Parkera ungen utanför?

"Det pågår en sjuk diskussion i mammakretsar. Diskussionen huruvida det är ok att parkera sin vagn med sovande bebis utanför kaféet/butiken när man går in på snabbt ärende. Vissa sjukligt paranoida (läs Malin Wollin och en massa andra) tycker inte att det under några omständigheter är ok. Ungen ska tas med in. Annars kommer man som mor aldrig att kunna förlåta sig själv den dagen ungen i sin vagn blir typ påkörd av en bil som råkat köra upp på trottoaren. Eller den dagen då nån galning råkar ha vägarna förbi och kidnappar ungen."

Ja detta ovan har naturligtvis inte jag skrivit, utan Sanna Lundell. Ok, så hon skulle lämna sin sovande bebis i vagnen utanför affären. Exakt vilken affär är det vi pratar om? Kan se en viss skillnad mellan ICA på Utö och Daglivs vid Fridhemsplan. Om jag säger så.

Drömmen om ett barn

I kväll kollar jag på "Drömmen om ett barn" klockan åtta på trean. Detta eftersom jag förmodligen kommer att känna igen mig väldigt mycket. Det kanske skulle vara något att skriva i min status på Facebook, jag som ännu inte kommit ut helt ur garderoben.

Under ytan

Jag har aldrig trott att babysim är min grej. Är liksom inte så förtjust i varken vatten eller simhallar. Jag tycker om att vara ute på sjön, att sitta på en brygga i solen. Men jag är inget vattendjur. Har aldrig förstått skönheten med att dyka med skallen före eller göra kullerbyttor under ytan. Jag simmar gärna några längder eller svalkar mig när det är varmt. Det är på den nivån.

Men. För ett tag sedan var det en tjej som jag har börjat hänga en del med, H, som undrade om jag skulle med på babysim. "Kanske" sa jag. "Får jag tänka på det?" Så kom jag fram till att jag skulle ge de en chans. Trots att jag inte är förtjust i varken simhallar eller vattenövningar. För att inte vara sån nejsägare.

Vi var där idag, Gittan och jag med H och hennes bebis. Gittan gillade att ligga på mage i vattnet och försöka fånga de olika leksakerna som flöt omkring. Att ligga på rygg var inte alls kul, men det är det ju heller inte på land. Babysiminstruktören hette Carlos, var ca 30 år och hade en våtdräkt som var alldeles för trång i grenen. Om jag säger så.

Denna allra första simgång gick ut på att som vuxen lära sig olika sätt att hålla sitt barn på, i vattnet. Det var fyra olika bebisar i den varma bassängen och Gittan var äldst. Vi fick låna en varsin simring och Carlos sa att vi skulle släppa taget om bebisarna. Det kändes inte alls ok för mig, att låta Gittan sitta och vippa i en simring, för vidare stabilt satt hon inte. Min lilla loppa är liten och vild och höll både på att tippa fram och glida ur. Carlos kom fram till mig och visade och tyckte nog att jag var tramsig.

Carlos talade om att nästa gång ska vi hälla vatten på barnets huvud och sedan hålla dem under vattenytan. Och jag drog öronen åt mig. Min instinkt är att ta hand om mitt lilla barn på bästa sätt. Att köra ner henne under vattnet känns inte naturligt. Inte för mig. Jag såg att även en annan mammma grimaserade.

Näe jag vet ännu inte om babysim är min grej. Även om det kanske är Gittans. För hon såg nöjd och glad ut hela tiden och grät inte en enda gång, varken i bassängen eller i omklädningsrummet. Men tycker inte jag (eller Gittan) att det känns ok men nästa moment så bangar vi det. Jag är vuxen. Jag är Gittans mamma. Jag bestämmer det och gör som jag vill. För om jag inte vill köra henne under ytan så kan ingen badinstuktör tvinga mig. Det är ju liksom inte som när man tar körkort, att gör man inte halkbanan så får man inget körkort.

Säck

Varför föddes jag med katastroftankar, dödsångest och nojor? Näe, det skulle ingen veta som inte känner mig väl. Som inte har hört mig berätta. Hur jag får lägga locket på när det ilar som värst i bröstkorgen, tänka på något annat eller prata om det för att sedan må lite bättre. En stund.

Jag har aldrig tagit några tabletter mor ångest eller sömnsvårigheter. Jag lägger mig på kudden och somnar, men kan vakna av ett ryck. Med en tanke att jag ska dö. Att alla ska dö. Mina nära och andra också. Då tror jag att jag ska kvävas.

Jag har en del kompisar som är likadana. En del käkar piller mot det, andra pratar med någon. "Kör man KBT ska man utsätta sig själv för det jobbiga" sa en kompis till mig här om dagen. Men hur många artiklar ska jag läsa? Om unga människor som gått bort vid tidig ålder. Av fruktansvärda olyckor eller sjukdomar. Eller ännu värre, barn. Är det något att utsätta sig själv för? När man vet att man mår skit av att läsa. Min strategi är att riva ut sidorna, att kasta den i papperskorgen och sedan läsa det roliga och det som är bra istället.

