen. Så följde ett virr varr. Prinsen som skrek och gapade att han inte ville sova, jag som åter gick upp och nattade. Sambon som åkte och handlade, jag hade ännu inte ätit middag för jag mådde ännu illa av all cheesecake jag ätit på konfirmationsfikat. Jag gick ner igen och ännu en till vända till Prinsen som tjorvade. Så kom sambon hem och gick till Prinsen och pratade sedan i telefonen en vända, Prinsen var ännu vaken. Så fick jag ett bryt och började grina i min ensamhet, i soffan i vardagsrummet bredvid den stora kuddkojan. Det var ledsengråt som kom ut, förtvivlan, tårar som rann som en flod nedför kinderna. Tårar jag sparat, som inte har används trots misslyckade försök. Som har lagrats från de gånger jag bara har torkat av mig skiten lite snabbt och tänkt att det är bara på´t igen. Allt bubblade upp medan Prinsen sovvägrade och sambon pratade i telefonen. Efter en lång stund kom sambon in i vardagsrummet. Han undrade hur det var och gick sedan upp till Prinsen. "Jag vill inte sova!" skrek Prinsen som satt sig i sitt rum och tagit fram legot. "Gör inte det då. Du kan leka hela natten" sa sambon och borstade tänderna, lade sig i protest med täcket över huvudet och rävsov tills han somnade på riktigt. Själv torkade jag mina tårar, tog med mig Prinsen till sängen och kliade honom på ryggen tills han somnade. Så kände jag mig så ensam. I föräldrarollen. Men min ledsenhet. Så jag grät lite till.

I morgon har vi inskolningar på jobbet. Jag är en av de som ska vara ansvarig för det. Jag ska vara pigg och glad, möta förväntansfulla föräldrar och nya barn. Jag kan ärligt säga att jag inte har den minsta lust med det. Helst skulle jag bara vilja ligga och kolla på dvd hela dagen. Inte vara alert och trevlig.

Det blev inget med det sjunde syskonförösket, inget med det jag drömde om. Det som skulle bli en liten syster eller bror är på väg att rinna ur mig och jag undrar varför. Vi har goda odds säger de på kliniken. Om man får missfall är det ofta något fel på embryot. Men vad fan fastnar det ett tag för? Varför blir jag gravid? Om det var så kassa embryon borde det inte ta sig överhuvudtaget tycker jag. Missfallsutredningen visade att det inte är något fel på oss. Vi har inga kromosomavvikelser, jag har en livmoder där inga konstigheter upptäcktes. Så vad kan det vara? Samtidigt som jag är jävligt ledsen är jag också frustrerad. Jag har varit gravid sammanlagt fem gånger. Jag har fått fyra missfall. Vad är problemet?

Jag tänker inte gå till Doktor L:s klinik imorgon för att mäta hcg. Det är kört nu. Spelet är över. Hoppet ute. I morgon ska jag vara duktig och gå till jobbet, ta hand om nya små barn eller så ska jag sätta mina kollegor i skiten, vara hemma och slicka mina sår. Jag har inte bestämt mig ännu.

Tack alla fina för att ni hållit era tummar. Det räckte tyvärr inte denna gång. Inte heller hjälpte mina böner. Jag ville snacka om det med honom där uppe idag när jag ändå var i kyrkan, men jag sket i det. Det var liksom ändå inte någon idé kände jag. Men om jag ber lite mer inför nästa gång och äter bättre mat och tränar lite, kanske går på akupunktur. Då. Kanske. Eller så är det bara så att vi inte kan få något mer barn. Att Prinsen blir ensambarn. Så kan det vara. Och det gör ont att tänka på. Jävligt ont. I alla fall idag.

Brunt

Det är färgen på pappret idag och jag vill bara gråta. Men det gör jag inte för jag är med Prinsen och sambon jobbar. Igen. Han jobbar mest hela tiden. För att han har ett extrajobb. För att han precis har öppnat en firma. Mitt i allt. Men jag hoppas det går bra och det tror jag för han är duktig.

Jag googlar på allt möjligt passande för jag griper efter halmstrån men jag har varit med förr. Man kan ha bruna flytningar. Men jag har haft tre missfall i mitt liv och för mig känns det troligare att jag skulle få ett till sådant istället för ett barn till.

Jag minns innan jag fick Prinsen. Vilket helvete det var. Jag mådde skit hela tiden, stångade mig blodig mest hela tiden. Jag var rädd, livrädd för att jag inte skulle få bli mamma. Det blev jag. Jag tackar min lyckliga stjärna för det varje dag. Amen. Han är mitt allt på jorden, min finaste, min skatt. Jag tar del av allt han tar sig för och förundras av vilket mirakel han är. Innan han kom pallade jag inte läsa om folk som höll på med syskon. Jag tänkte att hur jobbigt kan det vara, de är redan föräldrar. Det är jobbigt att inte få till det andra barnet, att kämpa, att inte kunna väjla, att eventuellt göra så att inte ens barn får ett syskon för att man inte kunde. Men det första är värre, att inte få till det första barnet. Om man måste jämföra. Men detta är ingen dans på rosor, det känner jag nu.