Nej jag är nog inte så ovanlig, även om det kanske låter här som att jag är galen. Ja det kunde vara bra att prata med någon. Ja jag kan avundas folk som är så jävla okomplicerade och bara "Äh man kan inte hålla på att noja för saker. Och döden, den är lika naturlig som att man föds." Men alla har väl sitt att tänka på och sitt sätt att tro och vara. Så det är klart. Men vissa dagar känner jag bara att jag vill ta all oro, alla nojor, ångest och katastroftankar och lägga ner i en stor säck. Bara proppa säcken full och sedan släpa in den i bilen för att sedan köra till stan, stanna vid Västerbron och kasta ner den över räcket. Hej då säcken, sjunk till botten. För jag behöver inte dessa grejer. Inte så himla mycket av dem i alla fall.

Barn till varje pris?

Kollade åter på programmet, Barn till varje pris, igår.

FC skriver så här på sin blogg (http://fertilitychallenged.wordpress.com) :

Så, hur är det med dig? Om du fick chansen – vad skulle du vilja berätta om ditt psykiska mående för din klinik? Har du fått den hjälp du behöver? Eller har hjälpen bara inriktats mot det medicinska? Har du själv sökt den hjälpen? Du, som fick barn – kom någon ihåg att möta den kris du levt med i efterhand? Du, som inte fick barn – hjälpte din klinik dig vidare? Har ni fått vakna ur mardrömmen? Och du som fortfarande lever mardrömmen – varifrån får du ditt stöd? Har du kraft nog att fråga och veta vad du ska fråga efter?.

Ja hur är det med mig? Vi fick ju barn till slut. Efter att ha besökt tre kliniker (varav två privata) och gjort sammanlagt 13 behandlingar, fick vi våra två efterlängtade. Kanske att det hade varit bra att prata med någon under resans gång, jag gjorde aldrig det. Trots att vi misslyckades en massa gånger, trots att sambon och jag oftast inte var i samma fas utan tyckte olika, trots att vi fick flera tidiga missfall. Trots att jag kände avund, missunsamhet och ilska. Ledsenhet, utanförskap och sorg. Så gjorde jag inte det, pratade med någon. Jag vet inte varför egentligen. Tänkte att det enda i hela världen som kan få mig att må bättre är ett barn.

På en av de tre klinikerna pratade en läkare om att de hade en kurator. Det var efter det allra första misslyckade försöket. Kanske skulle det vara bra om man parallellt med behandlingarna fick samtalsterapi. Det tycker jag trots att jag själv aldrig pratade med någon. Hade jag blivit erbjuden det som ett led i behandlingen hade jag tackat ja. Jag tror också att det är bra att ge stöd åt paret, om det är två männsikor som tillsammans går igenom behandlingar. För det vet ju alla som lever som par, att barnlöshet sliter i en relation.

Det är ingen som har mött min barnlöshet nu i efterhand. Jag grät på BB, när jag var ensam med Gittan och sambon var hemma med Prinsen. För att jag var hormonell, men också för att jag var så överväldigad att det äntligen hade fungerat. Att hon var hos oss. Jag grät på BVC, kunde inte sluta, utan stortjöt hysteriskt med de två sjuksyrrorna tills de bad mig förklara varför jag var så ledsen. Jag var inte ledsen. Bara hormonell och lycklig över att ha fått en syster till Prinsen. Men jag kunde inte sätta ord på det, så jag bara grät. Hon kom till på åttonde syskonförsöket, Gittan. Det var aldrig självklart. Jag grät för det, över den enorma tacksamheten.

Jag minns det så väl. Hur vi kämpade, hur jag våndades. Känslan av utanförskap, rädslan för att aldrig bli mamma. Maktlösheten och skräcken. Tomheten och sorgen. Det kommer alltid att finnas med, har blivit en del av mig, formar mig som förälder. Men jag har funnit ro, fått mina två, lever min dröm. Det tackar jag min lyckliga stjärna för varje dag, amen. Men jag kommer aldrig att glömma.

Manlig röst?

Det ringer på hemtelefonen och jag svarar.

Jag: "Anna-Bell."

Rösten i andra änden: "Det är från bredbandsbolaget här."

Jag: "Jaha, ok."

Rösten: "Är det Calle (sambon) jag talar med?"

Jag: Näe."

Rösten "Men då återkomer jag. Hej."

Inte för att vi pratade så speciell länge. Men han tyckte visst att min röst låter manlig.

Samtal

Prinsen till mig här om dagen: "Är du kär i pappa?"

Jag: "Ja det är jag. Även fast jag ibland blir irriterad på honom så är jag det."

Prinsen: "Vem tyckte du om allra mest innan Gittan och jag kom?"

Jag: "Det var pappa, man jag tycker andra också. Man kan tycka om på olika sätt."

Prinsen: "Var pappa också ute och dansade?"

Jag: "När då menar du?"

Prinsen: "När ni träffades."

Jag: "Näe, han skulle dricka en öl med B (sambons kompis).

Prinsen: "Jaha."