På måndag får jag domen och kanske har jag det definitiva svaret innan. Om jag har börjar störtblöda innan. Men förresten det gjorde jag ju inte vid det förra missfallet. Då småblödde jag i två veckors tid och det var ändå kört. Så det finns inga ramar för mig. Men jag antar att det inte går vägen. Och jag har ingen mensvärk men ömma tuttar förresten. Progesteronet kan spöka. Jag vet det.
Happy lördag.

Fredag

För ett dygn sedan strimmor, sedan lugnt men nervigt. Var hos Doktor L i morse och tog blodprov. Nästa prov ska tas på måndag och svaret kommer samma dag eller på tisdagen. Jo då, jag tar proggisar ännu och har gjort det i tre veckor nu. Hoppas att det bara är det som spökar, men inte vet jag. Igår hade jag fetvånda men tog med Prinsen till musikmuseét. Där lirade vi för fullt och det var kul. Ikväll kommer kompisar (som inte vet) på middag. Dagarna sniglar sig fram och jag vill spola fram tiden. Vill veta nu om jag kan sluta drömma eller hålla hoppet kvar.

Våndan

Idag har fetvåndan slagit till. I morse tyckte jag att jag kunde ana något rosa när jag torkade mig och blev helt kall. Men jag vet ärligt talat inte om det var inbillning för något klarrött var det inte tal om. Ännu. Men jag är rädd hela tiden. För jag har varit med förr som sagt. Och jag har genomgått sammanlagt tolv behandlingar, varit gravid fem gånger, fått hittills tre missfall och tackolov vår underbara son. Tack Gode Gud för att han finns! Han är ett mirakel. Så jag vet att det går men jag vet också att det kan skita sig.

Två veckor känns som en evighet och jag vill ha facit nu. Är det någon där? Kommer den att stanna? Jag vet att det enda är att vänta men det känns så jobbigt nu, för rädslan att det ska skita sig tar över trots att jag vill vara positiv. Söv ner mig någon.

En jag känner upptäckte nyligen att hon är gravid. Det var inte planerat men hon började ana något. När testet visade positivt var hon i vecka 12. Fatta vad skönt att bara ha passerat så där utan att vara medveten om det. Jag räknar dagar, timmar och vill att det hela ska passera fort men tiden sniglar sig fram.

Idag har jag semester. Prinsen och jag ska göra något kul. Det blir bra.

Tid

Det är idag 18 dagar sedan jag var till Uppsala och Linné, 9 dagar sedan det första svaga positiva testet, 7 timmar sedan det senaste starka pluset.

Jag leter symptom och har mensvärk och lite ömma bröst ibland. Så liksom puttar jag på tuttarna på dan och jag tycker att det gör lite ont. Men så på morgonen är de där, lika ostinna och slappa som vanligt. Och jag blir rädd igen. För att symptomen ska försvinna, att det inte kommer att gå vägen. Att allt bara är inbillning och en dröm. Att jag snart kommer att falla platt på marken.

Det blir ingen bild här på bloggen, på en sticka med en plus på. För jag vill inte ta ut något och stickan från morgonen ligger redan i den gröna tunnan på tomten, nedstoppad i en soppåse. För jag låtsas som ingenting men tänker på ostarna. För jag vågar inte alls trots att tankarna vill rusa iväg och jag måste bromsa dem.

Jag har en tid hos Doktor L. Det är om två veckor och det känns som en evighet. Jag vill veta om det är något där. Hemma pratar vi inte om det alls. Jag pratar inte med någon. För jag törs inte. Jag bara hoppas och ber i tystnad i min ensamhet, knäpper händerna och lovar allt och alla, Gud och min lyckliga stjärna, att vara snäll för all framtid.

Tack fina för att ni tänker på mig!

Vågar inte

Jag vågar inte andas om det, inte låta funderingarna sväva iväg, kan bara hoppas av hela mitt hjärta. Jag tänker på vad jag äter, försöker hålla koll på alla ostar. För att inte skada den lilla om den finns där inne. Jag gör den vanliga psykade toarutinen; Kolla trosan, toan, pappret. Lika rädd varje gång. Vågar inte nämna eventuella symptom. Vågar inte ta ut något. Jag har varit med förr. Men jag önskar. Så himla hårt.

Progesteron

I dag är det två veckor sedan jag åkte till Uppsala och Linné. Jag bad att få progesteron och läkaren sa att det inte behövdes men att jag fick om jag ville. Jag har nu tagit proggisar i två veckor och vet att jag kan sluta nu men vill köra på ett tag till för att det känns bra.

Dagens fråga:
Hur länge är det ok att ta proggisar? Är det ok att köra på en vecka till? Vad jag fattar gör det egentligen varken från eller till. Men det känns bra rent psykiskt. Vad säger ni?